Angeläget om SD:s historia

Sektion: Böcker

[170601] ”Jag ångrar ingenting” sa Gustaf Ekström när han sammanfattade sitt liv i nazismens tjänst. Han gick med i en av Sveriges första fascistorganisationer på 1920-talet, tillhörde SS-hierarkin i Berlin under andra världskriget och var med och grundade Sverigedemokraterna i Malmö 1988.

Det var när författarna till denna bok arbetade med en dokumentärfilm om Sverigedemokraterna som de stötte på uppgifter om svensken Gustaf Ekström, frivillig i Waffen-SS, och en av dem som grundade SD. I takt med att material om Ekström kunde hittas i arkiv runt om i världen stod det klart att berättelsen om hans liv är en resa genom den europeiska nazismens utveckling och dess kärna: Förintelsen.
Så det här är resultatet av nästan två års forskning om Ekström och hans politiska engagemang.

”Sverigedemokraterna är ett parti med nazistiska rötter. En av anledningarna är att nazister fanns med bland partiets grundare. Den här boken undersöker en av dessa rötter i detalj”, fastslår författarna i bokens inledning.

Gustaf Ekström föddes i Färila i Hälsingland den 9 oktober 1907. Han bodde sedan med mor och far och tre syskon i Stockholm men när han var ett år skildes föräldrarna och han och brodern Bengt flyttade med modern till Lindesberg utanför Örebro. Dottern Britta och äldsta sonen Sven stannade i Stockholm med fadern. Familjen var välbeställd vilket underlättade skilsmässan och flytten även om det var ytterst ovanligt med skilsmässor vid denna tid.

Gustaf Ekström blev gymnasieingenjör med kemisk teknisk inriktning och 1926 gick han med i Sveriges fascistiska kamporganisation, SFKO, som hade tillkommit mycket som en protest mot att det svenska försvaret hade rustats ner och likt högern i förening med militären ansåg man att den sovjetiska bolsjevismen var ett nytt stort hot mot Europa.

1929 bytte SFKO namn till Nationalsocialistiska folkpartiet, efter att ledarna i organisationen besökt det tyska nazistpartiets partidagar i Nürnberg.
Gustaf Ekström ryckte in som värnpliktig vid I 2 i Karlstad 1927, som då varade bara ett halvår, och våren 1928 tog han studenten. Kort därefter beviljades han utresetillstånd till USA, med en ingenjörsexamen och goda kunskaper i engelska i bagaget.

Han anlände till New York i början av 1929 och lär ha haft anställning på bl a en oljeindustri i New Jersey men börskraschen på hösten samma år gjorde att möjligheterna till arbetstillfällen minskade avsevärt. Dock är det tänkbart, skriver författarna, att han gick med i en nazistisk organisation under sin tid i USA eftersom rörelsen växte även där. I synnerhet i New Jersey där han bodde en tid.

Han fick arbeta sig hem för att bekosta båtbiljetten och i april 1932 klev han av fartyget på kajen i Göteborg.

Det judiska äldreboendet på Lützowstrasse i Berlin visar sig vara betydelsefullt i berättelsen om Gustaf Ekström. När Hitler kom till makten 1933 bodde över 160 000 judar i Berlin. Nära en tredjedel av alla judar i Tyskland. Judiska församlingen i Berlin förfogade över ett tjugotal äldreboenden runt om i staden. 256 judar bodde på Lützowstrasses modernt inredda äldreboende i början av 40-talet när deporteringarna inleddes. Då hade Gustaf Ekström – som gick med i Lindholmsrörelsens svenska nazistparti NSAP efter sin hemkomst från Amerika – anslutit sig till Waffen-SS och i Berlin blev han placerad som bl a tolk, då han kunde tyska, och blev därmed behjälplig när svenska frivilliga sökte sig till Waffen-SS. SS-Hauptamt (före detta äldreboendet) var hans arbetsplats eftersom alla judar som bodde där kördes ut för att i förlängningen skickas till koncentrationslägren.

De judar som bott där hade avhysts till olika adresser runt om i Berlin i väntan på avfärd. Nazisterna exproprierade äldreboendet och gjorde det till ett SS högkvarter.
Gustaf Ekström färdades för övrigt till Berlin med ett permittenttåg med tyska soldater som gått genom Sverige till Oslo där Ekström hoppade på eftersom han skrivit in sig i Waffen-SS på ett rekryteringskontor i Oslo.
Detta gjorde han efter att ha rest legalt från Sverige till Norge på ett för honom utfärdat pass och ett visum utställt av tyska legationen. Säpo hade redan fått upp ögonen på honom som nazist men inte kallat honom på intervju. Gustaf Ekström hann göra 48 dagars beredskapstjänstgöring i Sverige innan han anslöt sig till den makt han nyss varit inkallad för att hålla beredskap mot.

Ekström sändes till utbildningslägret i Sennheim när han först kom till Tyskland men snart upptäcktes att hans första befattning inte skulle bli vid fronten. Hans kunskaper i tyska, svenska och engelska, efter de tre åren i USA, kom till användning i den centrala administrationen för SS i Berlin. Dessutom spelade kanske hans ålder in, han var ju en bit över 30, och hans mångåriga erfarenhet av propagandaarbete i svenska NSAP/SSS (Svensk socialistisk samling; som NSAP ändrade namnet till) kan ha påverkat hans karriär i SS.
Dessutom fick han av SS som uppgift att bevaka vad som skrevs i svenska tidningar om Tyskland och naziregimen.

I ett tv-program 1993 berättade Gustaf Ekström om de orsaker till att han sökte sig till Waffen-SS:

”Hela tiden då kände vi att vi kämpade mot världsjudendomens omfattande välde över Europa och andra världsdelar. Den saken hade vi klart för oss.”

Han fortsatte i samma intervju:

”Vi, jag kan säga även svenskar i allmänhet, skulle ha velat se ett rent fascistiskt eller nazistiskt Europa från nord till syd, från väst till öst, med spetsen riktad mot Ryssland, som då var huvudfienden. […] Vi ville se en seger för nazismen och dess förbundna, Mussolini och Franco i Spanien.”

Gustaf Ekström var frivillig i Waffen-SS vid östfronten ett tag. Han var ett slags krigsrapportör i den lilla byn Kiestinki i norra Finland. Så småningom verkade han som tolk och översättare vid SS-Hauptamt i Oslo men 1943 begär han utträde ur Waffen-SS, ungefär samtidigt som som de tyska trupperna kapitulerade vid Stalingrad. Ekström påbörjade då studier i kemi på Tekniska högskolan i Nürnberg.

Vid denna tid pågick deportationerna av de judar som bott på äldreboendet Lützowstrasse i Berlin för fullt. Nästan mangrant har författarna lyckats hitta i arkiv vad som hände de 256 judiska människorna efter att de deporterats. I den första fasen av deportationerna mördades 30 personer.

Det är en skrämmande läsning att få vittnesberättelser från överlevande återgivna om de överfulla godsvagnstågresorna till koncentrationslägen, där många – inte minst gamla – dog redan då av utmattning på grund av trängsel, kyla eller värme. De flesta av judarna i Berlin fick gå en hel mil till järnvägsstationerna i utkanten av stan som tog dem till Theresienstadt, Sobibor, Treblinka, Auschwitz med flera andra koncentrationsläger.

Sjukdomar som tyfus och lunginflammation gjorde att många dukade under i lägren. Ibland kunde en uppretad tysk lägervakt eller soldat skjuta ihjäl någon som såg svag ut eller kom på efterkälken.

Författarna har kunnat finna att 163 av de 256 som bodde på Lützowstrasse mördades under Förintelsen. Den äldsta bland de som deporterades från äldreboendet var 89 år, den yngsta född 1924, var 17 år.
Kompletta listor över samtliga boende och deras öden finns i slutet av boken.

Men Gustaf Ekström – som absurt nog lyckades få plats på en av Röda Korsets vita bussar och ta sig hem till Sverige vid krigsslutet – fortsatte vara medlem i det svenska nazistpartiet NSAP/SSS. Han lyckades undkomma genom ett anmärkningsvärt blekt förhör hos polisen i Malmö och tilläts efter ett par veckor att återvända till sin mor i Lindesberg.

Ekström arbetade vidare som kartritare i Stockholm efter kriget och sökte sig efter ett par år, som många nazister gjorde, en tid till Sydamerika. Det framgår inte vilket land han åkte till men både 1947 och 1948 ansökte han om och fick tillstånd att få resa till världsdelen, finns det uppgifter i Säpos akt om honom om.

På plats i Sydamerika fanns svenskar som var aktiva med att hjälpa nazister att fly från Europa. Av materialet författarna fått fram framgår inte om Gustaf Ekström varit behjälplig med detta.

Däremot är det protokollfört att han var med vid det första årsmötet för Sverigedemokraterna som hölls i Malmö den 21 februari 1988. Tillsammans med Ekström var även Gösta Bergquist, gammal partikamrat från NSAP/SSS, på mötet. De hade båda regelbundet deltagit på 30 november-manifestationerna för Karl den tolfte i Lund under 80-talet och nu var de två av de 23 personer som närvarade vid Sverigedemokraternas konstitutionella årsmöte när partiet bildades.

All formalia när ett nytt parti bildas hjälpte de båda till med. Bergquist var mötessekreterare, och protokollet var viktigt för med det kunde SD ansöka om sändningstillstånd för närradio. Ekström valdes till revisor på mötet den 21 februari 1988 och så småningom blev han revisor för hela partiet på riksmötet den 10 juni 1989.

1993 gjorde Sveriges televison den mest omfattande intervjun med Gustaf Ekström om hans förflutna. Han sa då bl a om Förintelsen- och koncentrationslägren:

”Det var ingen vettig människa som trodde någonting om dessa koncentrationsläger. Utan vi förstod alla att det var krigspropaganda. Det hade börjat redan under och före kriget och fortsatte efter kriget. Så varje vettig människa ställde sig mycket tvivlande till dessa skräckhistorier.”

”Du tror inte på dem fortfarande?” frågar intervjuaren. Ekström skrattar då och säger:

”Det var den bästa frågan! Alltså, det kan man ju fråga, ja vad skulle jag vilja säga, varje land har sina skräckhistorier. Ingen människa är felfri så vi är alla lika goda kålsupare kan jag säga.”

Gustaf Ekström förblev nazist till sin död. Han avled den 22 juli 1995 och begravdes i familjegraven vid Färila kyrka.
Det här är en angelägen bok. Ett mycket imponerande researcharbete och texten flyter och är väldisponerad. Jag har ingen som helst negativ kritik att komma med. Läs den och försök att förmå era tonårsbarn att göra det med.

Fotnot: I Sverigedemokraternas tidning SD-Kuriren nr 7-8 1989 skrev Erik Walles, f.d ställföreträdande partiledare för NSAP/SSS, det parti han och Ekström och Bergquist varit medlemmar i, att Sverigedemokraterna inte behöver skämmas över sina likheter med NSAP/SSS.

”Det som SD har gemensamt med den gamla rörelsen är en allvarlig strävan att rädda den svenska nationen och dess egenart från en hotande fara. Så till vida har Heléne Lööw rätt [artikeln är bland annat ett svar till Lööws bok Hakkorset och Vasakärven, förf.anm.] då hon säger att SD och likasinnade är samma andas barn som de gamla nazisterna och då är det verkligen inget att skämmas för.”

▪ Leif Wilehag

bokomslag
Johan Ulvenlöv, Matti Palm & Anders Larsson
Utan ånger
Gustaf Ekström
SS-veteranen som grundade
Sverigedemokraterna

Vaktel förlag 2017

Kategorier
Dela den här artikeln: