Tidlöst och ödesmättat

bokomslag

[170409] Det är hett och människorna svettas ständigt, det går liksom inte att komma undan. Och jag känner tydliga reminiscenser från den mexikanske mästaren Juan Rulfo, även om vi nu befinner oss i nordöstra Argentina. Hans enkla och rentvättade språk, naturens självklara påverkan på dess invånare, den lätt ödesmättade stämningen.

En kringåkande präst med dotter får stopp på bilen och hamnar hos Gringon/Brauer och den unge Tapioca, som han tagit hand om sedan mamman lämnade honom där vid bilverkstaden mitt i ingenstans. Också pastorns dotter har växt upp utan en närvarande mor. Det tar ett tag för Gringon att fixa bilen och de fyra börjar så smått nosa på varandra.

Selva Almada är född 1973 i samma område som berättelsen utspelar sig, hon debuterade som poet och har skrivit ett flertal novellsamlingar och två romaner. Vinden som sprider elden är hennes första, för Tranan förtjänstfullt översatt av Hanna Axén.

Gringon är en praktisk och jordnära man, han tror på det han ser och kan påverka. Pastor Pearson förlitar sig närmast till hundra procent till gud, allt som händer eller inte händer har denna gud en tanke med. Så det är bara att slappna av. Vilket jag inte tycker att han själv egentligen gör. Han oroar sig för återväxten, för återväxten av präster, av förkunnare av Jesu ord. Och när han möter den oskuldsfulle Tapioca ser han en möjlighet att äntligen få förmedla budskapet till ”en ren själ”. Och det är här som själva dramat börjar pyra.

”Att tänka på detta gav honom kraft, stärkte honom i sina föresatser. Återigen kände han sig som en brinnande pil, tänd av Kristi låga. Och bågen som spänns för att skjuta pilen så långt bort som möjligt i det ögonblick då lågan blir till brand. Och vinden som sprider elden som ska betvinga världen med Kristi kärlek.”

Det vilar något ofullgånget över romanen och det finns en stundvis oskärpa i språket, bland annat genom en del klumpiga upprepningar och en lite märklig anföringsteknik. Ibland växlar Almada mellan Pastorn och Pearson, eller mellan Gringon och Brauer så det hamnar i eller gränsar till syftningsfel och därmed svårt att riktigt veta vem som avses. Ett exempel ”Lenis känslor inför sin far var motstridiga: hon hyste stor beundran för pastor Pearson men fördömde i stort sett allt som hennes far gjorde.” Istället för att använda ett enkelt ”han” förvirrar texten här läsaren helt i onödan.

Jag är annars svag för denna typ av ”tidlösa” berättelser, med ett minimum av tydliga tidsmarkörer. Hade det hela utspelats i Sverige, med en Bibelviftande präst som åker runt på landsbygden, hade det förmodligen handlat om trettio- eller femtiotalet eller kanske ännu tidigare. Men här, på vischan i Sydamerika, kan åtminstone jag (kanske fördomsfullt?) tänka mig att det möjligen fortfarande finns liknande fenomen.

Pastorn är hela tiden på Tapioca med sina ord och berättelser om Jesus och himmelriket, och han pratar en del om synden. Han har själv en gång varit en rumlare, men funnit sin väg till Jesus. Denna väg känns dock inte alltid så trygg ”Men den som en gång låtit sig frestas av djävulen kan återfalla i synd. Synden är som en tumör, den kanske går att hejda eller till och med avlägsna, men om den en gång har slagit rot i en kropp finns det alltid en risk att där ligger någon rottråd och väntar på att rätta omständigheterna ska infinna sig så att den kan börja växa på nytt.” Gringon däremot tycker att pojken behöver lära sig hantera det praktiska livets svårigheter, det är det enda som existerar.

Ett plötsligt stormväder tvingar samtliga in under tak, och där börjar pastorn målmedvetet prata för att få ta med sig Tapioca på en kort resa. Naturligtvis för att försöka få med honom på det religiösa tåget. När Gringon motsätter sig dessa idéer utmynnar det i handgemäng männen emellan.

Ett tag verkar det som att pastorns dotter skulle stanna vid bilverkstaden, som en reaktion på tröttheten mot sin far, och att Tapioca skulle följa med pastorn i bilen. Men medan pastor Pearson styvnackat bestämde att dottern visst skulle med honom, lät Gringon den unge man som han tagit hand om sedan unga år att på ett mera vuxet sätt själv bestämma.

▪ Stefan Hagberg

bokomslag
Selva Almada
Vinden som sprider elden
övers. Hanna Axén
Bokförlaget Tranan, 2016

Kategorier
Dela den här artikeln: