Kritiskt och kunnigt om kärnkraften

böcker.vinjett

[140331] Åsa Moberg visar i denna bok på sambandet mellan kärnkraft och kärnvapen. Att varje typ av kärnkraft hör ihop med sin egen atombomb.
Hon slår också hål på en massa myter och lögner om kärnkraft; den är dyr och inte billig, som förespråkarna alltid sagt, och den står för de näst största koldioxidutsläppen efter kol, har en studie från Stanforduniversitetet visat.

Åsa Moberg är en av vårt lands främsta kärnkraftskritiker och tillika en stor kännare av energikällan. Hon var engagerad i Linje 3 inför folkomröstningen i Sverige 1980 och då bodde hon i Gimo i norra Uppland i närheten av där Forsmarks kärnkraftverk planerades men hon och dåvarande sambon flyttade snart till västra Värmland, så långt ifrån kärnkraft och radioaktiv strålning i händelse av en olycka som gick att komma i Sverige, när Forsmark sedermera stod klart.

Det var Harrisburgolyckan i mars 1979 som gjorde att hon inte längre kunde tränga bort faran med kärnkraft, skriver hon och hon började prenumerera på kärnkraftsindustrins nyhetsbrev Nucleonics Week där alla missöden i världens reaktorer bevakas, liksom alla reaktorbeställningar och alla nedläggningar. Priset för prenumerationen var högt: mellan 3500 och 12 000 svenska kronor om året mellan åren 1980-86, och det bristfälliga underlaget i svenska mediers kärnkraftsrapportering beror sannolikt på det höga priset, skriver hon.

Miljörörelsernas mer överkomligt prissatta bulletin Nuclear Monitor finns dock att tillgå, men inte ens den citeras särskilt ofta i svenska medier, menar hon.

Satsningen på kärnkraft framstår som historiens mest långlivade ”framtidsprojekt”, som en nukleär version av den gamla drömmen om en evighetsmaskin, skriver Åsa Moberg. Från början hette det atomkraft, men den som kom på att döpa om det till kärnkraft, då ”kärn” är ett mer positivt laddat ord, fick bort sambandet till atombomben. För kärnkraften föddes som vapen. Varje typ av kärnkraft hör ihop med sin egen atombomb: dagens uranreaktorer med uranbomber, bridreaktorerna med plutoniumbomber och fusionskraften med vätebomber.

Atomkärnor klyvs i de lättvattenreaktorer som finns i dag. De presenterades från början som en övergångsteknik som skulle gå bara i 25 år. För framtidsdrömmen, som ännu inte har kunnat förverkligas, är bridreaktorerna som skulle fungera som mirakelmaskiner. Fusion, d v s att atomkärnorna slås samman, istället för dagens fission, är vad som ska ske i en bridreaktor. Som dessutom kan drivas av plutonium – alltså kärnkraftsavfall – istället för vatten, men någon ännu fungerande bridreaktor finns inte. Den första prototypen antas bli klar tidigast 2020 och allt färre räknar med att den kan tas i kommersiell drift förrän 2050 ungefär.

”När atomkärnor ska slås samman…krävs temperaturer som är så höga att inga existerande material tål dem. Det är få som i dag tror på den lösningen för elproduktion. Fusion har hittills bara fungerat i ett sammanhang – som vätebomb.”

Kärnkraftens risker sträcker sig över en oändlig period framåt i tiden men dess historia är ganska kort, bara omkring hundra år. Att skilja på atomkraft och atomvapen var viktigt i teorin i början, visar Åsa Moberg, men inte i praktiken. USA framställde de första atombomberna och fällde dem över Japan i augusti 1945 och Sovjetunionen lyckades framställa sina atombomber och prova dem i slutet av 40-talet. Snart fanns också vätebomber, utvecklingen drev fram kärnvapenupprustningen. Frankrike strävade tidigt efter en egen atomvapenarsenal t ex och uppbyggnaden av atomkraftverk fungerade parallellt som bränsle till kärnvapnen.

Kärnkraftens intåg i Sverige präglades av militärens längtan efter en svensk atombomb. Att Sverige är ett centralt land i kärnkraftens historia, och att vi är det minsta land som försökt utveckla en egen atombomb, är anmärkningsvärt, menar Åsa Moberg – liksom att vi haft två generaldirektörer i FN:s internationella atomenergiorgan IAEA: Sigvard Eklund och Hans Blix.

Det är endast tre länder – Tyskland, Finland och Japan – som har byggt kärnkraftverk utan att försöka få fram en inhemsk atombomb och det hänger ihop med att de tillhörde förlorarna i andra världskriget och fick finna sig i segrarmakternas dekret: Vi som vann kriget får ha atombomber, ingen annan.

Arbetarrörelsen i Sverige var under 50-talet för en svensk atombomb, inte minst tack vare Tage Erlanders entusiasm för naturvetenskap efter hans studier i ämnena i Lund. Men det socialdemokratiska kvinnoförbundet avvärjde till slut planerna på en svensk atombomb. Fast formellt upphörde planerna när Sverige undertecknade icke-spridningsavtalet 1968, även om atombombsforskningen fortsatte en bit in på 70-talet.

En svensk mindre kärnreaktor byggdes i Ågesta, strax söder om Stockholm, och togs i drift 1964 men stängdes efter tio år. Reaktorn var för liten för att bli lönsam, den producerade 55 MW varmvatten och 12 MW el, bara en hundradel av vad dagens reaktorer levererar. Och att ha den radioaktiva härden mitt i en storstadsbebyggelse var farligt men få var medvetna om riskerna. Det hände också ett allvarligt tillbud där 1969 när en backventil gick sönder och kylvatten forsade ner i turbinhallen. Något som helt tystades ner för allmänheten. Reaktorn stängdes fem år senare och det utbrända kärnbränslet därifrån lagras numera i Clab i Oskarshamn.

Denna bok borde finnas som fördjupningslitteratur i gymnasieskolan och på folkhögskolor. Åsa Moberg tar upp i princip alla faror och nackdelar som finns med kärnkraft. Exempelvis brist på utbildad personal, som var ett av de tidiga största hoten mot utbyggnadsplanerna. Först fanns inte personal för tekniken var ny, nu byggs så få reaktorer i västvärlden att ingen kontinuerlig byggkompetens kan upprätthållas. Alla måste läras om vid varje nytt bygge som tekniskt skiljer sig från tidigare byggen genom ständigt höjda säkerhetskrav.

Eller att en studie från Stanforduniversitetet i USA av växthuseffekter, luftföroreningar och energisäkerhet hos nio olika energikällor visat att kärnkraften hade de näst största koldioxidutsläppen. Endast kol har större utsläpp, om man för kärnkraft räknar in de utsläpp som sker i annan kraftproduktion under tiden från beslut fram till driftstart, som blir en allt längre tid med tanke på de säkerhetskrav som höjs hela tiden efter varje tillbud och stor olycka, och alltmer komplicerad teknik

Bara produktion av byggmaterial för en reaktor står för en ansenlig mängd utsläpp: per reaktor krävs i genomsnitt 170 000 ton betong, 32 000 ton stål, 1363 ton koppar och 205 464 ton andra material.

Så det är dyrt att bygga kärnkraftverk.

Men det mest horribla med kärnkraften är ju dess avfall. Hur man ska slutförvara det är inte löst någonstans i världen ännu. Forskaren Annika Sjölander har i en doktorsavhandling om opinionsbildningen mot förvaring av kärnavfall i Malå i Västerbotten skrivit:

”Kärnavfallet beräknas i Sverige behöva hållas isolerat från biosfären i 100 000 år för att inte förödande skador ska uppstå på människa, djur och natur. Jag skriver ”i Sverige” avsiktligt eftersom isolationsperioden varierar beroende på kontext, som i detta fall nation. Motsvarande överenskomna officiella isolationsperiod för avfallet i USA är exempelvis tio gånger kortare än den svenska, det vill säga 10 000 år.”

Det beror på att olika forskare har använt olika beräkningsgrunder och kommit fram till olika värden. Men som Åsa Moberg skriver:

”Skillnaden mellan 10 000 och 100 000 år är ändå i praktiken ofattbar. Den kan inte hanteras av mänskligt tänkande.”

En kärnkraftsolycka med radioaktiva utsläpp kan när som helst ödelägga marker, bostäder, skolor, sjukhus och arbetsplatser inom stora områden, vilket inte minst Tjernobylolyckan har visat liksom Fukushima i Japan – och även Harrisburg i USA, som fortfarande har ett kontaminerat område intill olycksplatsen.

Ytterligare ett problem är rivningen av kärnkraftverk, som är dyrt. Barsebäck kommer att ge upphov till 350 000 ton rivningsavfall, varav 20 000 ton är radioaktivt material. Det stängda kärnkraftverket vilar i väntan på att radioaktiviteten ska klinga av innan arbetet kan börja. Rivningen beräknas ta tio år. Reaktortankarna väger 540 ton och de ska enligt planen transporteras hela sjövägen till Forsmark, där de ska slutförvaras i ett lager som ännu inte är byggt.

I USA läggs radioaktiva reaktortankar i hål i öknen och täcks över. Det anses rimligt eftersom stora ökenområden redan är förstörda av kärnvapenprov.

Åsa Moberg tar upp alternativa energikällor som bl a bioenergi, solenergi och vindkraft och visar att de alltid har funnits och är enklare, billigare och mindre sårbara än kärnkraften.

Antalet reaktorer i drift i världen uppger hon idag till 424. En kärnkraftsanhängare kan säga 432, menar hon, men skillnaden beror på om man räknar med de reaktorer som tagits ur drift utan att officiellt räknas som stängda.

Flest reaktorer finns i Frankrike, 58 stycken. Sverige har tio, vilket är flest per capita i världen. Tyskland har beslutat avveckla kärnkraften och stänga sina nio reaktorer. Japan har stängt sina samtliga 50 efter Fukushimaolyckan, minst fem av dessa kommer aldrig att startas igen. Sydkorea har 23 reaktorer och där byggs även nya. Liksom i Kina och i Finland, men det byggs färre än tidigare i världen – och, menar Åsa Moberg, det är något som aldrig får vinkeln i svenska medier, utan där är det alltid positivt vinklade kärnkraftsförespråkande rubriker så fort det rapporteras om ett nytt, bara så planerat, kärnkraftsbygge.

Antalet stängda reaktorer uppgår till 147 stycken i olika länder. Av dessa har fem drabbats av härdsmälta; TMI 2 i Harrisburg, Tjernobyl 4 och Fukushima Dai-ichi 1, 2 och 3. Sex har dessutom stängts för att de råkade ligga i samma anläggning som en olycksreaktor. Och därmed blir det elva som stängts på grund av härdsmälta.

Ett annat problem – inte bara i Sverige – är åldrande reaktorer. Vilka kräver underhåll och det innebär driftuppehåll under långa tider.

”I brist på order på nya reaktorer har kärnkraftsindustrin överlevt på att förlänga de befintliga reaktorernas livslängd långt utöver det från början planerade…”

Åsa Moberg, tack för att du finns – och tack för denna bok. För precis som du, så delar jag samma oro för denna kortsiktiga och riskfyllda energiform som kärnkraft är. Jag citerar dej igen slutligen:

”Den lönsamhet som utlovades ”i framtiden” har inte uppnåtts. Vanligen sköter marknadskrafterna om att det som är olönsamt inte blir byggt. Den regeln gäller inte i militära sammanhang. Tyvärr är kärnkraft och kärnvapen i dag så sammanbundna att man inte kan utgå från att det ekonomiska förnuftet kommer att segra. Marknadsekonomin skulle ha avvecklat kärnkraften – om den hade funnits. Men i verkligheten finns den inte. Marknadsekonomin är en manlig dröm i det militärt styrda samhälle som tagit sig friheten att påtvinga mänskligheten kärnkraft, och att överlämna det livsfarliga avfallet till kommande generationer.”

”En avveckling i hela världen kommer ändå att ske, antingen som ett resultat av politiska beslut eller genom nya katastrofer. Här är det för en gångs skull korrekt att använda frasen ’det finns inga alternativ’. Historien visar att utsikterna till kontrollerad avveckling genom politiska beslut är avsevärt mindre än sannolikheten för nya katastrofer. Frågan är hur många de måste bli.”

▪ Leif Wilehag

bokomslag

Åsa Moberg

Ett extremt dyrt och livsfarligt sätt att värma vatten
En bok om kärnkraft.

Natur & Kultur 2014

 

Kategorier
Skänk ett bidrag till Alba!

swishGillar du denna artikel? Redaktionen arbetar gratis, men vi behöver stöd till driften. Ditt stöd skulle betyda mycket för oss. Swisha valfritt belopp till Tidskriften Alba.

Swisha till 1231666452

Mer information om Swish och Alba.nu

Dela den här artikeln: