Så gör man inte!

[160302] Att relationer är krångliga saker råder det knappast oenighet omkring, familjerelationer skall vi inte tala om. Relationer mellan hög och låg (status), uppstairs and downstairs, svart eller vit – mänskligheten verkar som gjord för misshandel och annan oväld…

Det kan just nu studeras på film i produktioner som Systrarna och Den andra mamman. I förra fallet i form av strängt kodifierade uppföranderegler av japanska mått, i det senare som den nobla konsten att upprätthålla tillbörliga avstånd mellan herre och hemmaslav – eller trotsa dem. Ingetdera vi längre har någon större träning i, vi anlitar knappt städhjälp längre.

Det är där Lena Anderssons roman, som Teater Tamauer gjort en teaterföreställning av, kommer in med en berättelse om vad som kan hända i det normfria tillstånd som råder hos oss. Eller där helt nya normer etablerats. Där det är fritt fram att tränga sig in i ett existerande äktenskap, däremot förkastligt att som den bundna parten uppvisa ambivalens i förhållande till hur långt den lösa förbindelselinan skall låtas löpa…

Anderssons kvinna, Ester, är egentligen obegriplig. Inte för att hon låter sig fascineras av en fascinerande känd man, a celebrity. Men för att hon propsar på att fantasin skall bli verklighet, att hon skall ”få” honom. Hur mycket bekvämare hade det inte varit att hänge sig åt helt vanliga filmstjärnor, drömma om dem som låter sig drömmas om, men där förverkligandet av drömmen ligger på tillräckligt avstånd för att inte kunna störa vardagliga åligganden, såra livs levande människor ännu mindre.

Esters argument håller inte, men att de kan bli fruktansvärt underhållande som teaterrepliker visar Jan Ericson, Sara Klingvall och Amelie Thorén i uppsättningen med samma namn som boken: Utan personligt ansvar. Och på teatern tycker jag nog att ömsesidigheten i denna anklagelse är tydligare än i boken (de byter till exempel oavbrutet roller med varandra), varför Esters vansinniga längtan alldeles för ofta leder till gapskratt för att kunna tas på det blodiga allvar spelarnas kostymering kunde antyda; de är konsekvent rödklädda, liksom Esters lärarinnebågar lyser röda på ett sätt som borde gjort dem till varningslyktor för den åtrådde mannen med en gång.

Jag skall inte ge mig in på att ”förklara” denna kvinnas egendomliga fantasilöshet i förhållande till ett kärleksliv som inte är något annat än försmädliga förluster och plåga, utan i stället säga, att det inte kommer att drabba teatergruppens förhållande till publiken. Det kommer att utveckla sig på gynnsammast tänkbara sätt:
det är en fruktansvärt rolig föreställning.

▪ Kjerstin Norén

Teater
Utan personligt ansvar

regi: Anders Friberg
Teater Tamauer
Haga Teatern, Göteborg

Filmer
Systrarna

regi: Hirokazu Kore-eda
Japan 2015

Den andra mamman
regi: Anna Muylaert
Brasilien 2015

Kategorier
Dela den här artikeln: