Fotboll – inte bara klacksparkar

Bokomslag

[170302] Begreppen idrott och politik har varit sammankopplade under hela den moderna idrottens framväxt men ändå samtidigt aktivt förträngts. Idag torde det vara en klar minoritet som inte ser kopplingar mellan idrott och politik. Men vad betyder detta egentligen?

Idrotten är populär i de breda folklagren, vilket inte minst visas att den uppsjö av sportkanaler som finns att köpa sig tillträde till. Men redan långt före dessa betalkanaler har idrott haft stor mediebevakning. Det har skapat utrymme för stark exponering av särlingarna. Starka personligheter finns inom alla sociala rörelser, men frågan är om någon av alla dessa rörelser blir lika starkt exponerad som inom idrotten?

Ekim Caglar har fokuserat på fotbollens starka personligheter i sin bok, som samtidigt är ett idrottspolitiskt inlägg. De personligheter som författaren lyfter fram har därför ett fokus på politik. Inte konstigt då att Zlatan bara finns med som en skuggspelare. Ett starkt lysande namn i boken är algeriern Ahmed Ben Bella. Han tog värvning i den franska armén och hamnade snart i Marseille. Där blev han värvad till Olympique de Marseille. Men det blev bara en match under säsongen 1939–40 eftersom han valde att ansluta sig till Charles de Gaulles motståndsrörelse. 1963 blev han Algeriets förste president.

Det är på den här nivån Ekim Caglar behandlar kopplingen mellan idrott och politik. Ur det perspektivet gör han det bra. Kavalkaden av fotbollsprofiler delas upp i underavdelningar som ”Att skapa en samhällsutopi på planen” – med Ben Bella och bland andra brasilianaren Sócrates – och ”Latinamerikas öppna fotbollsådror” – med bland andra Rómario och Diego Maradona. Ett avsnitt handlar om Turkiet och ett om Sverige. Varje underavdelning inleds med en text som beskriver det specifika med den. Fotbollsarenorna har inte bara fått fungera som fängelser för oppositionella i Paraguay och Chile, de har även fungerat som platserna för ”förtryck och hopp på samma gång”. Här är det statsvetaren Ekim Caglar som talar på ett förtjänstfullt sätt.

Boken inleds med ett kort avsnitt som behandlar begreppsparet idrott och politik mer allmänt. Han inleder avsnittet lovvärt genom att koppla samman idrott, politik och makt, där han noterar att makten ofta är som starkast där den inte syns. Ändå är det i huvudsak på denna arena som idrotten blir politisk i denna bok; idrotten som politiskt redskap. I den värld där den moderna idrotten växte sig stark först såg makthavarna möjligheter att använda idrotten för egna syften, med Berlin-OS som klimax. Efter kriget har idrotten successivt växlat över till en växande kommersiell kraft.

Ekim Caglar tangerar dock andra politiska tankegångar. Han uppmärksammar en artikel i Guardian av Terry Eagleton· ”Enligt Eagleton har fotbollen en så effektiv verkan på att den skulle kunna vara påhittad av högerns ala tankesmedjor”. Läs fotbollen som passiviserande instrument. I så fall menar Eagleton att et bästa vore att lägga ner fotbollen om man vill se helt andra politiska lösningar än idag.

Själv är jag inte säker på att någon borgerlig tankesmedja skulle kunna uppfinna fotboll för att passivisera massorna. Spelet är en historisk produkt som har formats i samklang med samhällsutvecklingen. Den moderna varianten av fotboll har dock till stor del utvecklats som en del av ett pedagogiskt projekt i växande skala på de engelska internatskolorna. Med sitt ursprung i folkliga lekar hade fotboll lokala variationer med ytterst få regler. Istället för byportar blev det en målram på en reglerad fotbollsplan. Åskådarna förpassades till läktare och reglerna blev allt fler. Det hela växte till en industri pch på den vägen är det. Klassmässigt har fotbollen gått i stafett från bondebefolkning till överklass, vidare till arbetarklassen för att idag vara förankrad i medelklassen.

Visst kan fotboll fungera som ett passiviserande redskap, kanske mer i den kommersiella cirkusen än än i Hitlers propagandamaskineri. För här finns en möjlig motkraft. Men som Ekim Caglar skriver är makten ofta dold. Inom fotbollen ligger en dold makt i vad som händer med våra kroppar när vi växer in i en idrott som i hög grad formats av den kapitalistiska logiken.

Kroppen har varit ett viktigt objekt för analys av den moderna idrotten i Tyskland, främst på 70-talet, och i Danmark på 80-talet. I Tyskland gjordes marxistiska försök till analyser av sport medan ansatsen var lite bredare i Danmark med forskare och praktiker kring tidskriften Centring. I Sverige har debatten till stor del styrts av anglosaxiska influenser. I boken har Ekim Caglar så vitt jag kan se nästan bara anglosaxiska referenser, förutom turkiska.

Fotboll som ett redskap i en politisk propagandamskin kan vi genomskåda. När fotbollen blivit internaliserad i våra kroppar tycks vi vara mer hudlösa och okritiska. Men det är här som nyckeln till fotbollens emancipation döljer sig.

▪ Christer Wigerfelt

En kommentar till “Fotboll – inte bara klacksparkar”

BokomslagEkim Caglar
Propagandafotboll
Leopard Förlag 2017

Dela den här artikeln: