Stora utmaningar i judisk festival

Sektion: Böcker

[151109] Varje samhälle har en särskild plats reserverad för den helige dåren. Utan honom går det inte. Han (eller hon) som visar det som inte får visas, säger det som inte får sägas: ”Av barn och dårar…”, som ett gammalt ordstäv lyder.

Få kulturer är därtill likt den judiska så rik på historier om det särpräglat underfundiga, som sätter tingen på plats på nytt, vilket man erinrade sig under den tre dagar långa – som det sades, gränsöverskridande – judiska festival, som Teater Albatross/Tokalynga Teaterakademi, anordnade i början av september i år.

Teaterns ledare sedan starten är Robert Jakobsson och han är just en sådan helig dåre i vårt land, som år efter år lyckas uppnå något tidigare oanat, konstellationer mellan konstnärer och amatörer, lokalbefolkning och världsmedborgare, akademiker och autodidakter till alla besökares fromma.

Han arbetar för närvarande ofta i Afrika och låter sin känslighet för vad som är riktigt och rätt vägleda de val han fattar. Tillsammans med scenografen Åsa Lieberath har han under senare år format föreställningar av stor bildmässig skönhet genom textil, där man tidigare kunde säga, att han tog de fyra elementen till hjälp – teaterns namn var från början Eldteatern.

Helig är också namnet på en hyllad utomhusföreställning som spelats över hela Europa, inte minst i Polen. Den handlar om Förintelsen och den är genomförd med ett sällsynt mod och en konstnärlig medvetenhet, där det som lätt kunde kantra över i pornografisk närgångenhet i stället blir en offentlig utmaning, där bilder som inte kan eller får gömmas undan dras fram i dagljuset – även om det är i nattmörker föreställningen spelas.

Kultbilder (från Tarot) som Livshjulet och Den hängde mannen lever sida om sida med nazismens öronbedövande sånger för en massiv känslomässig påverkan som är av nöden. I dag känns det nattståndet att ställa frågan om ”teatern kan förändra samhället” (vilket faktiskt gjordes på Folkteatern för inte så länge sedan) men nazismen i Tyskland är ju som många påpekat ett exempel på hur teatrala utspel var ett avgörande element för den kollektiva berusning som bar fram den.

Frågan på vilket sätt man utvecklar det konstnärliga språket och i vilket syfte är därför en ständig angelägehet för den intellektuella människan och det samhällsklimat hon är en bidragande orsak till.

Det behöver knappast sägas, att tre dagar i minnet av dessa fruktansvärda händelser, därtill omgiven av människor, som många av dem förlorat familj och vänner i grymma skådespel det visade sig möjligt att uppföra under tiden för Andra Världskriget – det är en i många avseenden blytung upplevelse.

För alldeles oavsett hur du är placerad i samma verklighet – född 1945  ålägger jag mig knappast någon egen skuldbörda i tragedin – kommer du inte undan den mur av avstånd som just dessa begivenheter fört och för med sig och det var där jag upplevde den stora utmaning mötena på Tokalynga utvecklade sig till.

Sociologen Lasse Dencik, länge verksam i Danmark, numera stockholmare, lade fram en tydlig bild av vad en judiskhet i vår tid kan innebära utifrån föreställningen om ett liv i diaspora (förskingring) som han hävdade karaktäriserar judendomen som kunskap och angelägenhet för alla.

Det innebär att ständigt omformulera historien i en oändlighet av berättelser, där en hållning utifrån ett minoritetsmedvetande (till skillnad från muslimers i exil, som utgår från att ha tillhört en majoritetskultur) utkristalliserar sig i att

relatera, inte konfrontera;
förhandla, inte tvinga;
samarbeta, inte härska.

En inställning jag tveklöst kan ställa mig bakom – men i egenskap av vad?!

Jag märker att det inte spelar någon roll för mig. Väl medveten om att anses ingå i en s.k. ”normalitet”, berör det mig trots det mycket lite, för mitt liv har inte varit det minsta normalt. Jag tycker i många avseenden att den diskussion om identitetsfrågor som under senare tid oavbrutet intensifierats är skit, diverse särpartiers intresse av att definiera vad som är svenskt, danskt likaså. I stället för att ringa in och tydligt avgränsa rasismen, omskapar man den till en banalitet, för att låta den omfatta allt det man anser ”fel”: fördomsfullhet, främlingsfientliget och en mängd annat. Och tillåter sig därefter att i motsvarande grad ta till vilka medel som helst i bekämpandet av detta felaktiga.

Nu ligger r-ordet förberett för minsta utsaga som går en nyetablerat konsensus emot, hur sakligt riktig den än må vara. Jag ger upp. Rasism betyder inte längre, som jag en gång lärde mig, uppfattningen att vissa folkslag är obildbara av biologiska skäl, det är ett begrepp som har ersatt allmän insksränkthet och dåliga egenskaper och jag säger med Bob Dylan i tacktalet för ett pris han kände sig nog så obekväm med och helt sonika avfärdade med ett:

I don’t think so!

Vad vi blir är långt viktigare än vad vi är. Och där har kulturen (inte minst litteraturen) varit, och måste fortsatt vara, en viktig källa för att iakta det som är karaktäristiskt för att skapa förtåelse för världar av annan art än den egna.

”Fråga inte främlingen varifrån han kommer utan vart han är på väg”, som Leif Zern så vackert citerar den judiske författaren och filosofen Edmond Jabès i sin bok Kaddisch på motorcykel.

I en film av Wim Wenders om den japanske mästaren i nittonhundratalsdesign Yohji Yamamoto framhäver den senare betydelsen av att upprätthålla en ”asymmetrisk balans”, där det perfekta sällan väcker nämnvärt intresse. Zerns bok framstår för mig som ett utsökt exempel på det, i vandringen mellan ursprung och utveckling han beskriver, vilket jag inbiller mig spelat en stor roll för den skicklighet han så småningom kom att lägga i dagen som teaterkritiker.

Det är för övrigt värt att notera, att Yamamoto vägrar förstå sig själv som ”japansk”, japan eller ej. Han är heller ingen modeskapare, säger han, utan klädskapare. Det är i det verkliga arbetet med något som skall komma till användning i verkligheten, resultaten uppstår. Varje tanke om ”stil”, som här också skulle kunna benämnas ”identitet”, riskerar bli ett fängelse. Fångad i detta fängelse eller ej är det viktigt att vara fångvaktaren, inte fången, dvs vägra att vara offret.

Vi lever i en tid av snabba demografiska förändringar i en ständigt pågående diskussion hur och på vilka villkor vi skall kunna inlemma nya människor i vårt samhälle på ett fruktbart sätt. Våra samhällen ställs, antingen vi vill det eller inte, inför en förändring som vi inte kan hindra annat än genom avvisning och i sista hand ett våld vi inte kan acceptera. Därför ligger det något hoppfullt i, att även Danmark i den akuta flyktingkrisen plötsligt reagerade med förnärmelse över, att flyktingarna inte önskade stanna där, men ville vidare till Sverige!

Så löst sitter sitter följaktligen de mediala ställningstagandena vi låter oss dras in i och så fort kan de förändras inför svårigheter som alla plötsligt inser kan drabba envar. Det eviga identitetssökandet ledsagas av en definitionsproblematik som riskerar sålla bort det ömsesidiga utbyte som alltid ligger inom räckhåll, så länge liv fortgår.

”Det spelar väl ingen roll hur dom är”, som Kerstin Strandberg i sin senaste roman låter mannen fälla slutomdömet över sina i hans ögon fullständigt obegripliga släktingar i Amerika. De är ju hans släkningar lika fullt.

Jag drar mig med vemod till minnes hur vi ankom till Lund som nyblivna studenter i mitten av sextiotalet och inte ägnade tanken om skillnader en sekund och jag vill fortfarande inte tänka på mina medmänniskor som ”män eller kvinnor, judar eller greker”.

I dag är väl den enda ”rasism” värd namnet den akademiskt etablerade genusforskningen, som inte har något med politisk frigörelse att göra och där man frejdigt tar sig för att uttala sig om vad som är manligt och kvinnligt och i detta helt tycks ha glömt bort, att det som kännetecknar en människa är hennes mångfald, de motstånd hon erbjuder samt hennes förmåga att sätta sig in i andras villkor och förutsättningar.

Det skulle gärna vara så, att identitetsarbetet i sin fördjupning inte avskar, men öppnade förståelsen för andra, i insikten om det motsägelsefulla i varje karaktärsdaning, vilket inte minst judendomens historia visar.

Den kollektiva blicken på människan intensifierades på akademisk nivå under efterkrigstiden med intresset för ethnic studies i den amerikanska universitetsvärlden och har spritt sig som en löpeld så att det begränsade egot numera kan användas som ett argument för förståelse – men med en risk för missförståelse som blir exkluderande.

Det riskerar störa ett studium där möjligheterna skulle öppna sig för att förstå även det som ligger mycket långt från en själv – utan att förlora sig själv. Sålunda minns jag tydligt, med vilket utbyte jag läste den svarte newyork-författaren James Baldwin som sextonåring och trängde in i en komplicerad frihetsproblematik. Det var ett privilegium som inte lika tydligt erbjuder sig för en ung kvinnlig läsare av idag.

Därför framträder också Göran Rosenbergs parallella undersökning av sin fars och sitt eget öde i hans minutiösa undersökning Ett kort uppehåll på vägen från Auschwitz, åtföljd av en sensibel träffsäkerhet i språket, inte bara som obeskrivligt värdefull, utan som ännu en öppning för deltagande i det historiska faktum som går under namnet Förintelsen. Samtidigt som han följer faderns resa i spåren skapar han förutsättningarna för att förstå de konsekvenser samma resa fått för honom själv varur boken utvecklar sig till ett självlysande poetiskt arbete.

Den franska filosofen Simone Weil, själv sekulär judinna, skriver, att kristendomens enastående storhet består i ”inte en enastående bot mot lidandet men ett enastående bruk av lidandet”. Men man märker strax att det är en utsaga som inte är tillämpbar på Förintelsen. Den visar sig vara giltig i Bo Harringers viktiga film Hat och försoning om Göteborgsbranden 1998, där nu trettioåriga Shirim förlorade båda sina systrar och genom att uppsöka gärningsmännen bakom det ödesdigra dådet får hjälp att komma vidare. Men det är inte en anda i vilken det hade varit möjligt för Claude Lanzmann att uppsöka undangömda nazister när han genomförde sitt storverk Shoah.

Lidandet är något som hör människolivet till, Anna Klara Larssons lidande och glädje, kallade jag min andra prosabok. Konsekvenserna av ungdomsbråket i Göteborg blev fatala men de var inte avsiktliga.

I Förintelsen finns inga sådana mänskliga drag, den är allt det som är inte är mänskligt, det som måste förbli otänkbart för varje människa och det viktigaste torde då vara två ting: att under inga omständigheter försöka ”förstå” varför det hände för att låta sig luras in i en snar-lik logik – och därigenom avhända sig redskapen för att förhindra att det kan hända igen, vilket är något som åligger oss.

Förintelsen är en lika svart ven genom Europas historia som slaveriet i USAs, även det något bortom-mänskligt som stannat kvar, med ständigt nya konflikter som svårligen finner sina lösningar.

Jag står i detta lika hjälplös som alla andra. Och lyssnar tacksamt till Alán Alis berättelse om sitt arbete på Fryshuset Electra i Malmö, som genom  konsekvenstänkande och tydlig målsättning känns sällsynt fruktbart att få bli medveten om. (Kommentarer och lovord omkring Tokalyngas festival från alla de ungdomars sida av olika bakgrund som hade beretts möjligheter att deltaga talar sitt överväldigande språk!)

Endast arbete, samarbeten genom möten, kan på lång sikt hela dessa konflikter som hämtar sin historia i övergrepp, misshandel, okunnighet och ytterst – rädsla.

Jag tror med andra ord på en förening i vardagen som inte baserar sig på särskiljning utan fördjupning, där just uppmärksamheten på mångsidigheten är en viktig tillgång. Ett utmärkt exempel på detta är den hållning som genomsyrar tidigare chefredaktör på Politiken i Köpenhamn, Herbert Pundik, som i sin bok Det er ikke nok at overleve skildrar sin familjs vandring från Ukraina till Danmark till Sverige och sedan tillbaka till Danmark för att slutligen landa i Tel Aviv – en bok som ger viktiga insikter om Israels utveckling från en som varit närvarande från början och hela tiden upprätthållit förmågan till kritiskt seende, trots ett djupt engagemang i staten som sådan.

Hans bok är inte, och heller inte Leif Zerns, genomsyrad av samma grad av painfulness som Rosenbergs. Både hans och hans hustrus familjer i Köpenhamn är trygga förankringspunkter i övre medelklassmiljö, inte intellektuella dock. De är, precis som Zerns, fast i det senare fallet under långt blygsammare villkor, hantverkare inom textil.

Pundik upprätthåller denna lugna hålling i sin verklighetsanalys, trots att inte heller hans liv saknade tragedier, i det han förlorade sin äldste son under oktoberkriget 1973. Han är en försvarare av Israel samtidigt som han är en hård och återkommande kritiker av en serie av, som han uttrycker det, katastrofala felgärningar den unga staten begått.

För Lasse Denciks och Göran Rosenbergs del blir hållningen till Israel långt mer sammansatt, om inte direkt avvisande, och Rosenberg pekade i sitt inlägg under festivalen på, hur denna diskussion har långa anor, när han redogjorde för meningsutbytet mellan historikern Hugo Valentin och överrabbin i Stockholm, Marcus Ehrenpreis, som ägde rum efter krigsslutet 1945. Valentin ansåg att det enda som kunde rädda judenhetens överlevnad var ett eget territorium. Ehrenpreis menade att samma judenhets själ låg i dess förmåga att utveckla en andlig värld, var än den befann sig.

Det är en diskussion som alltid förts och förs alltjämt inom den judiska församlingen. Det är också en diskussion som berör den kultur inom det judiska samhället som skapas i dag. Det är en diskussion som handlar om det judiska folket i fysisk mening och det som Rosenberg kallar en andlig judisk domän.

Tidigare nämnda Simone Weil har också en precis formulering som angår konsten, med vilken jag finner det meningsfullt att avsluta denna reflektion över en festival som inte minst uppvisade en rikedom av kontnärliga erövringar. Hon skriver: ”Ingenting är till den grad skönt, underbart, ständigt överraskande, fyllt av en ljuv, outsinligt berusning som det goda. Ingenting är så ödsligt, glanslöst, enformigt, tråkigt som det onda. Så förhåller det sig med det äkta goda och det äkta onda. Med det uppdiktade goda och onda är det på rakt motsatt sätt. Det uppdiktade goda är platt och tråkigt. Det uppdiktade onda är omväxlande, intressant, djupt, fängslande, fullt av tjusning.”

Det tycker jag Lars Noréns en gång så förtalade verk Sju tre om nynazister och grovt kriminella är ett utsökt exempel på. Författaren fick klä skott för morden på två poliser, men i den förrevolutionära yra de belastade männen då befann sig, kan man lika gärna förmoda, att offentliggörandet av deras existens förhindrade att ännu fler fick sätta livet till. Noréns arbete satte strålkastarljuset på ett fenomen mycket få då var medvetna om existerade, kanske inte ens polisen själv.

(Jag skall påpeka, att Leif Zern bedömde arbetet på ett radikalt annorlunda sätt och det ligger det ingenting märkvärdigt i. Det hade varit underligt, om det mästerverk Sju tre i sin art utgjorde, inte öppnat sig för fler bedömningar än en.)

Weil pekar också på, i förbindelse med individ och kollektiv, att det är bara individen som förmår vara skapande. Gruppen kan inte utföra den enklaste addition, skriver hon. Men tillägger också, att så snart individen uppnått ett resultat av sanning och skönhet kommer det omedelbart att uppgå i det allmänna medvetandet, liksom dess upphovsman/kvinna, som därigenom befrias från det ego som fjättrat honom eller henne.

Vilket synes mig vara ett väsentligt argument mot identitenskedjor som uppstått, varur ett begrepp som ”islamofobi” kunnat uppstå, som ett vapen mot varje kritisk röst mot ett nutida barbari vi sällan sett motstycke till. Jag skall erkänna, att jag inte förväntat ett sådant begrepp, effektivt vederlagt inte minst från muslimskt filosofiskt håll, nämnas i Tokalyngas sammanhang, men där tog jag fel.

Jag vill slutligen nämna filmen Phoenix som exempel på en skildring som pekar på en förtvivlad komplikation i en judinnas återvändande efter koncentrationslägret. Hennes väninna vill att de tar sig till Israel så fort som möjligt. Själv vill hon emellertid först och främst återförenas med sin man – tills det visar sig att han tagit ut skilsmässa när läget tätnade och kanske till och med var den som angav henne. Vid den insikten lämnar hon honom, filmen och oss och vi vet ingenting om vart hennes väg därefter leder. Det är en konflikthantering som ställer rader av nya frågor kring verkligheten och nuet. Vem är/var hon? Han älskade henne som kvinna men det var som jude han angav henne. Och här, inför utsikten om en tillintetgörelse för andra gången, blir det tidigare citatet från Weil plötsligt verksamt på det personliga planet, när det i förhållande till Förintelsen som historiskt företeelse inte kan framstå som annat än cyniskt eller rentav groteskt.

Tokalyngas festival bjöd ur ett ymnighetshorn av liknande rika konstnärliga uttryck. Av skådespelaren Pia Rosenbaum, sångerskan Bente Kahan, författarna Salomon Schulman och Annika Thor, Teater NN från Polen m fl, m fl.

Oändligt värdefulla möten på en oändligt värdefull mötesplats.

▪ Kjerstin Norén

Gränsöverskridande judisk festival
Teater Albatross /Tokalynga Teaterakademi
4-6/9 2015

Simone Weil:
Personen och det heliga
Bonniers 1961/Artos 1994

Shoah
regi: Claude Lanzmann
Frankrike 1985

Lars Norén:
Sju tre
Riksteatern 1999

Kjerstin Norén:
Sju tre – tio scener om vägen tillbaka
och
”…människor som vi själva…”
essäer i Teatertidningen 2/99 och 1/00

Herbert Pundik:
Det er ikke nok at overleve
Gyldendal 2007

Anteckningar om kläder och städer
regi: Wim Wenders
Tyskland 2009

Leif Zern:
Kaddisch på motorcykel
Bonniers 2012

Göran Rosenberg:
Ett kort uppehåll på vägen från Auschwitz
Bonniers 2014

Open Letter to Muslim World
av Abdennour Bidar
essä i franska Marianne
oktober 2014

Phoenix
regi: Christian Petzold
Tyskland/Polen 2014

Kerstin Strandberg:
Ett par på Stjärnfallsvägen
Bonniers 2015

Nationalism & Judendom
av Göran Rosenberg
essä i Judisk Krönika (förk. fr. eng. Jewish Quaterly)
september 2015

Den europæiske elite afskyr arabere
av Adonis
essä i Politiken (förk. fr. Al-Hayat, London)
26/9 2015

Hat och försoning
regi: Bo Harringer
Sverige 2015

Kategorier
Dela den här artikeln: