Förskolans väg mot skola, men vilken?

Förskolning, bild 3.

[170328] ”Hans slutsats är att den svenska skolan blivit en experimentverkstad för trosvissa pedagoger, klåfingriga byråkrater och besparingsivriga politiker. Men det är inga marsvin eller råttor som utsätts för experimenten, utan våra barn och det är vår och deras framtid som huvudlöst sätts på spel” (om Per Kornhall, före detta undervisningsråd på Skolverket. Baksidestexten till hans bok Barnexperimentet – svensk skola i fritt fall)

Det sägs att det finns risker med att förskolan ”skolifieras”. Ur min synvinkel är denna risk framför allt relaterad till det styr- och kontrollsystem som råder inom svensk skola, speciellt eftersom detta system är i ohelig allians med en arrogant scientistisk attityd gentemot läraryrket som profession. Det NPM-inspirerade styrsystemet inom skolsektorn har fått förödande konsekvenser för lärare, rektorer och till sist naturligtvis även för barns och ungdomars lärande. Akademiseringen av lärarutbildningen innebar i sin tur att man tappade kontakt med professionens kunnande och fick en ensidig inriktning mot akademisk meritering. Det som redan är skolans problem håller nu på att i allt högre grad även bli förskolans problem i och med de ökade kraven på att just skolifiera den, dvs göra den mer lik en vanlig skola. Den målstyrning och det maktspråk som finns då det gäller inspektioner av skolan realiseras därför även för förskolan. Min förhoppning är att förskolan ska kunna slippa något av den smått hysteriska dokumentations- och kontrolliver som drabbat skolan i övrigt. I slutet av min text antyder jag också att förändringens vindar blåser. Kanske kan förskolan bli en plats där barn och personal blir sedda, inte ständigt synade.

Förskolning, bild 3.

Ett besök på Skolinspektionens hemsida

”En inspektion som ska fara runt som ett skållat troll och slå huvudmän, skolor och lärare på fingrarna hör inte till det som i lyckade skolsystem anses vara en bra idé” (Barnexperimentet – svensk skola i fritt fall, s. 92)

Det som möter en när man går in på Skolinspektionens hemsida är bland annat det frejdiga ”Kolla din skola eller förskola”. Detta är ett frågeformulär av kontrolltyp med tjugotvå (!) frågor som mäter en skolas ”kvalitet”. Ett särskilt test finns för ”Kolla din förskola”. Under varje fråga kan man själv knappa in Stämmer, Stämmer delvis, Stämmer inte. I praktiken ger dessa frågor en samlad kravbild från inspektionens sida. Under frågan ”Utveckling och lärande” tas även specifika ämnen som matematik, naturvetenskap, teknik och språk upp. Lek nämns här snarast som ett medel för att uppnå olika lärandemål.

Formulären avslöjar ett centraliserat styrsystem som ställer samma krav på alla skolor. Det blir även tydligt att Skolinspektionen i praktiken ser som sin uppgift att bedöma och kritisera, inte som att vara en part i ett utvecklingsarbete som skulle kunna bygga på lokala initiativ avvikande från normen. Tvärtom kommer snarare lokala initiativ att motverkas. Men framför allt genomsyras dokumentet av maktutövning på ett sätt som inte fanns i äldre läroplaner och inspektioner. Inspektionen har även ett eget bedömningsunderlag gällande ”utbildningen i förskolan”. Detta består av femton punkter och för att inspektionen ska kunna få en bild av en förskola krävs uppenbarligen att personal, rektor och huvudman gör en omfattande dokumentation av verksamheten, eftersom man ju inte kan följa vad som faktiskt pågår på plats.

Risken är uppenbar att denna kontrollfunktion kommer att skapa en låtsasvärld av dokument med plattityder som: likvärdighet, stimulera utveckling, bra relation till hemmen, utveckling enligt utbildningens mål, grundläggande värden, lämpliga gruppsammansättningar etc. Systemet är utformat för att passa det som på NPM-språk benämns ”accountability”, dvs man får stå till svars för att givna uppdrag genomförts och att målen uppnåtts.

År 2016 redovisade Skolinspektionen en större inspektion omfattande 82 förskolor. Man märkte då att det fanns svårigheter med att tolka läroplanens mål, även centrala formuleringar, till exempel ”undervisning”. Förskolechefen måste här ta större ansvar så att undervisning genomförs på så sätt att barnen verkligen stimuleras och utmanas. Och förskollärarna behöver bli mer medvetna om hur de skall ”använda språklig och kommunikativ interaktion i en målstyrd process som syftar till utveckling och lärande, det vill säga undervisa” (Skolinspektionen, Kvalitetsgranskning 2016).

Det är lätt att förstå att förskolan har problem med begreppet ”undervisning”. Ska man härma en vanlig skola? Ska man försöka styra mot målen och ändå inte berätta och instruera? Ska barnen upptäcka på egen hand i förberedda miljöer? En mängd olika förslag finns och privata aktörer går också in med sina säljande idéer för att fylla det glapp som uppstått mellan högt ställda nya krav och professionens erfarenheter och miljöns faktiska möjligheter.

Lite om praktisk kunskap och läraryrket

Vårt kunskapsbegrepp är i allmänhet intimt förknippat med den språkliga dimensionen. Att ha kunskap innebär att kunna formulera sig i tal och text och att språkets symboler i form av läten eller tecken på något sätt skulle vara en kopia av en omgivande verklighet. Denna formuleringskonst är en speciell form av ”praktik” som snarast handlar om att inte agera direkt i det sammanhang som beskrivs. Den praktiska kunskapens domän är istället oftast oformulerad och visar sig i den kunniges direkta interaktion med en omgivande miljö.

Att ha kunskap innebär då att de interventioner man gör i miljön leder till någon form av förväntat resultat. Sådan kunskap kan ibland vara ganska lätt att formulera även språkligt, speciellt om det handlar om stereotypa handlingar i enkla, stabila och generellt förekommande miljöer i tid och rum. Inom en mer eller mindre automatiserad tillverkningsindustri är det således möjligt att språkligt formulera den praktiska kunskap som behövs, och därmed oproblematiskt att språkligt styra och dokumentera verksamheten. Men i komplexa, lokala, föränderliga, oförutsägbara arbetsmiljöer blir däremot den oformulerade praktiska kunskapens andel betydande.

Därmed måste styrning och kontroll till stor del ersättas av tillit och respekt för att den yrkeskunnige ska kunna göra, och vill göra, ett gott jobb . Huruvida den yrkeskunnige faktiskt gör ett gott jobb visar sig. Uttryck som skicklighet, intuition, fingertoppskänsla, beprövad erfarenhet, tacit knowledge mm brukar användas för att försöka språksätta vad som då pågår. I många yrkessammanhang finns en viss insikt och respekt inför den praktiska kunskapen, men i andra inte. Ett exempel på det senare är läraryrket. Här kommer artikelns tema in: Det finns få yrken i vår tid som systematiskt har avprofessionaliserats i lika hög grad som läraryrket. Tilltro, yrkesstolthet och självständighet har ersatts av misstro, nedvärdering, kontrollsystem och interventioner. Vilka effekter får då detta för skolan i allmänhet och för förskolans verksamhet i synnerhet?

Om man försöker instruera en person via en manual angående hur man ska sköta ett yrke med den komplexitet som beskrivits ovan uppstår en så kallad manualparadox: manualen kommer att bli så omfattande och oöverskådlig att den blir obegriplig. Detta gäller naturligtvis på motsvarande sätt om man i detalj vill dokumentera i efterhand vad som görs inom yrket, vilket är ett av flera skäl till att man inte kan linjestyra och därefter i detalj kontrollera arbetsuppgifter inom tex skola, vård och omsorg. Det som istället kommer att hända är att det uppstår språkliga låtsasvärldar på dokumentnivå där uppdrag och resultat tenderar att mirakulöst sammanfalla. Alla som haft någon form av komplext yrke vet nog vad jag här talar om.

Lärarutbildningens akademisering

I artikeln Kan akademiseringen av lärarutbildningarna ha bidragit till skolans problem (Olson, Skola och samhälle, nov 2016) beskrivs hur svensk lärarutbildning stegvis tappat all kontakt med professionens verksamhet. Formellt ersattes en tidigare mycket yrkesnära utbildning med en akademisk utbildning 1977, med den uttalade idén att vara mer ”modern och vetenskaplig”. År 1988 reformerades lärarutbildningen igen så att praktiken nu skulle skötas kommunalt av lärarlag, något som ej kom att fungera. Följden blev att den statliga lärarutbildningen fick en alltmer ensidig inriktning mot att lärarstudenter skulle skolas så att de kunde skriva C- uppsatser, dvs en förberedelse för forskarutbildning snarare än för en professionsutbildning. Även lärarutbildningens kvalitet vid olika högskolor mättes med måttet antal studenter som skrivit C-uppsats vid respektive utbildning, inte huruvida de färdiga studenterna i praktiken blivit bra lärare. För lärarstudenterna blev små tillfälliga praktikinslag därför märkliga avbrott i den i övrigt mycket teoretiska skolningen. Eftersom jag själv gick min gy-lärarutbildning 1974 har jag dessutom kunnat följa denna utveckling som en ”insider” först som lärare, sedan som anställd på Nationellt Centrum för Matematikutbildning (NCM), och slutligen som forskare inom praktisk kunskap.

Andelen disputerade bland de lärare som undervisade på lärarhögskolan avgjorde i sin tur själva högskolans status inför Högskoleverket, och lärare med bara egen lärarerfarenhet sorterades stegvis ut från lärarutbildningarna trots sin mångåriga praktiska erfarenhet som lärare och handledare. En smärtsam process för många kompetenta anställda med egen lång beprövad erfarenhet som lärare på fältet.

I boken Lärarens återkomst – från förvirring till upprättelse (2016) beskriver Jonas Linderoth hur en pedagogisk elit av professorer och docenter bredde ut sig under 90-talet och underkände de erfarna lärarnas sätt att arbeta inklusive hela den traditionella skolans organisation. Effekten blev förvirring och osäkerhet hos skolor och myndigheter och en känsla hos lärarkåren att vara föråldrad och misslyckad. Eftersom de konstruktivistiska idéer som lanserades dessutom inte fungerade i praktiken ute på skolorna uppstod ett professionellt kunskapsmässigt vacuum, som kunde fyllas med allsköns hittepå, inte minst från privata försäljare av pedagogiska undergörande produkter, ofta med digitala förtecken. Så här skriver Jonas Linderoth i sin bok om den konstruktivistiska pedagogikens konsekvenser:

”I den här boken driver jag tesen att de pedagogiska idéer som blomstrade under nittiotalet har skadat den svenska skolan. Jag menar att man med dessa idéer har demoniserat pedagogiska arbetsformer där lärare instruerar elever, berättar vad de själva kan om ett område och visar hur man utför något….Denna demonisering är en delförklaring till den svenska skolans problem och en orsak till Sveriges lärarbrist. Och den har inneburit att läraryrkets själva kärna gjorts till något fult och oönskat.” (s. 18)

Läroplanernas akademisering

Eftersom den pedagogiska ”maffia” som tagit över lärarutbildningen också hade starkt inflytande på Skolverket och andra myndigheter fick den nya läroplanen Lpo 94 en mycket teoretisk utformning grundad på konstruktivistiska idéer om kunskap och lärande. Dessa hade framför allt sin grund i psykologisk och filosofisk teoribildning kring kunskapens former och lärandet som aktivitet och tog överhuvudtaget inte hänsyn till professionens erfarenheter av att undervisa dagens elever med dagens klassrum som ett socialt och materiellt ramvillkor. Per Kornhall, som själv arbetat som undervisningsråd på Skolverket, hävdar att läroplanens innehåll blev ovetenskapligt:

”Den svenska pedagogiken som i princip fick ensamrätt över såväl skolmyndigheter som lärarutbildning var en extrem, icke-empirisk och ideologisk riktning” (Barnexperimentet, s. 69)

Lärarens professionella erfarenhet ansågs nu snarast som ett problem och betraktades som föråldrat och irrelevant. Som en grundläggande idé framstod istället att läraren metaforiskt sett skulle stå bakom eleven som en coach och mentor i elevens egen kunskapskonstruktion och inte framför som en gammaldags Caligula från filmen ”Hets”. En liknelse som för övrigt flitigt användes. Även själva läroplanen, som skulle vara en konkret vägledning för den enskilde läraren, blev därigenom istället en svårgenomtränglig ordmassa fylld av modeller för både formativ och summativ bedömning och betygssättning av en mängd kurser där varje kurs hade sina specifika mål. Allt skulle dessutom dokumenteras enligt NPM-modellens krav på accountability. Den kombinerade arbetsbördan blev i praktiken orimlig.

Stora strukturella reformer genomfördes samtidigt inom skolan, målrelaterade kursbetyg infördes liksom ett fritt skolval, men ändå hamnade allt fokus på läraren. Läraren framställdes som en propp som stod i vägen för läroplanens utopiska visioner. Jonas Linderoth formulerar lärarnas situation så här:

”Det målrelaterade betygssystemet innehåller en nästan metafysisk förväntan på lärarens kompetens att se till att alla ska kunna nå målen. I det perspektivet blir de tio punkterna för att rädda skolan snarast ett försök att med politiska medel fortbilda fram en lärare som passar den skola som genom politiska reformer gjorts till en omöjlig arbetsplats” (s. 29)

Förskolans bedömningsmatriser

Enligt läroplanen för förskolan gäller följande:

”Förskolans kvalitet ska kontinuerligt och systematiskt dokumenteras, följas upp, utvärderas och utvecklas. För att utvärdera förskolans kvalitet och skapa goda villkor för lärande behöver barns utveckling och lärande följas” (Lpfö98/10, s.14)

Denna formulering låter ju kanske bra men har i praktiken lett till att såväl förskolan som dess personal löpande utsätts för bedömning utifrån mycket specifika krav på att läroplanens målskrivningar ska uppfyllas. Däri ingår att personalen löpande ska bedöma varje enskilt barns utveckling generellt och i olika ämnen. Bedömningsverksamheten görs ofta via färdigställda matriser med kvalitetsmål på ena axeln och en kvalitetsskala i fyra-fem steg på den andra. I uppdraget ingår att allt ska dokumenteras i skrift, bild, video eller liknande.

När dessa utopiska kravbilder möter en faktisk arbetsmiljö med stora barngrupper, stök, personalbrist och undermåliga lokaler uppstår stress och en ständig känsla av otillräcklighet hos personalen. Så är också just förskollärare den yrkesgrupp i landet som ligger bland de högsta i statistiken gällande sjukskrivningar. Inte nog med att det hela är ett enda stort ”barnexperiment”, det är också ett enormt slöseri med mänskligt engagemang och arbetsglädje som nu istället förvandlas till bitterhet och personalflykt.

Arbetsplatsen blir även obehaglig på så sätt att man ständigt blir utsatt för en löpande bedömning. Risken är stor att man då utformar pseudohändelser som är designade utifrån målen, men som inte har egentlig relevans i situationen. Inte minst barnen själva känner av när försök till lek och pyssel i själva verket blir ansträngda och konstlade. Hela verksamheten kan få ett sken av overklighet över sig, medan verkligheten undgår uppmärksamhet och dokumentation. Den som påpekar hur saker egentligen ligger till kan uppfattas som en bakåtsträvare eller rentav som någon som är fientlig gentemot kollegor och ledning.

NPM i styrsystemet

New Public Management, NPM, är bland annat ett system för att leda, mäta, kontrollera och utvärdera olika typer av produktion. Inom vissa tillverkningsindustrier kan det fungera väl, speciellt om alla åtaganden i form av mål och utföranden kan vara specifikt definierade och mått och dokumentation är kvantitativa, tex som antal producerade enheter. Typiska ”buzzwords” är targets, leadership, entrepeneurism, performance pay, privatization, accountability.

När denna typ av ledarskap har exporterats till skola, vård och omsorg har emellertid effekterna blivit katastrofala, inte bara i Sverige utan också i många länder internationellt. Det finns flera skäl till detta, bland annat är målskrivningarna inom områden som skola, vård och omsorg med nödvändighet kvalitativa och generella och själva arbetsuppgifterna ”på golvet” mycket komplexa, lokala och föränderliga. För att ändå försöka få systemet att fungera har en omfattande byråkrati vuxit fram, dels för att försöka tolka och specificera målen, dels för att utveckla redskap för dokumentation och kontroll av resultat. Byråkratin växer på alla nivåer från högsta ledning ned till personal på golvet, i vårt fall skolans lärare. Professor Stephen Ball beskriver det så här:

”We can see increased emotional pressure and stress related to work: an increased pace and intensification; and changed social relationships. There is increased paperwork, systems maintance and report production, used to generate performative and comparative information systems; an increase in surveillance; a developing gap in values, purpose and perspective between senior teaching staff and teaching staff, and their different concerns…”

(Stephen Ball, Neoliberalism – how it travels, and how it can be resisted, Reclaiming Schools, 11 september, 2015)

I den nyligen öppnade Tankesmedjanbalans.se beskriver ”Marcus”, en erfaren lärare, målande styrsystemets effekter:

”Lagstadgade dokumentationskrav är en direkt konsekvens av NPM. Den ökning av lärares administrationsbörda som skett senaste 20-årsperioden kommer sig inte av att politiker vill jävlas med lärare. Det beror på att målstyrning kräver kontroll och uppföljning. Hur ska riksdagen kunna kontrollera att kommunala Centralskolan i Arvika erbjuder eleverna den slöjdundervisning skollagen garanterar brukaren om inte Centralskolans lärare kan dokumentera att så är fallet? Eller att skollagens krav på arbete mot mobbing efterföljs på fristående Klässbos högstadium om inte lärarna där dokumenterar varje samtal med elever de har med elever som kränkt, blivit kränkta?…Det som inte har dokumenterats, det har inte hänt” (Varför fungerar inte New Public Management – Den långa förklaringen, 18/2 2017)

Vår senaste läroplan och skollag är en produkt av NPM. Det vimlar av ”rektor ska” och ”lärare ska”. Dessutom ingår åtskilliga precisa ämnesmål som i praktiken är en form av krav. Psykisk ohälsa skapas som bekant bland annat av skillnaden mellan ställda krav och faktiska möjligheter. Under 2014 sjukskrevs över 10 000 lärare minst en gång under året på grund av psykisk ohälsa.

En specifik situation för svensk skola är dessutom att den pedagogik som haft avgörande inflytande på läroplan och Skolverk fullständigt tappat kontakt med lärarkårens professionella kunnande. De krav som ställs av styrsystemet framstår därför ofta som absurda eller utopiska. Det verkliga lärarjobbet får skötas ”vid sidan om” när all dokumentation och alla låtsasprocedurer har genomförts. Ytterligare ett specifikt svenskt fenomen är åtskillnaden av departement och myndigheter. Långlivade samspel med myndigheter och personrelationer oberoende av regeringsinnehav blir därför möjliga, tex mellan Skolverket och den pedagogiska eliten.

Flip the system – låt professionen ta makten

Jag ska inte försöka presentera några lösningar på skolans problem – och än mindre på förskolans. Men man kan konstatera att någon form av uppvaknande inträffat de senaste åren, både avseende NPMs skadeverkningar och behovet av att ta tillvara professionens kunnande. Det verkar som om värdet av den praktiska och ofta oformulerade kunskap som skapas i yrkeslivet har återupptäckts. Den ovan citerade boken Lärarens återkomst är ett exempel på just detta. Ett begrepp som tillit har börjat dyka upp för att moderera den stelbenta och kvalitetssänkande NPM-styrningen. Regeringen har tillsatt en Tillitsdelegation, som definierar sin uppgift som att den ska utföra försöksverksamhet och komma med förslag till ett nytt styrsystem som bättre tar tillvara personalens erfarenheter och kunnande.

Som nämnts ovan är en lärares arbetsuppgifter så komplexa att försök att språksätta dem leder till ofantliga textmängder, vilka ändå till sist förblir ofullständiga. Rimligare är då att lärare ges tillit att själva göra ett gott jobb i sitt dagliga flexibla värv utifrån sitt kunnande, vilket istället skulle kunna vara inriktat mot mer allmänna och internaliserade mål. Samma paradigmskifte kan man ana i den Skolkommission som nyligen börjat arbeta med en ny läroplan för skola och förskola. Som en punkt lyfts att lärare måste få arbeta med större självständighet. Även här verkar man känna av att någon form av uppgörelse med NPM är nödvändig. Det har även uppstått en internationell rörelse, Flipping the System, som bekämpar NPM inom utbildningsområdet. Det hela har sin upprinnelse i antologin Flip the System – Changing Education From the Ground Up, redaktörer Jelmer Evers och René Kneyber. I bokens förord kan man läsa:

”In this book, teachers from around the world and other educational experts such as Andy Hargreaves, Ann Lieberman, Stephen Ball, Gert Biesta, Tom Bennet, Pasi Sohlberg and many more, make the case to move away from this uneducational economic approach, to instead embrace a more humane, more democratic approach to education. The approach is called ’flipping the system’, a move that places teachers exactly where they need to be – at the steering wheel of educational systems worldwide.

This book will appeal to teachers and other education professionals around the world.”

Det finns hopp om lärarens upprättelse. Och till förskolans och skolans lärare vill jag säga: Håll er undan systemet så gott ni kan under tiden och bjud motstånd! Förändringens vindar blåser.

Referenser
Per Kornhall: Barnexperimentet – svensk skola i fritt fall, Leopard Förlag, 2013

Jonas Linderoth: Lärarens Återkomst – från förvirring till upprättelse, Natur och Kultur, 2016

Jelmer Evers, Rene Kneyber, ed; Flip the System – Changing Education From the Ground Up, Routledge, 2016

Stephen Ball, Reclaiming Schools, 2015

Skola och Samhälle, nov 2016

▪ Lars Mouwitz

Lars Mouwitz är professor emeritus i yrkeskunnande och professionsutbildning.

Skänk ett bidrag till Alba!
gilla.alba.3600px
Dela den här artikeln: