Fjorton år på Backa

Från Backa Teater

[170324] Vi får veta att det tar 5114 dagar att bli fjorton år och vi får veta hur åtta Backa-skådespelare såg ut, hade det och hade för sig att livet gick ut på mm mm, det är minst sagt underhållande! Det är som alltid på Backa: rörligt, intimt i samvaro med spelare som känner varandra utan och innan och interagerar i frihet.

Åsa-Lena Hjelm tar priset med sin berättelse om hur hon tog ut hundratusen kronor (i dagens penningvärde) på sin pappas checkhäfte under en run-away-färd söderut och skyllde på banken! Hon skyller fortfarande på banken…

Det är en sida av ungdomen. En annan är Ramtin Parvanehs minne av branden i slutet av 90-talet och hur det mynnade ut i att han för första gången blev vänligt tilltalad på bussen och man måste grubbla och inte så lite våndas över, att det skulle krävas 63 unga människoliv för att uppnå ett anständigt beteende enligt gängse spelregler från vanliga hederliga svenskars sida.

(Jag fördjupade mig i dessa händelser när de ägde rum och minns fortfarande begravningen av åtta iranska barn på Kvibergs kyrkogård, med tillresta landsmän och 10 000 närvarande, som något av det mest överväldigande jag upplevt. Ett minnesbild som utvecklats till en extra ryggrad. En kärleksförklaring till barnens liv i det nya landet, som ytterligare underströks genom en netonad närvaro av ungdomsorkestern Göta Lejon.)

Alla historierna mynnar på liknande sätt ut i hårt slående poänger och ett kaleidoskop av unga liverfarenheter blommar upp, ledsagade av deras våndor och tillika glädjeämnen. Lustigt nog visade svensk TV kvällen före teaterns premiär en brasiliansk film om en blind pojke i samma ålder, även han sökande efter liv, uppbrott, kärlek i en betagande skildring av en långsamt framväxande förälskelse mellan honom och hans skolkamrat, även han pojke.

En mångfaldigt prisbelönad film, med en obruten tråd av närvarande ömhet, samtal – som övervinner det som också är grymt i den här åldern: kamrattrakasserier och mest av allt det enorma tvivlet på den egna förmågan, ett tvivel som ställs på sin spets om man dessutom bär på ett påtagligt handikapp, om det nu är det det är.

Frågan om det senare blir demonstrativt tydlig i debutanten Rodja Sekeröz’ Dröm vidare, där Evin Ahmad imponerar stort i porträttet av en ung kvinna som finner en ny, bortomkriminell bas i livet under ytterst ogynnsamma omständigheter. Tala om handikapp! En genuint ärlig förortsskildring som till skillnad från Måste Gitt undviker varje flirt med det pikanta i det annorlunda ödet. (Den senare filmen tar sin egen story i hand genom att utveckla en direkt parallell till driften med ett förlags hektiska utnyttjandet av huvudpersonens exotiska dagbok.)

Tvärtom visar den på vilken knivsegg en kvinna i huvudpersonens situation balanserar, där snubbeltrådarna ligger utlagda omkring snart sagt allt hon måtte företa sig. Men varje tonårstid har sin egen knivsegg att balansera på och det är ironiskt, att en av livets absolut svåraste prerioder skall tillryggaläggas av dem som fortfarande är oerfarna, framförallt i förhållande till sina egna möjligheter. Det är en farlig tid och den rappa underhållande form som ofta är Backas ger kanske inte alltid tillräckligt utrymme för den poesi dessa år samtidigt bär, sorglig såväl som lycklig, i sin skörhet och i sin fascinerande öppenhet för det stora erbjudande som ligger framför envar.

Hur skildra allt detta så att man också ger plats för det som gamle Zeami omtalade som Nôs hemliga blomma, det sublima? Särskilt en sak slog mig när ensemblen bollar och skojar med den sexuella taffligheten som under dessa år kommer i dagen, att man inte beaktat, att det framför allt rör sig om en för-sexuell period, där de närmaste relationerna snarare är homoerotiskt orienterade, mot bästa väninnan, bästa kompisen. Tids nog skall det gå upp för var och en vem den stora kärleken skall visa sig vara.

Men det finns där, det skall också sägas. Det tränger igenom i Amanda Lindgrens sång och instrumentbehandling, en ton som är innehållsrik, övertygande i allt det som svävar, toner som stannar kvar flera timmar efter föreställningens slut.

▪ Kjerstin Norén

Foto tv Ola Kjelbye

5114 dagar
av och med Johanna Larsson, Stefan Åkesson och ensemblen
regi: Johanna Larsson
komposition: Systraskap
Backa Teater 2017

Varje gång jag ser dig
regi: Daniel Ribeiros
Brasilien 2014

Dröm vidare
regi: Rojda Sekeröz
Sverige 2017

Måste Gitt
regi: Ivica Zubak
Sverige 2017

Kategorier
Dela den här artikeln: