Talande tystnad

[160213] Foto på Jay RoachFörsta gången jag satte fötterna på sovjetisk mark var 1982, året därpå var det USAs tur. Båda gångerna i förbindelse Nordiska Kvinnors Fredsmarcher, vilket fick betydelse för i vilket klimat besöken skedde, vilka samtal de föranledde.

Det första som slog mig var, hur lika till själen de båda stormakterna var. I deras patriotiska nationalism, i livsstil, så mycket mer gammeldags och sipp än den europeiska. Därefter i deras förvånansvärda inbördes okunnighet om varandra, så att man i USA kunde få frågan:

– Och barnen? Leker de tillsammans ungefär som hos oss?

I så bristfälliga informationssamhällen gror paranoiska föreställningar med lätthet i ett välutvecklat men inte alltid lika funktionsdugligt spioneri. Ett exempel är senator McCarthys förföljelser under 50-talet av en miljö, som både före och efter kriget kännetecknades av frisinne och glatt humör. Mycket långt från puritanska eller totalitära ideal, påstått kommunistiska.

En radikal miljö var det likafullt och är det i långa stycken fortfarande. Trumbo skildrar i en underhållningsfilm av klassiskt snitt några av dess öden med manusförfattaren Dalton Trumbo och hans familje- och umgängeskrets i centrum. Historien är varken okänd eller ny, men berättas med en språklig och skådespelarmässig effektivitet som gör, att upplevelser i nuet får ett klarare ljus. Hur har en intellektuell av Lars Vilks typ genom likartad fanatism kunnat drabbas av en nu snart tioårig dödsdom och för vad?! En liten hund som mest av allt annat utstrålar hjälplöshet. I det avseendet har Vilks visat sig lika profetisk som den profet han anses ha hädat.

I efterhand är det lätt att se vad som hade varit det riktiga. I nuet kan jag få motta ett upprop från mitt eget författarförbund om förföljda konstnärer där Vilks inte är nämnd. Som en av få institutionsplacerade kollegor har Marianne Lindberg De Geer med kraft stått upp för Vilks sak och betonat hans betydelse för det konstteoretiska samtalet i vårt land. Då kan dödsdomen sägas vara en sak, men det faktum att institution efter institution förnekar Vilks mötesfrihet innebära att färre och färre får möjlighet att bilda sig en uppfattning om vad han faktiskt står för, det är riktigt illa.

Filmen Trumbo skildrar några av de mer välkända offren och aktörerna i den antikommunistiska smörjan: Kirk Douglas, Edward G Robinson, John Wayne osv. Den outröttliga skvallerkolumnisten Hedda Hopper, otäckt bra spelad av Helen Mirren. En som inte uppmärksammas är regissören Nicholas Ray (Rebel Without a Cause, 1955), med sitt brinnande engagemang för orättvisor som drabbade opriviligierade unga män. Han gled i denna smakförändringens tid undan i diskret glömska och figurerar inte i filmen. Han är annars ett bra exempel på, hur inte bara ett eventuellt partimedlemsskap utan ett samhällsengagemang som sådant kunde vara nog för en petning i sådana tider.

Det viktigaste budskapet i filmen – för det är i hög grad en budskapsfilm det handlar om – är vikten av att överleva och vinna på rätt sätt, genom att där och då få svartlistan avskaffad, inte att genom pseudonymer kunna fortsätta arbeta, tjäna bra, leva det goda livet. De som gick under var fortfarande alldeles för många.

Det lyckades till sist och visar därigenom på den avgörande skillnaden mellan Sovjet och USA: USA var och är inte totalitärt, och även om det i landet oavbrutet kommer dyka upp skumma typer (i dag heter en av dem Donald Trump) så visar det sig alltid ha en jättestor självläkande potential.

En film under den nyligen avslutade festivalen visade detta spel mellan växtkraft och defaitism på ett gripande sätt. I On the other side skildras skillnaderna i stämning i en drogmiljö där känslor och solidaritet präglar samvaron trots allt och en aktionsberedd grupp av genomtatuerade revanschlystna män färdiga att gå till oartikulerat angrepp på vad det vara månde som för tillfället väcker misshag. Just genom att vara så sammansatt som det är, är landet effektivt vaccinerat mot definitiva ”lösningar”, alltså maktövertagande.

Ett annat festival-exempel var legendariske Frederick Wisemans In Jackson Heights, ett New York-kvarter i Queens, präglat av senare års invandring med 167(!) talade språk. Filmen är en över tre timmar lång vardagsskildring och borde vara ett obligatorium för riksdagsmän och andra politiker:

länge leve mångfalden, olikheterna och motsättningarna, tolerant samlevande sida vid sida, gata upp och gata ner!

▪ Kjerstin Norén

Trumbo
regi: Jay Roach
USA 2015

The Other Side
regi: Roberto Minervini
Frankrike/Italien 2015

In Jackson Heights
regi: Frederick Wiseman
USA 2015

Bild t.v:
Jay Roach

Kategorier
Dela den här artikeln: