Skolinspektionen värjer sig

Förskolning, bild 6.

[170328] Eftersom Skolinspektionen blir föremål för en hel del kritik i detta tema tyckte jag det kunde vara på sin plats att en representant för denna myndighet fick möjlighet att ge sitt perspektiv på de problem och frågor som diskuteras.

När jag ringde Skolinspektionen och frågade vem vi skulle prata med blev jag hänvisad till IngBeth Larsson som är projektledare för Skolinspektionens treåriga granskning av förskolan. Jag skrev till henne och berättade om vårt temanummer. IngBeth Larsson fick läsa våra texter och några dagar senare ringde jag upp. Mina frågor flöt ut till ett samtal kring hur förskolan är tänkt att fungera i Sverige och Skolinspektionens roll i arbetet med att få den att fungera bättre. Samtalet tydliggjorde varför Skolinspektionen i så liten utsträckning fäster sig vid, vad som för oss framstår som fundamentala problem och dilemman.

Förskolning, bild 6.

IngBeth Larsson ville att vi direkt i början skulle klargöra för våra läsare vad Skolinspektionens uppdrag är, nämligen att ”… verka för att alla barn, elever och vuxenstuderande får tillgång till en likvärdig utbildning och annan verksamhet av god kvalitet i en trygg miljö. Myndigheten ska bidra till goda förutsättningar för barnens utveckling och lärande samt förbättrade kunskapsresultat för eleverna och de vuxenstuderande” (ur myndighetens instruktion SFS nr: 2011:556). Skolinspektionen sätt att bidra till förskolans kvalitet är granskningen av huvudmän och verksamheter. Målen som formuleras i förordningen IngBeth Larsson hänvisar till är svåra att vara kritiska mot. En trygg förskola av god kvalitet är ett okontroversiellt mål. Det är frågan om hur detta mål ska uppnås och fyllas med innehåll som vi förhåller oss olika till.

Jag inledde samtalet med en fråga om autonomi. En aspekt av diskussionen kring New Public Management (NPM) är att granskningar utförs av ”utomstående”, det vill säga av personer som inte tillhör den profession som granskas. Jag undrade därför dels vad de personer på Skolinspektionen som jobbar med granskningen av förskolan har för erfarenheter och bakgrund, dels om det finns någon reflektion på Skolinspektionen kring denna problematik. IngBeth Larsson förklarade:

– I Skolinspektionen kan sägas finnas tre huvudgrupper bland dem som främst arbetar som inspektörer. Dels de som har specifik utredarkompetens i sin utbildningsbakgrund, till exempel statsvetare/samhällsvetare och beteendevetare, varav en del med forskarbakgrund. Dels de som har en främst pedagogisk utbildningsbakgrund och arbetat inom någon skolprofession i olika funktioner. Den tredje stora gruppen är jurister. Men inom dessa grupper finns givetvis en mängd olika specialkompetenser. Dessutom så har vi naturligtvis internutbildningar i den mån det finns behov av att komplettera när personer väl kommit hit. När det gäller just förskolesatsningen kan jag säga att de inspektörer som arbetat i de olika delprojekten här har som grupp samtliga kompetenser jag just beskrivit, med en ganska stor andel som har en pedagogisk bakgrund inom förskolefältet..

Utifrån mitt sätt att tänka är varje profession själv bäst lämpad att bedöma och värdera den egna verksamheten. Att kollegial reflektion och granskning är viktig för förskolans kvalitet skriver också Skolinspektionen i sin ”Delrapport II – Förskolans kvalitet och måluppfyllelse”, påpekade IngBeth Larsson. Men: det är samtidigt Skolinspektionens uppdrag att göra både tillsyn och kvalitetsgranskningar av förskolan. Även om myndigheten betonar förskollärarnas ansvar för verksamhetens kvalitet, så anses de alltså inte kunna bedöma kvalitet och utvecklingsbehov helt själva. Granskningarnas syfte är att hjälpa professionen att hitta områden som kan utvecklas.

I våra texter framkommer på flera ställen kritik som vill göra gällande att skolinspektionens granskningar är ”ytliga”. IngBeth håller inte alls med om detta:

– Att granskningarna blir ytliga på grund av att det inte är lärare/förskollärare som granskar, faller förstås på sin egen orimlighet. Dessa grupper ska ju också genom sitt eget kvalitetsarbete följa kvalitetsutvecklingen i sin verksamhet. Granskningarna genomförs av våra kunniga utredare med olika kompetenser och med ett tydligt direktiv från beställaren, med externa vetenskapliga experter och sakkunniga som referenspersoner, en styrgrupp och en projektledning som planerar granskningen och utarbetar verktyg för genomförandet, samt genomför uppstartsmöten med utbildningsavsnitt, och löpande bedömningsseminarier med medarbetarna i granskningen och kvalitetssäkring på flera nivåer, vilket gör förutsättningarna mycket goda för en gediget genomförd granskning. Resultaten kan då verkligen inte betraktas som ytliga utan tvärtom oftast mycket värdefulla för de förskolor och huvudmän som deltagit genom de beslut de får, och för andra att läsa om och använda i sina verksamheter i den övergripande rapport vi alltid skriver och som sammanfattar resultaten i granskningen.

Här, men också vid andra tillfällen i vårt samtal, blev det tydligt att Skolinspektionens bild är att förskoleanställda generellt sett är positiva till att förskolan ställs i fokus för granskning och utvärdering. Detta visar till exempel myndighetens egna ”postgranskningsenkäter” som skickas ut som uppföljning i samband med granskningar, påpekade IngBeth Larsson. Responsen Skolinspektionen får från förskolorna överensstämmer alltså inte med bilden av en sorts ilska och frustration i lärarkåren som tecknas i Lars Mouwitzs text. Vad denna brist på överensstämmelse beror på vill jag inte spekulera om.

Ett faktum som IngBeth Larsson tog upp i samtalet är den låga andelen legitimerade förskollärare i hela landet, vilken hon menade kan leda till en ansträngd arbetssituation i förskolorna.

– Man skall tänka på att det bara är 42 procent förskollärare i förskolan. Och det är på dessa som ansvaret att planera och dokumentera faller. På vissa förskolor som vi varit på så finns det kanske en förskollärare som skall ansvara för de här sakerna på flera avdelningar. I och med att förskollärarnas är så få, är det klart att deras arbete blir svårare. Det är så som det ser ut just nu i vårt samhälle. Och tyvärr är det ju brist på förskollärare och lärare, så detta är inget som går att lösa på kort sikt.

Med hänvisning till Skollagens kapitel 2 § 13-15  betonade IngBeth Larsson att det är förskollärare som har ansvar för undervisningen i förskolan. I läroplanen preciseras vidare att det är förskolläraren som har ansvar för att arbetet planeras och genomförs utifrån läroplanens mål, medan hela arbetslaget ska bidra till genomförandet, och ge barnen möjlighet att utvecklas inom de olika områden som läroplanen anger. Dessutom ansvarar förskolläraren för att varje barns utveckling och lärande dokumenteras och följs upp så att det blir möjlighet att utvärdera hur förskolan tillgodoser barnens möjligheter att utvecklas och lära i enlighet med läroplanens mål och intentioner (se läroplan för förskolan Lpfö 98, reviderad 2016).  Gränsen är utifrån detta tankesätt skarp, mellan de legitimerade förskollärarna och de andra vuxna på förskolan, dvs de som saknar rätt utbildning.

Det framgick i vårt samtal att Skolinspektionen arbetar utifrån ett övergripande mål om hur en ideal förskola skulle kunna fungera, nämligen, som IngBeth formulerar det:

– En förskola av hög kvalitet som ger en likvärdig utbildning till alla barn i förskolan (idag ca 500 000) där alla barn får förutsättningar och möjligheter att utvecklas och lära i en trygg miljö.

Det är i förhållande till detta ideal som granskningarna får sin mening. Idén är, som jag förstår den, att förskolan är en del av ett system där olika aktörer har olika roller. Förskolans mål bestäms av regering och riksdag, och formuleras i lagar och styrdokument. Ett av Skolinspektionens uppdrag är sedan att helt enkelt se till att bland annat förskolor och deras huvudmän följer de regler och riktlinjer som finns. Det är med andra ord inte Skolinspektionens uppgift att bidra till den sortens reflektion och ifrågasättande som vi ägnar oss åt i detta temanummer.

Regeringens mål är en skola och förskola där alla barn och elever får lika rätt till god utbildning och kunskaper i en stimulerande och trygg miljö och att varje enskilt barn och elev har rätt att utvecklas så långt som möjligt utifrån sina förutsättningar. Vad detta innebär är inte upp till förskollärarna att tolka utifrån sina övertygelser och erfarenheter utan behöver och kan enligt Skolinspektionens tankesätt redas ut med hjälp av fakta och vetenskap. IngBeth Larsson förklarade för mig:

– Skolinspektionens, och mina kunskaper som projektledare för förskolesatsningen, om hög kvalitet i förskolan och likvärdighet för alla barn som går i förskolan oavsett ort och bostadsområde, bygger på gedigen bakgrundsfakta, genom våra behovsutredningar och omvärldsanalyser, vår inläsning av forskning och statliga utredningar, samtal med forskare och utredare, våra besök på förskolor och hos huvudmän, och analyser av de resultat vi fått genom granskningar.

I princip är det upp till enskilda förskollärare, arbetslag och skolchefer att bestämma hur läroplanens mål skall nås. Det är innebörden av begreppet målstyrning. Men när Skolinspektionen arbetar kvalitetsgranskande och kvalitetshöjande, lägger den sig så att säga i, även när det gäller hur verksamheten ska bedrivas. Då hämtar Skolinspektionen stöd i forskningen, och ger förslag till hur verksamheten på olika sätt kan förbättras. Givetvis skall även förskollärarna själva utgå från forskningen, men genom Skolinspektionens arbete skapas en samlad bild av vilken typ av insatser som är mest angelägna – en bild som kan användas både direkt i verksamheterna, men också i arbete med kompetensutveckling och i utvecklingsarbete inom lärarutbildningen.

Med tanke på Skolinspektionens uppdrag återkom jag flera gånger till frågan om förskollärarnas autonomi. Som jag tog upp i min egen text, uppfattar jag det som avgörande att de vuxna som barn möter är fria, såtillvida att de i sitt handlande kan utgå från sitt eget omdöme. Inte minst är det för mig avgörande att vuxna kan säga nej till sådant de inte tror på, och i sådant handlande förmedla något avgörande till barnen, nämligen vikten, som vuxen, av att inte utan vidare bidra till saker man inte tycker är bra. Min fundamentala invändning mot visionen som Skolinspektionen ska förverkliga är, kan man säga, att den framstår som ett allt för väloljat maskineri, med lydiga professionella, som alla handlar utifrån den senaste forskningen, för att stimulera barnen att utvecklas i riktning mot läroplanens mål.

För att tydliggöra är detta alltså en annan invändning än den som handlar om att det faktiskt inte blir något väloljat maskineri. Jag kan i och för sig tro att både Ola Helenius och Lars Mouwitz har sina poänger, att granskandet blir ett ytligt dokumenterande och ett skapande av en låtsasvärld. Men detta är i så fall ändå problem som man kan arbeta för att lösa. Min invändning handlar om idealet. Vad skulle den ideala väloljade förskolan, befolkad av evidensbaserade experter, bidra med till samhället? Skulle den kunna fostra till demokrati och kritiskt tänkande? Skulle den kunna fostra till solidaritet?

Här går mina och Skolinspektionens bilder isär. Åtminstone verkade vi prata förbi varandra när det gäller detta – som jag tyckte fundamentala – problem. IngBeth Larsson menar att problematiken visserligen är en ”intressant filosofisk fråga”, men…

– Förskollärare har ju det uppdrag de har och i det uppdraget så har de ju ansvar för att genomföra läroplanen. Jag ser inte riktigt att det måste finnas en motsättning mellan att utföra uppdraget och att ”vara människa”, som du säger. För det som nästan brukar benämnas som kärnan i pedagogisk kvalitet är ju detta med pedagogiska relationer. Det handlar om samspelet mellan barn och vuxen, själva mötet. Och det ställer ju såklart stora krav på en både kunnig och medveten förskolepersonal.

Huruvida det kan finnas vettiga skäl för förskollärare att hamna i konflikt med läroplanen eller att hitta på okonventionella och egenvilliga tolkningar av dess innebörd är utifrån Skolinspektionens perspektiv, en icke-fråga. ”Förskollärare, liksom annan personal anställd i förskolan, har ett uppdrag utifrån gällande styrdokument, varav läroplanen torde vara det mest centrala. Skolinspektionen granskar om läroplansuppdraget genomförs”, betonade IngBeth Larsson, och hon förklarade att hon hade svårt att se vad jag egentligen menade med ”autonomi”:

– Ser du det som att skolväsendet inte ska ha några styrdokument alls? Att förskollärare och lärare kan utgå från eget tycke och smak för vad barn och elever behöver lära sig? En sådan samhällsmodell är svår att se hur den överhuvudtaget skulle fungera i den oerhört komplexa värld vi lever i. Dessutom skulle det leda till total rättsosäkerhet för barn och elever där de är helt utlämnade till den lärare de råkar möta!

Om jag tolkar IngBeth riktigt, kan idén att förskollärare skulle sätta egna mål för sin verksamhet enligt henne liknas vid att en läkare skulle vilja medicinera på ett annat sätt än utifrån rådande medicinsk vetenskap: Varför skulle en läkare vilja det? Det ger ingen mening. För Skolinspektionen är det självklart att den sortens människa som förskolan skall forma, kan formas genom professionell pedagogisk verksamhet. Förskollärare skall planera sin verksamhet tillsammans med barnen, i egenskap av professionella, och forma barnen, medvetet, utifrån aktuell forskning.

Vad man behöver för att lyckas med detta är, som IngBeth Larsson förklarar ”innehållskompetens, didaktisk kompetens, kunskap om barns lärande och lärprocesser” och – varför inte – ”ett kritiskt tänkande”. Men det rör sig här om en kritik som aldrig leder till ett bryskt nej och ett praktiskt avståndstagande. Den sortens kritik hör utifrån det tankesätt som kännetecknar regelverket inte hemma i förskolan. Förskollärarna måste under alla omständigheter och i alla avseenden följa läroplanen och Skolinspektionens granskningsrapporter.

Min invändning är att det då är en stympad värld barnen möter – där det kanske mest väsentliga för det demokratiska samhället saknas, nämligen de situationer där vuxna människor tar ställning, självständigt, och detta får praktiska konsekvenser, som består i att det sociala rum som de rör sig inom är deras eget, som de råder över. Denna sorts ”lärande”, denna sorts erfarenhet, faller utanför Skolinspektionens tänkande – eller mer exakt: det faller utanför Skolinspektionens uppdrag.

 

▪ Sverker Lundin

Sverker Lundin är forskningssamordnare.

Skänk ett bidrag till Alba!
gilla.alba.3600px
Dela den här artikeln: