Kulturpolitik ofta utan självförtroende

Tema: Kulturpolitik

[140422] Vinjett för kulturdebattEtt av kulturpolitikens stora dilemman är att det aldrig finns tillräckligt med pengar för att stödja både det fria kulturlivet och den institutionella kulturen. Samtidigt är det viktigt att värna om ett kulturutbud som kommer alla medborgare tillgodo.

Vem vet, kanske kan det bli spännande att höra ett torrt politikerframförande efter denna vibrerande inledning? Med tanke på vad Jonas Fröberg talade om, kan man undra över vilka frågor som medierna ställer till politikerna och förvaltningsledningarna?

Vi har fått tre frågor inför dagens debatt som jag vill försöka besvara. Den först är: Varför ska vi över huvud taget ha en kulturpolitik? För kulturarbetarna? För demokratin? För yttrandefriheten, konsten eller för tillväxten?

Fråga 2: Är kulturpolitikens inriktning på ”det fria kulturlivet” och på ”förnyelse” kontraproduktiv i en tid när många kulturinstitutioner har svårt att klara sin egen förnyelse och ta sitt institutionella ansvar?

Fråga 3: Vad kan en god och konsekvent kulturpolitik egentligen ge samhället, konsten och kulturen?

Det finns kultur där politiken är med och stödjer eller finansierar. Sen finns det kultur där politiken inte finns med alls. Vi får ofta frågan från någon verksamhet som sökt bidrag eller stöd, där vi politiker inte valt att stödja verksamheten med offentligt stöd. Frågan vi kan få är om verksamheten är dålig eftersom man inte fått något stöd? Men så är det naturligtvis inte. Det finns kultur som det offentliga ska försöka att säkerställa, så att det kan leva vidare och fungera som en röst. Men det finns mycket kultur som det offentliga inte stödjer, men som klarar sig på andra sätt. Det finns kultur som kulturpolitiken stödjer och kultur som den inte stödjer.

Varför ska vi ha kulturpolitik alls?

Jag menar att vi ska ha det för alla dessa delarna. Jag ser inte att man kan säga att det är för detta man ska ha kulturpolitik för. Man ska ha den för interkulturell dialog, att nå människors hjärtan i ett klimat som ibland är lite hårt och kallt. Där är kulturen den huvudsakliga nyckeln till det som knyter samman människor. Men det finns många skäl att ha kultur och kulturpolitik.

Ibland tycks man ha dåligt självförtroende inom kulturområdet. Skolpolitiken ställer inte den frågan till sig själv. Att hitta ett skäl till varför man har skola. Den är ju både till för elevernas egen skull och för kunskapsutveckling, att hitta lösningen på morgondagens problem. Det kan vara många olika saker. Man måste inte hitta den enda saken som förklarar varför man har kulturpolitik.

Då kommer man in på frågan om hållbar tillväxt. Visst kan den omfatta även kulturpolitik. Kulturpolitik får gärna möjliggöra det också. Man får inte stirra sig blind på att det ska vara ett enda område utan här måste finnas ett spektrum. Inom andra politikområden finns ofta en bredd av olika syften med politiken.

Ska vi ha kulturpolitik över huvud taget? 

Säg att man i Göteborg skulle ta bort kulturnämnden och stadsdelsnämndernas kulturuppdrag och ytterligare några områden med kulturverksamhet. Om man inte hade dessa kulturpolitiska redskap, så blir konsekvensen ändå en kulturpolitik, en icke-politik som driver åt ett annat håll även om den saknar viljeyttring. Det är därför man bör ha en kulturpolitik. Vi politiker med kultur som intresseområde behövs. I de texter, mål och handlingar vi har varit med om att ta fram och beslut kring, visar vi vart vi vill ta vägen. Om vi inte uttalar det är risken stor att frågorna försvinner.

Är kulturlivets inriktning på det fria kulturlivet och förnyelse kontraproduktiv i en tid när många kulturinstitutioner har svårt att klara sin egen förnyelse?

Detta är en av kulturpolitikernas stora dilemma. Hade anslagen varit oändliga hade det inte varit några problem. Men i praktiken måste man fråga sig: hur mycket kan vi lägga på det fria kulturlivet och hur mycket på institutionerna. Det fria kulturlivet uppfattas kanske ofta som lite ”sexigare” och mer spännande, där det händer mer nytt. Men vi har ju ansvar för alla institutioner och för kulturarvet och bildningen. Man måste ha bägge delar. Varje del av kulturen behöver koncentrera sig på sitt eget och samtidigt ta intryck av andra. Även när det blir förstärkning av kulturbudgeten kommer det att finnas för lite pengar. Vi måste fördela pengar till hela spektrat.

Vad kan en konsekvent och god kulturpolitik ge samhället, konsten och kulturen?

Det kulturen och konsten kan är att träffa oss medborgare djupt inne i våra hjärtan. Det är bra att vi har ett kulturprogram, när man ser på den kommunala nivån (det som tidigare kallades kulturstrategi). Det samlar upp olika perspektiv på kulturen. Genom att vi har reflekterat kring frågor av olika slag, så finns de med i diskussioner och på dagordningen inom kulturpolitiken och politiken totalt sett. Den fångar även in tidigare diskussioner om konst, kultur och kulturplanering, eller det professionella, det breda perspektivet och hur vi bygger staden och skapar kreativa miljöer.

Vi behöver ett kulturprogram för att balansera centrum – periferi, som är en ständig balansgång. Exempelvis institutioner och mycket av vad fria grupper arbetar med hamnar ofta i stadens centrum. Där behöver vi arbeta mer medvetet för att få bättre balans. Viktigt är också att komma ihåg att inom kulturområdet är det vissa röster som hörs mer än andra. När det gäller pengar och när det gäller debatten har politikerna en viktig roll att spela. EN god demokrati kännetecknas av att den släpper fram och lyssnar på minoriteternas röster. Konsten är att låta röster från dem som inte vinner valen få finnas med och höras.

▪ Thomas Martinsson

Tomas Martinsson (MP) är ordförande i kulturnämnden i Göteborg.

Kategorier
Dela den här artikeln: