[150601] 
I en lång text skrev jag i början av 90-talet en essä om den ökande betydelse som forskningen fått för samhällsutvecklingen. Och att i fotspåren av den utvecklingen kan man se tecken på ökad spänning mellan olika intressen. Som hur vi ser på genmanipulation av växter.
Forskningens ökande strategiska betydelse och den hårdnande dragkampen om forskningsanslag skapar en form av kreativitet som inte alltid anses hålla hög etisk nivå på vägen mellan ansökning av medel och redovisning av forskning. Risken att forskningsresultat fabriceras eller friseras har alltmer kommit att uppmärksammats.
En av de hetaste internationella kontroverserna under några decennier handlar om kall fusion. Här hemma i Sverige har en debatt handlat om begreppet DAMP, där Christopher Gillberg, som ansvarade för forskningen, vägrade låta andra forskare granska materialet. Kammarrätten avgjorde då att materialet skulle göras tillgängligt för forskare. Gillberg vägrade åter och forskargruppen valde att makulera det. Han beskylldes då för forskningsfusk.
Fusk är en viktig fråga för hela forskarsamhället. Huvuddelen av verksamheten bekostas med skattemedel och fusk kan påverka viljan hos skattebetalarna att bidra med pengar. Ulrika Andersson är knuten till SOM-institutet och hon har undersökt rapporteringen av forskningsfusk i tio av våra största dagliga medier, inklusive Rapport i SVT. Som hon skriver är det bara en mycket liten del av befolkningen som har direkt erfarenhet av forskningsverksamhet. Bilden av forskning får vi via medierna.
Därmed är det upplagt för en traditionell SOM-studie. Sedan 2002 skannar man av artiklar i tidningarna och inslag i TV-nyheterna som handlar om forskningsfusk. Om hypotesen är att rapporteringen av forskningsfusk påverkar opinionen, speciellt under den period på hösten då enkäten skickas ut, skulle det kunna märkas i svaren. Ulrika Andersson hittar dock inga starka indikationer på att attityden till forskning skulle kunna kopplas till mediebevakningen. Hon kommer fram till att det gäller oavsett forskningsområde.
Förtroendet är högst för den medicinska forskningen men förtroendekurvan är i stort sett sjunkande. Detsamma gäller för samhällsvetenskap. Antalet rapporter om forskningsfusk uppvisar en starkt svängande kurva och tycks inte påverka förtroendekurvan. Möjligen med undantag för år 2011. Om det finns något samband är väl tveksamt.
Betydelsen av undersökningar av detta slag blir intressant när man tittat på en längre tidsserie för allmänhetens förtroende för forskning. Uppfattningen baseras på en mängd parametrar, inte bara på artiklar om forskningsfusk. Den tidsserien visar alltså på ett allt svagare förtroende för forskning i allmänhet.
Studerar man svaren mer i detalj ser man att antalet rapporter om forskningsfusk för 2002–2013 varierar från 8 till 70 per kalendermånad, sammanlagt i landets tio största medier. Rapporterna formligen drunknar i djupet av alla andra rapporter. Det är ungefär som att försöka lyssna till ett samtal mellan två personer på andra sidan av läktaren på ett fullsatt Ullevi.
Rapporten är mycket prydligt redovisad med snygga tabeller och allt som ingår i en statistisk undersökning. Men det hade räckt med tabellen om rapporterade artiklar eller TV-inslag om fusk. Redan där kan man dra slutsatsen att en fördjupad analys är onödig. Debatten om fusk är desto viktigare, men den bör föras i andra former.
