Med hämnden i förarsätet

Sektion: Böcker

[161024] Foto på duon KeplerEfter förra årets ganska misslyckade försök till genremässig förnyelse med den egendomliga romanen Playground är pseudonymen Lars Kepler, alltså paret Alexandra Coelho Ahndoril och Alexander Ahndoril, med Kaninjägaren tillbaka på det kriminalfantastiska spår som givit dem så stor framgång tidigare.

Här återkommer de välbekanta poliserna Joona Linna och Saga Bauer. Här förekommer också en svårt psykiskt störd massmördare som ägnar sig åt ett till synes obegripligt och samtidigt ytterst bestialiskt dödande. Med böcker som Hypnotisören, Paganinikontraktet och Stalker har Lars Kepler fått ett stort genomslag både i Sverige och internationellt. Han, de, har skrivit in sig i den kriminallitterära subgenre som kallas nordic noir, och framställer ett samhälle präglat av hot och ständig osäkerhet i ett känslomässigt fruset eller gravt stört klimat.

I Kaninjägaren är drivkraften bakom morden, och de är många, ett hämndbegär, vars bakgrund ligger något fyrtiotal år tillbaka i tiden då ett sexualbrott begicks på ett av de statliga riksinternat som valsat runt i spalterna på senare år när deras traditioner av mobbning och brutal ”kamratfostran” kommit upp i ljuset. Det är lätt att förstå att paret Ahndoril inspirerats av den debatten.

Joona Linna, som blivit en sådan där litterär kändispolis som Kurt Wallander och Martin Beck, sitter olämpligt nog för en sådan herre i fängelse när boken tar sin början. Paret Ahndoril har tydligen bedrivit fältstudier i Kriminalvårdsstyrelsens hägn, för skildringen av tillvaron på Kumlaanstalten känns mycket initierad. Över huvud taget är det tydligt hur Kepler lägger sig vinn om detaljerad sakkunskap på olika områden. Inte bara när det gäller vapen, som ju hör till genren och gärna leder till ett lätt parodiskt pillande med kalibrarna.

Karaktärerna i Keplers böcker utmärker sig främst genom sina handlingar. De tänker inte så mycket och några mer varierade känsloflöden syns inte heller till. Det är intensiv aktivitet som gäller, och det spring, klättras, simmas, skjuts och utövas sex i högt tempo. Tempot gör också att intrigens vindlingar är lätta att förirra sig i, de bär omisskännligen drag av överkonstruktion och bör nog inte utsättas för någon mer noggrann trovärdighetsanalys eller eftertanke.

Av någon anledning är Kepler förtjust i vad som dubbel mening är transportsträckor. När personerna förflyttar sig, per bil, motorcykel, båt eller vad det nu kan vara, leder det till ett iakttagande av den förbisusande miljöns karakteristika, som väl visar både naturkunskap och lokalkännedom, men det blir enligt min mening lite för många träd och buskar, gator, hus och adresser.

Det mesta av handlingen utspelar sig i Stockholmstrakten, och en sekundär huvudperson är en mästerkock med eget tv-program. Som sagt, det gäller att fånga upp vad som säljer i tiden. Denne Rex visar sig så småningom vara ett potentiellt mordoffer, samtidigt som han försöker hantera sig själv som nykter alkoholist och sin son som är bisexuell och umgås i kretsar där skumma konstnärer intar narkotika och lever allmänt promiskuöst.

Vari lockelsen ligger i att läsa om hur folk får tarmarna utgrävda ur kroppen eller blir skjutna i ögonen är ju ett intressant problem som dock är lika gammalt som olöst. Lars Kepler ansluter sig dock till den skara blodbadsförfattare som också grundar sig på en moral: den illa gör han illa far och i slutändan har också den mest oförklarliga ondskan sin begripliga orsak. Och när inte samhället är sådant att det kan skydda sina mest försvarslösa, ja, då lurar den grymme hämnaren bland skuggorna.

▪ Christian Swalander

BokomslagLars Kepler
Kaninjägaren
Bonniers 2016

 

Kategorier
Dela den här artikeln: