VM för hela Sydafrika?

[100614] När jag klev av planet på Johannesburgs flygplats möttes jag av en hel fotbollsläktare innan jag ens kommer ut i ankomsthallen. På Kapstadens flygplats pryddes ankomstbyggnaden av en jättelik fotboll. Jag vet inte om den tillkommit nu, men stans fotbollsarena är i alla fall helt nybyggd. Kommer man sjövägen dominerar Green Point Stadium hela stadsbilden. Näst efter Taffelberget är den det första som urskiljs långt ute till havs.

Det är ingen tvekan om vilket slags evenemang som är på gång. Fotbolls-VM i Sydafrika är stort. World Cup is the challange for all Africa, som någon från Egypten kommenterat på FIFAS hemsida. Hundra år efter att Den sydafrikanska unionen bildades av de stater som styrdes av koloniserande européer. Och 16 år efter att Sydafrika blev ett land med demokratiska val. Kanske fotbolls-VM är den verkliga bekräftelsen på att Sydafrika som en demokrati. Den svarta majoritetens sport upphöjs till samma status som de vitas sporter rugby och cricket. Mästerskapet enar och förenar.

Nio städer har fått äran att vara värdar. Port Elizabeth vid Indiska Oceanen är en.
– Det här är den vänliga staden säger min taxichaffis Donny när vi svänger ut från flygplatsen.

Port Elizabeth är faktiskt Göteborgs partnerstad sen år 2000. Det blev så för att de två städerna var så lika. Belägna vid havet, industri uppbyggd kring en stor hamn och biltillverkning. Och så det där med vänligheten.
– Här blåser alltid och då måste vi kisa för att inte få sand i ögonen. Då ser det ut som vi ler.

Göteborgshumor eller Port Elizabethhumor?
– Men, allvarligt vi är faktiskt väldigt vänliga här, säger han. Ursäkta att det är så knixigt att köra men de rustar upp stan inför World Cup.

Det rustas och priserna stiger. Donny visar mig kvarteren runt stadion.
– Här kunde man få tag i ett hus med tre sovrum för 100-300 rand. Så fort det blev känt att fotbollstadion skulle byggas här steg priserna som en raket. Idag får du betala 500-900 tusen för samma hus.

Den nya stadion ser ut som om en kraftig hand uppifrån tryckt ihop en melon. Den är fin och Donny är mäkta stolt. Den tolfte juni är det avspark, Sydkorea mot Grekland. Han kommer att vara där, liksom många andra Port Elizabethbor. Biljetter har gått att få för 350 rand. (1 rand är cirka 1 skr)

Nåväl. Långt ifrån alla i den här stan har råd att gå. Av den dryga miljonen invånare är de allra flesta svarta. Och de flesta svarta är fattiga. I stort sett är det bara sex procent av stans invånare som betalar skatt. Den svarta befolkningen bor fortfarande företrädesvis i townships.
– Min mamma har berättat att innan 1948, innan aparthed var Port Elizabeth en kosmopolitisk stad, berättar Donny. En hamnstad, en smältdegel som rymde alla sorters människor.

Själv har han svart bantu, kinesiskt, indiskt och något europeiskt i sin bakgrund. Som färgad fick hans mamma flytta ett par kilometer ut från det centrala Port Elizabeth, fortfarande på gångavstånd. De svarta flyttades längre bort. Och när den svarta befolkningen ökade explosionsartat på åttitalet byggde myndigheterna Motherwell. En stadsdel bestående av kilometer efter kilometer med skjul uppsmäckta på obrukbar mark, flera mil från centrum. Här bor hundratusentals människor.

De flesta utan jobb, men de lyckliga som har ett måste ta sig via tre bussbyten för att komma till centrum. Missar man sista bussen tillbaka om kvällen, då är det bara att traska i mörkret. Glöm gatubelysning. Tills för bara några år sedan fanns ingen elektricitet över huvud taget i de sämst underhållna delarna av området. Nu har myndigheterna förutsatt sig att bygga bort den värsta slummen och erbjuder invånarna nybyggt. Men så fort de gamla invånarna lämnat sina ruffliga skjul flyttar nya ännu fattigare in. Människor som flytt från Zimbabwe eller andra länder där arbetslösheten eller fattigdomen är ännu större än här. Och de blir inte välkomnade. Fattiga Motherwellbor tycker att nykomlingarna stjäl deras jobb, som ändå inte finns. Här liksom på andra håll i Sydafrika har flyktingarnas bostäder och små bodar och butiker bränts ned. Människor har till och med mördats och bränts inne.

Men det är inte bara elände. I vissa delar av Motherwell bygger familjerna ut sina små hus till villor, trädgårdarna prunkar och på uppfarten står en Renault. På Port Elizabeths fyra mil långa strand badar, leker, dansar unga och gamla i alla kulörer. På stans stora universitet Nelson Mandela Metropolitan University går lika många svarta studenter som vita. Göteborg har genom Frölunda Kulturhus stöttat uppförandet av bibliotek och kulturhus i en township. Och i Motherwell har en splittermodern sporthall med bassäng och basketbollplaner och gym och samlingssalar just öppnats. Biljettpriset är överkomliga en och femtio för barnen och de strömmar till i massor.

– Sporten förenar, säger Donny. Idag har vi vita, svarta och färgade i samma lag. Unga människor tillbringar helgerna tillsammans och det är integration.
World Cup kommer att innebära än mer att vi känner oss som sydafrikaner, inte som representanter för olika raser.

Barnen i Walmer township, nära flygplatsen är glada för de träd som planteras, och för att grusgatorna beläggs med gatsten. Men de bävar lite för vad alla ditresta besökare kommer att innebära. Vilka är de där främlingarna? Och kommer priset på glass och bussbiljetter att stiga nu?

Arrangörerna ville gärna riva de gamla marknadsstånden vid bussterminalen, där man hoppar på till Kapstaden. Istället ville de bygga upp fräscha inomhusgallerior, där de traditionella försäljarna inte skulle ha råd med hyrorna.
– Dumheter, säger Donny, bygga upp en fasad för 28 dagar. Och sen?

Förhoppningarna är att världen skall upptäcka att Sydafrika inte bara är solnedgångar och våldtäkter. Att världen skall uppskatta Sydafrika med alla dess nyanser och inse att det är ett land värt att satsa på, investera i, inte bara skicka bistånd till. Och att VM ska förena, inte dela befolkningen. Stärka hela kontinentens status. Är det händelser som ser ut som tankar att Göteborg Film Festival och Bok- och Biblioteksmässan i Göteborg båda har Afrika som tema detta VM- år. This is 2010, står det i sanden vid Hobie Beach, Port Elizabeth och Shakira sjunger VM-låten This one is for Africa.

▪ Bitti Ingemansson