Syndrom Dorian Gray

[121124] Vi missade premiären på MasthuggsTeaterns Syndrom Dorian Gray. Men nu har vi sett den. Och det är jag glad för. Den spelas fram till mitten av december. Och jag rekommenderar den. Masthuggsteaterns fasta ensemble visar återigen sin styrka som grupp. Det är roligt, fysiskt, samspelt. Och dessutom tänkvärt.

Pjäsen är en dramatisering av engelsmannen Oscar Wildes kontroversiella roman Dorian Grays porträtt, från 1890. Den handlar om en ung man som beundras endast och allenast för sin exceptionella skönhet. När han blir avporträtterad ser han plötsligt själv hur vacker han är. Han blir besatt av sin egen skönhet, och grips av ångest vid tanken på att den är förgänglig. Han kommer ju att åldras, och då kommer ungdomens skönhet att förgå. Han önskar att tavlan skall åldras i hans ställe, och att han själv istället skall bibehålla sin ungdomliga skönhet för evigt.

Som genom ett under förverkligas hans önskan. Den vidriga tavlan, som visar en allt äldre och fulare Dorian, och dessutom hans innersta – en själ där äckliga skadedjur kryllande förökar sig i gyttja – gömmer han uppe på vinden. Men själv fortsätter han att vara ungdomligt vacker och omsvärmad. Till det yttre fullständigt oförändrad i decennium efter decennium. Han lever ett allt tygellösare liv. Med sprit, cynism och ett hjärtlöst och ohämmat utnyttjande av unga oskuldsfulla kvinnor.

Bland de konstälskande vänner från den engelska överklassen som han omger sig med råder delade känslor: den romantiske konstnären förfäras, den cyniska kritikern applåderar…

Pjäsen slutar teatraliskt: död, mord, förtvivlan.. Så undanröjs kanske den anklagelse om att vara omoralisk som berättelsen drabbades av redan 1890… tänker jag.

Kroppsfixering hör ju också till vår tids synder och problem. I andra akten diskuterar skådespelarna på scenen sådana moderna företeelser som s k skönhetsoperationer..

Alltsammans är roligt och flott framfört. Några enstaka gånger uppstår dock longörer. T ex i första scenens satiriska framställning av champagnepimplande överklass på en konstvernissage. Visst är det roligt med deras meningslöst pretentiösa repliker, men inte riktigt SÅ länge…

Teveskärmar på scenen som visar filmfrekvenser är ju inte direkt nytt.. Men här används de ibland på ett mycket smart och givande sätt. Min favorit är den lilla pjäs i pjäsen där Martin Nilsson spelar alla rollerna i en tragisk familjehistoria med göteborgsaccent. Urflott och görkul! Skulle gärna se den igen.

Och pjäsen som helhet vill jag faktiskt också rekommendera. För tonåringar och åldringar och alla däremellan. Just för att detta är rolig och välspelad teater som inte är det minsta pretentiös!!

/Kajsa

 

Några människor samlas i konstnären Bertils ateljér för att beskåda hans senaste produktion, en samling fantastiska tavlor med förmåga att ändra färg och gestalt inför våra ögon.

Särskilt en av dem som ännu inte är riktigt färdig fascinerar betraktarna, som består av idel ädel masthuggsteateradel.Peer Gynt, Mannen med den gröna sänkhåven , Den goda kvinnan från Sezuan Mor Aase, m.fl. Jag frestas att utbrista: ”Alla de goda märkena!” Att se dem spela Dorian Grays porträtt i Råger Johanssons fyndiga dekor kan inte annat än glädja en gammal beundrare.

Innehållsmässigt tyckte jag att de kunde ha bjudit lite generösare.

/Åke

▪ Åke S Pettersson/ Kajsa Öberg Lindsten

Av MasthuggsTeatern, fritt efter Oscar Wildes roman Dorian Grays porträtt

Premiär på MasthuggsTeatern 3 november 2012, spelas t o m 15 december

Regi: Johanna Larsson

Dramaturg och dramatisering: Kristina Ros

Scenografi: Råger Johansson

Video: Robert Eklund

Musik: Evelina Hägglund

I rollerna: Helen Hansson, Hans Brorson, Martin Nilsson, Åsa Bodin Karlsson

Kategorier
Dela den här artikeln: