Rädda kvinnor och beskyddande män

Rädslans många ansikten

[120913] Under de senaste decennierna har det skett ett flertal fall där en ensam gärningsman, genom upprepande överfall (t.ex. Lasermannen, Malmöskytten och Örebromannen), skapat rädsla och oro på olika platser i Sverige.

I medierapporteringen kan vi läsa om städer i skräck där människor inte vågar gå ut. I Umeå blev rädslan för våld en del av människors vardag, genom >Hagamannens överfall på kvinnor mellan 1998 och 2006. Under denna period porträtterades Umeå som en belägrad stad, en stad i skräck, en stad som överskuggas av hotet från en fruktad serievåldtäktsman.

Hagamannens överfall kom att påverka hela stadenoch den offentliga diskussionen gällande trygghet och säkerhet i Umeå. Överfallen kom att utmana stadens självbild som en trygg stad och förändra människors faktiska beteende och användande av stadens rum. Kvinnor uppmandes att inte försätta sig i situationer där de kunde falla offer för Hagamannen, polisen ökade sin bemanning under helgkvällarna, Universitetet utökade belysningen på universitetsområdet, taxichaufförer tog sig an en beskyddande roll och sänkte taxan för tjejer som åkte själv. I medias rapportering kunde vi läsa personliga berättelser från rädda kvinnor som begränsades av sin rädsla för Hagamannen, från män som fördömde förövaren och deklarerade att överfallen måste stoppas, men också från män som misstänkts och pekats ut som potentiella ”Hagamän” och namngivits i polisens utredning.

Hagamannens överfall blev en angelägenhet för alla människor i staden. Samtidigt är det också viktigt att komma ihåg att det kollektiva engagemang för kvinnors säkerhet som växte fram under denna period, bidrog till att förstärka uppfattningen om kvinnors sårbarhet.

Hagamannens överfall ledde till att kvinnor i Umeå slutade gå hem själva under kvällstid, inte bara som en följd av sin egen rädsla utan också som en följd av att det blev oacceptabelt för kvinnor att göra det. Det växer fram en medvetenhet och diskussion om kvinnors säkerhet och många män börja hålla ett vakande öga över de kvinnor de känner. Kvinnorna i Umeå anpassade sitt beteende i staden som en följd av sin egen rädsla men även på grund av de förväntningar som ställdes på kvinnor. Detta kommer att innebära att kvinnor positioneras som sårbara, utsatta och männen såg ett behov att beskydda dem.

I sin omtanke och beskyddande beteende reproducerar också männen kvinnornas sårbarhet och utsatthet. Kvinnor uppmanades att tänka sig för och vara försiktig i sitt användande av det offentliga rummet, men samtidigt inte för rädd och låta sig helt begränsas av sin rädsla. I detta finns en särskild paradox i gällande kvinnors rädsla för Hagamannen. Denna rädsla togs verkligen på allvar och ansågs vara ”välgrundad”, men samtidigt betonades det också att denna rädsla inte fick gå över styr. Detta skapar en frustration och många kvinnor som tidigare sett sig själva som jämställda kände sig kluvna när de ansåg sig tvungna att ändra sitt beteende. Samtidigt som de också betonade de sin rätt att gå var de vill, när de vill. Kvinnorna agerar inom det handlingsutrymme som påverkas av normen om den sårbara kvinnan. De förväntades använda sitt sunda förnuft och vara försiktiga, men samtidigt inte heller vara så pass rädda att rädslan ta över hela deras liv.

I diskussionen om kvinnors rädsla för våld ges sällan utrymme för röster om problemet ur mäns perspektiv. Eftersom media återkommande rapporterade om hur Hagamannen såg ut skapades bilden av den farliga kroppen. Hagamannen, beskrevs i media som en man i åldern 25-35 med normal kroppsbyggnad och ”normalt svenskt utseende”, en beskrivning som stämde in på ett flertal av männen i Umeå. Detta kom också att resultera i att många män kände sig misstänkliggjorda. Deras självbild utmanades och det blev viktigt att ta avstånd från gärningsmannen. Dessa män talade med ilska och frustration om Hagamannen. Deras ilska blev ettsätt för dematt distansera sigfrån gärningsmannenochhans brott. Samtidigt som det fanns förståelse för att de kunde uppfattas som ett hot, var det ändå väldigt problematiskt. Många män blev medvetna om hur de skulle röra sig utomhus för att inte skrämma kvinnorna. Till exempel tog de av sig huvan på jackan och gick snabbt förbi kvinnan eller över till trottoaren på andra sidan gatan när de möttes. De tog också för vana att följa tjejkompisar hem. För att hantera situationen försökte de framställa och presentera sig på ett sätt som visar att de är ofarliga. Som en följd av den diskussion som följde Hagamannen i Umeå blev män medvetna om att de kunde uppfattas som farliga.

Frågan om kvinnors rädsla för våld kom under denna period att i stort sett uteslutande handla om rädslan för Hagamannen. Därmed kom också problemet och frågan att stanna vid individuella positioneringar. Kvinnorna tog ett personligt ansvar för sin egen rädsla, tonar ner den för sig själv och hanterar den på ett personligt plan. Männen kom att förklarar och se på kvinnornas rädsla som en konsekvens av en mans handlingar. Det fanns en tydlig syndabock som blev symbolen och förklaringen till kvinnors rädsla. Detta kom att innebära att diskussionen om problemet med våld mot kvinnor fastnade vid denna specifikas förövare. Efter gripande av Hagamannen fanns det också en önskan om och försök till att ”förklara” förövaren eller åtminstone söka tecken på avvikande beteenden, att ifrågasätta normaliteten snarare än att öppna upp frågan och utmana föreställningar om män som våldtar. Tyvärr stannade diskussionen vid Hagamannen som den enskilda förövaren snarare än att faktiskt öppna för en diskussion om mäns våld mot kvinnor.

När sedan Hagamannen greps i mars 2006, andades hela staden ut och vi kunde läsa i tidningar om tjejer som firade med champagne och deklarerade att nu skulle de ta natten tillbaka. Trots det så ser vi det idag nästan som en självklarhet, ett normaltillstånd, att människor, och då i synnerhet kvinnor är rädda när de använder det offentliga rummet efter mörkrets inbrott. I Umeå kom detta till uttryck i att kvinnor uttryckte liknande, gemensamma, erfarenheter, liknande syn på sin egen sårbarhet men också hur de upplevde förväntningar på att de skulle vara rädda. Detta visardärför ett mycket enhetligt mönster, och därmed en bildav rädsla som något gemensamt för alla kvinnor, oavsett ålder, klass och etnicitet i Umeå. Likheterna i kvinnornas reaktion på hotet från Hagamannen är ett uttryck för en normativ femininitet, där kvinnorna både uppfattade sig själva som sårbara, men också positioneras av andra som en grupp som behövde skyddas. Männens reaktioner på ”hotet” från Hagamannen var däremot mera differentierade. Detta visade sig i hur de talade om omtanken och oron för att något ska hända kvinnor de känner, kvinnors rädsla för okända män och hur de kände att de blev misstänkliggjorda och hur de utpekades som potentiella förövare. I Hagamannens spår förstärktes de traditionella könsrollerna vid rädsla för våld på allmänna platser. Att män tar på sig en beskyddande roll gör att kvinnor blir de som behöver beskyddas.

▪ Linda Sandberg

Texten baseras på Linda Sandbergs avhandling Rädsla för våld och könade maktrelationer. Hantering av hot i det offentliga rummet i Sverige. Författaren är verksam vid kulturgeografiska institutionen I Umeå.

För referenslitteratur hänvisas till författaren:
Linda.Sandberg@ucgs.umu.se

Dela den här artikeln: