Svensk historia på kanalen

[160502] Sverige var länge en viktig leverantör av råmaterial till Europa. Kanaler blev en del av väven för distribution av varor. Hjälmare kanal är landets äldsta ännu fungerande kanal. Från början skulle den bidra till att sammanlänka öst och väst. Idag kan man glida fram i ett tempo från en annan tid.

En resa längs kanalen

Följ med på en färd utmed kanalen en vacker sommardag anno 2015. Vi startar vår färd vid Gravudden, alldeles vid kanalens utlopp i Arbogaån. Bruset från de två slussarna blandas med intensiva drillar från en näktergal och ljudet från några fritidsbåtar håller på att slussas förbi den gamla slussvaktarbostaden. Två sommarjobbande slussvaktare sliter med att få de massiva slussportarna att sakta sluta sig, hissar sedan upp luckorna i portarna och låter vattnet strömma i kraftiga kaskader in i slussrummet. Sakta höjer sig vattnet och båtarna lyfts till nästa nivå.

Kanalbåt väntar på nästa slussteg.
Kanalbåt väntar på nästa slussteg.

Vi går vidare söderut utmed kanalbanken och hör plötsligt ett par korta, skarpa visslingar. Ett tiotal meter framför mig ser jag upphovet, en smaragdgrön kungsfiskare, som snabbt försvinner in i vassen. Efter en kilometerlång vandring kommer vi fram till Säbyslussarna inramad av månghundraåriga ekar. På ena sidan berg och skog, på andra sidan böljande fält och där emellan några röda stugor. Efter slussarna breddas kanalen tillfälligt till en liten badvik där några familjer med barn och en lurvig hund svalkar sig.

Hjälmare Docka från en kanalbåt.
Hjälmare Docka från en kanalbåt.
Hjälmare Docka ovanifrån.
Hjälmare Docka ovanifrån.

Vandringen fortsätter upp mot de tre slussarna vid Hjämare docka där vi möts av den gamla varvsmiljön. Här reparerades en gång de farkoster som trafikerade kanalen, men man byggde även nya träskutor och senare även fartyg i järn. I torrdockan ligger några mindre fartyg upplagda för reparation och i ett av de gamla varvsförråden, som idag förvandlats till café, sitter gästerna och njuter av kaffe och hembakt. Området vid och omkring Hjälmare docka har idag blivit ett mycket populärt besöksmål för såväl arbogaborna som tillresta turister.

Från Dockan går vi vidare upp mot Åttans sluss, med den ljust ockragula slussvaktabostaden på ena sidan och Kalkugnarna på den andra. Här brände man en gång den kalk, som användes för att kunna mura slussrummen.

Efter ytterligare några hundra meter når vi Kvarnsjön, som bildades när man 1820 drog om kanalens sträckning. Här låg en gång i tiden både kvarn och sågverk. Idag är Kvarnsjön en populär badsjö med ett rikt fågelliv. Här väntar en kajak på oss, för resten av kanalen skall vi uppleva genom att paddla till Notholmen.

En av de första öarna vi glider förbi är Gustavs holme, som fått sitt namn efter teaterkungen Gustav III. Här övernattade kungen med sitt sällskap, då han en gång besökte kanalen. Naturligtvis skulle det då också spelas teater, så man lät uppföra en enkel teaterscen på ön. Resterna av denna kan fortfarande skönjas.

Vi följer den prickade farleden och passerar ytterligare öar. En av dem bebodd av en fiskgjuse, som bevakar oss från en knotig talltopp. När vi närmar oss där kanalen rinner in i Kvarnsjön passerar vi en mindre ö, som kallas Lycksalighetens ö. Enligt skrönan skall en rysk krigsfånge, som arbetade vid kanalen, ha rymt med en av traktens skönheter och övernattat med henne på ön. Det är väl upp till var och ens fantasi att fundera över varför ön efter detta besök fick sitt namn, men historien är ju spännande och troligtvis inte helt sann. Det finns nämligen inga historiska belägg för att man använde krigsfångar vid kanalbygget

Vi lämnar nu Kvarnsjön och paddlar upp genom kanalen, där breda vassbälten kantar stränderna. Nu kan den fågelintresserade få sig ett lystmäte. De flesta av Sveriges sjöfåglar finns representerade här.

Vi fortsätter att tyst glida fram utmed den stilla vattenytan och ser plötsligt en svag v-formad krusning röra sig framför oss. Något simmar med sin svarta nos knappt synlig över vattenytan. Vi tar ett par kraftiga paddeltag och närmar oss tyst. När vi är ett par meter ifrån den koncentrerat simmande bävern får den vittring av oss, slår hårt och ljudligt med den breda svansen, gör en snabb volt och är borta med ett plask.

Det är ofta vid slussarna som intresserade åskådare samlas.
Det är ofta vid slussarna som intresserade åskådare samlas.

Nu passerar vi Norra Signalen, där slussvaktaren bodde, som hade till uppgift att se till att inga skutor möttes i den trånga del av kanalen som brändes av bergsmän från Skinnskatteberg och kallas Bergskanalen. Här är kanalen kantad av skrovliga klippor och mörk granskog reser sig utmed stränderna. På andra sidan Bergskanalen ligger Södra Signalen till vänster uppe på en bergknalle. Även här bodde en slussvaktare med samma uppgift som kollegan i Norra Signalen.

Vi lämnar Bergskanalen bakom oss och kanalen vidgar sig nu när färden går vidare genom Långsjöns breda vassbälten. Till höger ligger en samling byggnader och båtar ligger uppdragna utmed stränderna.

Efter Långsjön fortsätter vi ned mot det gamla kaptensbostället Arninge, som skymtas ett hundratal meter upp över fälten. Strax efter Arninge reser sig en brant klippa upp till vänster med åtta hål borrade i vågrät linje. Vi har kommit fram till Arninge märke som en gång markerade Hjälmarens normalnivå innan den stora sjösänkningen, då sjöns vattenyta sänktes med cirka 1,5 meter.

Vi paddlar nu vidare och passerar svängbron vid Värhulta och fortsätter genom ett landskap som växlar mellan böljande åkrar och dungar av lövträd. Ståtliga ekar kantar kanalen och deras rotsystem skyddar kanalbankarna från erodering.

Efter två timmars paddling är vi så framme vid Notholmen, där kanalens nionde sluss passeras och framför oss breder Hjälmarens vidsträckta vatten ut sig. En ingivelse att fortsätta tvärs över sjöns stilla vattenspegel till andra sida suger tag i mig, men jag lyckas behärska mig och lämnar istället över stafettpinnen till Kanalbolagets VD, Per Eriksson med frågan: Vilken framtid har Sveriges äldsta levande kanal?

Så fick kanalen nytt liv

Historien om Hjälmare kanal sträcker sig långt bak i tiden, men har troligen också en lång tid framför sig. Under de senaste tio åren har Hjälmare kanal genomgått ett större restaureringsprojekt, som avslutades under 2015. För att inte kanalens kanter ska erodera och så småningom fylla igen kanalen, så måste långa sträckor pålas och förstärkas med stenkross. Under nämnd period så har vi pålat ca 140.000 pålar, tätt intill varandra. Det rör sig om 4,5 meter långa tallstockar som spetsas och slås ner i strandkanten. Utrymmet mellan pålarna och fastlandet fylls med stenkross för att stabilisera marken. I och med detta arbete är vi ikapp med den restaureringen, men det kommer att behövas ett årligt underhåll för att hejda ett naturligt förfall.

Både slusskamrar, som består av stora stenblock, och slussportarna, som består av trä och järn, har vi också börjat att restaurera och reparera. Dessa arbeten genomför vi dels för att hålla anläggningen i ett fint skick, dels för att värna om säkerheten, och inte minst för att tillhandahålla ett pittoreskt och attraktivt besöksmål. Samtliga nio slussar är handdrivna precis som de var i begynnelsen för 375 år sedan!

Hjälmare kanal är ett av Arboga kommuns mest attraktiva besöksmål. Vi märker det inte minst genom att allt fler besöker oss med husbil. Det har vi tagit fasta på och denna säsong iordningställer vi ett antal ställplatser för husbil intill Hjälmare Docka.

Turismen är en mycket viktig förutsättning för att vi ska kunna hålla anläggningen och omgivningen i ett bra och attraktivt skick. I fjol tog vi tillsammans med Arboga kommun ett initiativ till att utveckla besöksnäringen vid Hjälmare kanal. Det arbetet har utmynnat i ett samarbete mellan näringslivet och kommunerna runt Hjälmaren, som går under benämningen ”Destination Hjälmaren”.

Hjälmare kanal ser ut att ha en ljus framtid och med rätt vård och många nyfikna besökare kommer kanalen att finnas i ytterligare 375 år …minst!

En viktig del av Sveriges historia

För att förstå varför man en gång valde att gräva en kanal mellan Arbogaån och Hjälmaren börjar vi med en kort historik från mitten av 1500-talets Sverige. Gustav Wasa var regent och styrde med järnhand över en stor, men tämligen fattig nation, som brutit sig ur unionen med Danmark-Norge, den s.k. Kalmarunionen.

Det mesta av Sveriges handel med övriga Europa gick via hamnar i Östersjön, dominerade av Hansan och dessutom tvingades de svenska handelsskeppen att betala tull till danskarna när de passerade Öresund. För att göra sig fri från beroendet av både Hansan och Danmark började Gustav Wasa fundera över möjligheten att styra över handeln till landets enda port ut till västerhavet, d.v.s. Lödöse vid Göta älvs mynning.

Hans tanke var att skapa en vattenväg från Mälaren till Hjälmaren och efter en kort landtransport på den så kallade Letstigen, nå Göta älvs vattensystem. Därefter låg vägen till Europa öppen. Gustav Wasa fick dock aldrig se sina storslagna planer förverkligas. Det blev istället hans son Karl IX som på 1580-talet gjorde ett försökt att knyta samman Mälaren och Hjälmaren via Eskilstunaån. Tyvärr hade man inte förmågan att bygga tillräckligt starka slussar som stod emot vattentrycket, så efter några decennier gav man upp projektet.

Dock levde visionen vidare och tredje generationen i Wasaätten, Gustav II Adolf, gav sig i kast med att förverkliga farfar Gustavs planer. Generalmatematicus Andreas Bureus fick 1628 uppdraget att staka ut en ny förbindelse och efter cirka ett år var han klar. Han föreslog att man skulle gräva en kanal mellan Arbogaån, öster om Arboga, för att sedan via ett antal minde sjöar och vattendrag nå Hjälmaren. En sträcka på cirka 14 och med en nivåskillnad på 22 meter.

Sagt och gjort, 1629 startade bygget med hjälp av regionens måttligt entusiastiska allmoge, som blev lovade skattelättnad och frihet från utskrivning i fält, som tack för besväret. Dessutom engagerades bergsmän från Skinnskatteberg för att ”bränna sig genom berget” vid en mindre höjd – en sträcka på cirka 600 meter.

Efter tio år och oändligt många dagsverken invigdes kanalen 1639, vilket också markerade starten på två århundraden av ständiga reparationer och större upprustningar, där rikets ständer sköt till stora summor för att hålla kanalen farbar. Uppenbart var kanalen så viktig att man ansåg att det var värt alla vedermödor och ekonomiska uppoffringar.

Till och med så viktig att man 1820, på Baltzar von Platens inrådan, beslutade sig för att ge kanalen en delvis ny sträckning närmast Arbogaån, för att kunna bygga slussverken i fast berg.

▪ Per Eriksson
▪ Dan Mårtensson

Per Eriksson är VD för Hjälmare kanal AB.

Dan Mårtensson är ordförande i den ideella föreningen Hjälmare Kanals Vänner.

På sommaren kan du göra en kanalresa med avgångar från flera platser längs kanalen.

 

Dela den här artikeln: