En omfamning av tiden

På bild: Harry Schein

[170313] Det är fantastiskt att se, hur två filmer omfamnar en och samma tidsrymd för att på var sina sätt förtydliga den. En tid som, enligt Sven Melander i SvD nyligen, innebar att vi var på väg mot ett ”lysande samhälle”.

Numera vet vi, att det inte blev så. Det politiska livet skulle efter 1975 sakta men säkert rudimentera. En vänsterextremistisk fånflock, som ess av Harry Scheins och Jörn Donners typ avskydde, kom att dominera debattklimatet alldeles för mycket och konstnärligt arbete förvandlades från att ha varit kulturpolitik, politiska strategier och visioner till röstfiske och gruppidentiteter.

Men man skall inte glömma, att denna deras uppfattning delades av stora delar av den legendarisk sextiotalsvänstern själv. Den miljö jag tillhörde i Lund utvecklade ett tänkande av helt annat slag, höll fast vid kulturradikalismens anda av frihet och impulsrikedom, vidgade och fördjupade den historiska analysen.

Jag brukar säga, att den utvecklade en ”antikommunism från vänster”. Den födde intellektuella av Jesper Svenbros dignitet. Den födde också mig, den trolösa Röda Bönan, kritikern.

Jag talar om Citizen Schein och Den skalliga primadonnan, båda filmer på dokumentär grund, som exponerar skapande samhällsinsatser på olika nivåer, men med starka beröringspunkter vad angår angelägenhetsgrad och intresse.

Samtidigt skiljer de sig åt i stilistiskt avseende. Den skalliga primadonnan är ett fulländat konstverk, som med utgångspunkt i det forsande jämtländska vattnet ger en bild av en av svensk teaters explosiva kvinnliga genier, skådespelerskan och naturkraften Kim Anderzon. Och än mer: den porträtterar ett teaterklimat post-Hasse-och-Tage, virvelvinden genom Pistolteatern, där egensinniga begåvningar som Erik Appelgren, Judith Hollander, Peter Kneip, Johan Rabeus och nyss avlidne Björn Granath såg dagens ljus, en miljö man så till den milda grad saknar i dag.

Med snabba klipp mellan levande samtal och bevarade minnesbilder fogar Egerstrand i samarbete med sin halvsyster Tintin Anderzon (de har samma far) samman ett porträtt av en artist som inte bara hade förmågan att ge allt till publiken utan också fångade livet tillsammans med vänner och kollegor dag som natt på ett minst sagt minnesrikt sätt. Ett obeskrivligt antal impulser av konstnärlig art föddes ur denna samvaro, som blev en viktig del av 60-talets livsluft och ett bra tag framöver.

Under 1980-talet försökte jag som Köpenhamnsboende åka till Stockholm så ofta det gick och jag minns hur vi omtalade Wasahof, krogen där Kim höll sitt gravöl kvällen innan hon somnade in för gott, som vårt ”nattis”, vår ekvivalent till ungarnas dagis!

Den skalliga primadonnan fångar denna atmosfär på ett enastående sätt, en tid när inget ont kunde hända oss, när allting tycktes gå åt rätt håll – tills det började gå snett.

Allting, även Harry Schein, hur kontroversiell han än måtte vara. Hans sätt att driva filmpolitiken framför sig skapade naturligtvis starka uppfattningar om dess karaktär, men han var det självklara navet, det ansåg även hans hårdaste kritiker, det anser i filmen även Roy Andersson, som var i konflikt till både Ingmar Bergman och Schein – underligt hade det väl varit annars. Det här var nämligen en tid när man  förbehållslöst  kunde ge uttryck för vad man tyckte och tänkte, det känns i den meningen som mycket länge sedan.

Det fanns under de här åren en kulturpolitisk elit som var nära bunden till den socialdemokratiska politiska eliten, som utan tvekan såg sig allsmäktig i många avseenden och också var det. Det gjorde vi andra också, vi utvecklade vår samhällskritik mot den trygga fonden av en samhällsmodell, som vi i grunden uppfattade (önskade?) varande orubbligt.

I egenskap av studentaftonsförman höll jag 1974 i ett vidlyftigt kulturpolitiskt seminarium omkring den stora kulturpolitiska utredning som då låg på bordet och där bl a Per Olov Enquist var ett ankare från vänstersocialdemokratiskt håll. Han var närvarande under diskussionerna i Stora Salen på AF i Lund, Harry Schein också.

Typiskt nog kan jag inte dra mig till minnes så mycket av diskussionens detaljer och det tror jag visar tydligare än allt, hur enhetligt alla i grund och botten tänkte på den tiden. Man ville främja förnyelse. Men där stora delar av utredningen betonade bidragssidan, där organisationer som Teatercentrum, Författarcentrum osv förvandlades till ett slags arbetsförmedlingar för konstnärer, skapade Schein Svenska Filminstitutet, som blev en produktionsenhet, en verklig aktör i det svenska filmskapandets tjänst, en konstnärlig grundförutsättning.

Här är det mer än anmärkningsvärt, att jag inte har det ringaste minne av, att man ägnade Harry Scheins ursprung en tanke, inte ens att han kom från Österrike! Det är en välsignelse att tänka tillbaka på den här tiden, då var inte jude eller grek, man eller kvinna – det var inget ämne!

Det är fortfarande inget ämne för min del. Under filmfestivalen här i Göteborg visades med stor uppmärksamhet en dansk film med titeln Fuglerne over sundet, som handlar om räddandet av judar från Danmark till Sverige 1943. Jag har uppfattningar omkring hur dåligt motiverad den danska antisemitismen från andra världskrigets dagar är i filmen, att man inte kan förstå den.

Å andra sidan: jag vill inte förstå den! Det finns ett utryck det anti-modernistiska amishsamhället använder sig av som säger, att tittar du för länge på stenen blir du hård. På samma sätt kan jag säga, att jag inte vill gödas med alla dessa förödmjukande ”argument” för att den ena eller andra ”är” si eller så. Ytterst   finns ingenting annat än individen, den enda som kan ta ansvar, den enda som kan utkrävas ansvar av. Det är Simone Weills tänkande och det var ett huvudtema när jag föreläste på Kvinnofolkhögskolan 8:e mars i år, samma dag Den skalliga primadonnan premiärvisades i Östersund och i Göteborg i närvaro av filmens skapare, Tintin Anderzon och Fredrik Egerstrand.

En människa som Harry Schein skapade reaktioner, det gör framgångsrika, intelligenta, högprofilerade människor. Men det var för det han representerade i situationen, ingenting annat. Filmen om Harry Schein förmedlar förtjänstfullt bilden av ett komplicerat och delvis ensamt liv på ett gripande och betydelsebärande sätt. Makten har sitt pris, ensamheten och friheten likaså.

Kim Anderzon kunde ingen annat än älska, hennes mångsidiga inre och yttre skönhet måste alla falla för, så var det bara och det är underbart att det nu finns ett så vackert dokument som berättar för oss om orsakerna till det.

▪ Kjerstin Norén

Bild tv: Harry Schein

Citizen Schein
regi: Maud Nycander
Sverige 2017

Den skalliga primadonnan
regi: Fredrik Egerstrand
Sverige 2017

Kategorier
Dela den här artikeln: