Fotboll mellan det lokala och det globala

[060615] Inför ett fotbolls-VM sköljs världen numera över av nyskrivna fotbollsböcker. Trenden har ökat för varje VM-turnering, och böckerna tenderar att vara av starkt skiftande kvalitet; men en och annan bok hamnar ändå i den än så länge lilla kategorin, ”böcker man som fotbolls- och kulturintresserad bör ha läst om fotboll”. Detta år är det främst en titel – från oväntat geografiskt håll – som kommer att sälla sig till denna exklusiva samling. Det är amerikanen Franklin Foers Fotboll förklarar världen – En (osannolik) teori om globaliseringen, en bok som redan nått stor spridning och uppmärksamhet världen över.

Som titeln anger är det en bok med klara ambitioner. Här ska fotbollen äntligen sättas in i de stora globala sammanhangen; den ska hamna i samhällsdebattens mittfåra. Läsintresset väcks onekligen av den presentation som ges av den New York-baserade journalisten Foer. I den svenska översättningen omnämns han som ingen mindre än ”fotbollens John Pilger”.

Som läsare inser man snabbt att detta är en ytterst välskriven och fascinerande bok. Foer sveper över världen – från de europeiska storklubbarnas finrum ned till källarplanen i Ukraina. Han lyckas få till stånd intervjuer med en rad uppseendeväckande personligheter, däribland några ökända huliganer. Läsningen går med andra ord fort.

Dock känner jag likafullt en viss motvilja långsamt växa fram. Foers kosmopolitism börjar efterhand reta upp mig en smula. Kanske är det så enkelt att jag inte unnar en amerikan – om än en ytterst trevlig sådan – triumfen att skriva den perfekta fotbollsboken. USA ska hålla sig till sina nationalsporter, amerikansk fotboll och baseboll, och inte trampa runt i den djupa fotbollsmyllan och förklara saker för mig. Mitt snävt lokala fotbollsperspektiv väcks till liv; den anda som säger mig att Degerfors IF är en större storhet än Juventus.

Låt mig förklara vad jag menar närmare. Vad Foer gör i bokens första halva är att belysa hur fotbollen skapat och hör samman med en rad otäcka samhällsfenomen. Gangsterväldet i Serbien, antisemitismen och rasismen på olika håll i Europa, korruptionen i Italien, huliganismen och sekterismen i Storbritannien med mera. Därefter förbyts den grundmurade pessimistiska tonen i en optimism då han tvärtemot visar hur fotbollen ger nytt hopp i världen. Hur kvinnorna och männen i fundamentalisternas Iran vägrar överge sporten, hur man i Katalonien skapat en starkt regionalt förankrad världsklubb – FC Barcelona – som med sin öppna och toleranta hållning blivit till ett globalt föredöme.

Det perspektiv som trummas in är att det är den lokala intoleransen som ställer till problem, medan den globala toleransen ger hopp.

Foer erkänner villigt att fotbollsälskarna i USA likt han själv är europafrälsta yuppies, som strävar efter politisk korrekthet. Utifrån denna horisont är den främsta utsiktspunkten TV-fåtöljen. Fotbollsintresset har väckts till liv av det smörgåsbord av stormatcher som faktiskt visas på amerikansk TV (om än på obskyra tider). På detta vis kan det, som för Foers del, dröja ända till 20 års ålder innan man skaffat sig ett favoritlag, i hans fall givetvis FC Barcelona.

Jag tycker Foer gör det alldeles för enkelt för sig. Till att börja med kan man konstatera att han valt att besöka många av de mer extrema lokala klubbmiljöer som existerar. En annan resroute hade definitivt gett en annan bild av tillståndet i den lokala fotbollsmyllan. Sedan definierar han aldrig tillräckligt precist vad globaliseringen är för något, med följden att han kan sortera ungefär hur han vill bland fenomenen. Huliganistiska psykopater i Belgrad blir således representanter för det snävt lokala, när man lika väl skulle kunna hävda att huliganismen har med globaliseringen att göra. Samma invändning skulle kunna riktas mot hans syn på antisemitismen och rasismen.

I själva verket är fotbollens historia ända från start en aspekt av globaliseringens historia och därav följande lokala reaktioner. Detta ständigt intrikata samspel mellan lokalt och globalt tycker jag inte Foer uppmärksammar tillräckligt.

Sedan måste man – vare sig man vill det eller ej – erkänna att en stor del av charmen med fotbollen ligger i de lokala variationer den globala fotbollen gett upphov till. Och hit hör trots allts fenomen som rasism, huliganism och allsköns intolerans. Den läktaratmosfär som berusat Foer från hans amerikanska TV-fåtölj har säkerligen ofta bestått av politiskt totalt inkorrekta ljudkulisser, vars exakta innebörd inte hörs från soffan. Hur många gånger har man inte känt igen grovt kränkande sånger och talkörer från brittiska TV-matcher som av svenska kommentatorer bemötts med orden: ”Vilken härlig atmosfär!

Jag hoppas ni hör den i TV-soffan där hemma!” Jag menar att fotbollen nått sin storhet just för att den lyckats appellera till så många – såväl grovhuggna dårar som finlemmade intellektuella – och att dessa sammantaget under mer än hundra års tid format sporten till vad den är idag. Om allt från första början hade varit en alltigenom smaklig kompott hade nog inte Foer lockats av fotbollen överhuvudtaget. Och i efterhand är det inte helt lätt att komma in och rätta till vad man anser vara rätt och fel.

Det stora flertalet fotbollsanhängare är än idag uppvuxna med ett lokalt perspektiv. Idag får nog många sina favoritklubbar tidigare än någonsin, redan i 5-6-årsåldern, och oftast är det fortfarande den lokala klubben som gäller. Globaliseringen har snarast inneburit att man därutöver fått en internationell storklubb som favoritlag. Flertalet fotbollsfantaster skulle nog också hålla med om att det stora hotet mot fotbollen snarast är globaliseringen. Den som gör att alla håller på samma dussintalet internationella storklubbar, vilka i globaliseringens anda lanseras som oförargliga varumärken. En sådan utslätad fotbollskultur skulle säkert inte heller Foer lockas av.

När allt kommer omkring vet också Foer detta. Hans passionerade försvar av FC Barcelona visar på de lokala och regionala perspektivens tyngd. Han tycker själv att mycket av den kommersiella – och globala – storfotbollen är osmaklig. Vidare verkar han sätta stor tilltro till fotbollens förmåga att väcka en borgerlig nationalism till liv i exempelvis Iran. Här är det alltså landslagsfotbollen han ser mest positivt på och nationalismen är ju snarast en storhet som står emot globaliseringen.

Problemet med boken är egentligen bara de stora ambitioner som finns att koppla samman spelet med globaliseringsprocessen. Detta tycker jag inte att han lyckas med, men samtidigt är det just dessa stora ambitioner, som gör boken så intressant och läsvärd – och som gör att jag retar upp mig en smula.

▪ Torbjörn Andersson

bokomslag
Franklin Foer – Fotboll förklarar världen
Ordfront 2006

Torbjörn Andersson är idrottshistoriker och verksam vid Malmö högskola. Han disputerade med Kung Fotboll – Den svenska fotbollens kulturhistoria från 1800-talets slut till 1950 (Symposion 2002).

Taggar
Dela den här artikeln: