Polsk poet med mörker och ljus

Sektion: Böcker

[141205] Lidandet och glädjen innehåller dikter från Anna Swirszczynskas poetiska författarskap. Dock inte från ”hela” författarskapet som det felaktigt står på baksidestexten. Urvalet är gjort från Vind, 1970, fram till den postumt utkomna Lidandet och glädjen 1985.

Swirszczynska debuterade som poet redan 1936, men det dröjde till sjuttiotalet innan hon blev rejält uppmärksammad i och med diktsamlingen Jag är en kärring 1972. Författaren skrev också annat än poesi, bland annat dramatik och ett femtiotal barnböcker.

Det är Bokförlaget Lejd som publicerar. Förlaget, som startade 1998 och satsar på nutida skönlitteratur, och ”vill verka för litterär mångfald och ge utrymme för genremässigt svårbestämda verk, experimentell prosa och egensinniga lyriska former.” För urval och tolkningar står Irena Grönberg och Lisa Mendoza Åsberg, och jag kan inte känna av något som skaver allra minsta i deras arbete.

Anna Swirszczynska föddes 1909 i Warszawa och dog i Krakow 1984. Däremellan hann hon med att bland annat arbeta för Polska lärarförbundet, hon var redaktör för en barntidning, under den tyska ockupationen försörjde hon sig och sina föräldrar genom arbete på fabrik, matserveringar och sjukhus.

Hennes erfarenheter från ett fältsjukhus under Warszawaupproret 1944 har Anna Swirszczynska skildrat i den andra diktsamlingen som i dag gör henne till en av Polens stora poeter, Jag byggde barrikad (1974).

Där Jag är en kärring fokuserar kvinnors erfarenheter; kvinnoliv, kvinnokroppen, sexualiteten, landar Jag byggde barrikad i krigets helveten. Författarens egna vittnessmål från Warszawaupprorets sextiotre dagar skildras i avskalade och osentimentala dikter, dikter stundvis på gränsen till att vara för enkla, närmast banala bilder. Men som just därför också är så närvarande och starka.

Att tyskarna – det vid den här tiden kanske mest läskunniga, bildade och kulturellt rika folket i världen – var kapabla till sådana groteskerier som de under Andra världskriget är till delar en veritabel gåta. Följande dikt är en träffande illustration av vansinnet

En tysk officer
går genom den döda staden,
stövlar trampar
och ekar.

Han går in i ett dött hus,
dörren är borta,
han kliver över döda
människokroppar.

Han går fram till flygeln,
slår an
tangenterna.

Ljudet flyter ut genom fönster utan glas
över en död stad.
Officeren slår sig ner.
Han spelar Chopin.

I ”krigsdikterna” blir det per definition väldigt mörka texter, men motsatsen existerar också. Det finns ett ljust erotiska stråk som går genom vissa dikter, inte minst dem som utgår från kvinnokroppens erfarenheter. Som när en kvinna talar till sitt lår ”Det är bara tack vare din skönhet/jag kan delta/i kärlekens riter.” ”Min själs allra mest utsökta skönhet/skulle inte ha skänkt mig någon av skatterna,/om det inte vore för ditt ljusa, släta behag/hos ett amoraliskt djur.” Överhuvudtaget misstänker jag att Jag är en kärring och dess frispråkiga dikter från tidigt sjuttiotal rimligen borde ha varit provocerande för den dåtida allmänheten.

Swirszczynskas poetik utgick från att poesin ”skulle vara moraliskt och känslomässigt engagerad. Det litterära arbetet var en samhällsmission.” som Renata Ingbrant skriver i sitt informativa efterord. Mycket om kvinnorkroppen således, inte minst om de specifika erfarenheter av grocess- och förlossningsarbetet ”Alltför mäktig/ är tortyren när knotorna dras isär. /Vad för sorts satan/tänkte ut världen.” Och sorgen över att åldrande kvinnor osynliggörs är tydlig och knappast mindre giltig i dag

Hennes skönhet
är som Atlantis.
Återstår att upptäcka.
Om hennes kärlekstörst
har tusentals humorister skrivit.

Jag blir personligen mera indragen i de tidiga alstren, de från sjuttiotalet, än från sista samlingen trots att de ofta ”handlar om” tunga ämnen, som föräldrarnas och familjens umbäranden i fattigdom och nöd. Om fadern som sjöng hela livet, och som målade samma tavla i trettio år; målade, förstörde och började om igen.

I sjuttiotalssamlingarna är även ”jaget” i fokus ”Jag är en cirkel,/kommer inte ut ur cirkeln./Det är fulländningens/helvete.” Diktjagen sliter med sin ambivalens, pendlar mellan tvåsamhetens positiva intimitet och att hylla ensamheten. Mörker och ljus samsas på sidorna. Det hela slutar dock på ett operationsbord ”I morgon/skall de skära i mig./Utanför fönstren står majträden vackra som livet,/och inom mig finns saktmod, rädsla och frid.”

▪ Stefan Hagberg

bokomslag
Anna Swirszczynska
Lidandet och glädjen
urval och tolkning:
Irena Grönberg och Lisa Mendoza Åsberg
Bokförlaget Lejd 2014

Kategorier
Dela den här artikeln: