Under luppen: islamisk extremism

Minitema: nazistisk & muslimsk extremism

[170925] Problemet med våldsbejakande islamisk extremism står högt på den offentliga dagordningen. Antalet våldsbejakande extremister i Sverige har växt oroande fort de senaste åren. Villrådigheten i hur vi bör bemöta det är stor. De tydliga lösningarna är ofta svåra att omsätta i praktik ute i kommunerna. Ofta, som i Agenda den 17 september, förklaras den våldsbejakande extremismen som stammande ur wahabism och salafism.

En vattendelare i debatten går kring frågan huruvida social utsatthet eller religiös övertygelse är kärnan till problemet. Samtidigt ser naturligtvis de flesta att det är någon form av kombination, och många menar att det är svårare att tala om den religiösa och ideologiska delen av problemet utan att hämmas av oro för att kallas islamofob och främlingsfientlig. Självfallet är det viktigt att våga och kunna prata öppet om vad som ligger bakom allt det våld som utövas i islams namn och erkänna att våldet utförs i just islams namn. Men bristen på nyanser i förståelsen av olika islamtolkningar gör att det lätt framstår som om en bokstavstrogen tolkning av islam är farlig, krigisk och hatisk.

Niklas Orrenius har skrivit flera artiklar som ifrågasatt att svenska studiemedel täcker studier på Islamiska universitetet i Medina, Saudiarabien. I en av dem säger professorn i islamisk teologi Muhammad Fazlhashemi att ”Folk som pluggar där kommer hem och sprider sedan den här giftiga sekterismen. De har lärt sig saker som att shiamuslimer är värre än smuts. Det är dåligt för integrationen och det är dåligt för Sverige” (DN 1/9-17). 71 svenskar har med studiestöd läst vid det universitet där varken kvinnor eller icke-muslimer är välkomna. Det borde ju kunna klassas som diskriminering och diskvalificera lärosätet från Centrala studiestödsnämndens lista. Att studenterna lär sig att shiaislam är smuts och bör hatas är också motbjudande och potentiellt våldsamt.

Men frågan om hur positiv till integration och Sveriges ve man måste vara för att vara acceptabel är mycket svårare att svara på. Birgitta Ohlsson skrev i Expressen den 4 juni att vi, som ett led i att inte låta ”islamismens mördarideologi komma undan”, till exempel inte längre ska acceptera moskéer sponsrade av saudiarabisk wahhabism. Vad menas mer precist med det? Gäller det församlingar som tagit emot saudiska pengar för att ha råd att bygga en moské, eller de som tar emot några av de ungefär 10 miljoner exemplar av Koranen som Kung Fadh-centret i Medina årligen distribuerar över världen, eller kanske alla dem som saluför böcker om islam till exempel från det saudiska förlaget Dar us-Salaam? Kopplingar till någon form av wahhabism är ingen ja eller nej fråga. Det bör i sammanhanget framhållas att Birgitta Ohlsson är konsekvent och inte accepterar att ta emot saudiska pengar för svenska vapenleveranser, och att hon där skiljer sig från riksdagsmajoriteten som tycker att Sverige ska ha ekonomiska kopplingar till Saudiarabien.

Det blir tyvärr fort vanskligt att avgöra var gränserna går för vad som ska räknas in i den islamistiska extremism som Ohlsson vill se ett enat politiskt Sverige ta avstånd från. Det är viktigt att den påtalade beröringsskräcken inte inbegriper den lika viktiga som svåra diskussionen om var gränsen för acceptabelt ”extrema” åsikter går.

Det är minst lika vanskligt att bena ut skillnaderna mellan olika islamismer som det är att komma överens om var gränsen går mellan laglig och därmed acceptabel kommunism och kommunistisk totalitarism kopplad till våld och övergrepp. Eller att komma överens om hur kritiska till invandring och avståndstagande till mångkulturell politik vi kan acceptera att våra medmänniskor är. Det är därför som det är viktigt att hålla fast vid att det är våldshandlingar, hets mot folkgrupp och aktivt stöd till våld som i laglig mening kan klassas som oacceptabelt. Det är ju tydligt att olika delar av det etablerade politiska Sverige har ganska olika uppfattning om vad som är acceptabla åsikter. På samma sätt som det finns många laglydiga och välmenande medborgare som är kommunister eller sverigedemokrater finns det många som kan klassas som islamister och wahhabiter, utan att för den skull acceptera våld eller övergrepp.

Att vi som tycker att wahhabitiska tolkningar av islam är frihetsbegränsande och jämlikhetsförnekande inte ska hålla inne med vår kritik utifrån någon slags missriktad tolerans mot muslimer ställer jag mig gärna bakom. Kritik mot en form av extrem islamtolkning är inte islamofobi utan snarare ett stöd för andra och bredare former av islam. Att undvika sådan kritik av hänsyn till svenska muslimer i allmänhet är kontraproduktivt. Men det kan bli lika illa ifall vi i vår iver att visa vårt avstånd mot våldsbejakande tolkningar av islam undviker att se alla de olika sätt på vilka människor influeras av någon form av wahhabism och dra alla över en fördömande kam.

Ett talande exempel kan vara den populäre amerikanske predikanten Yasir Qadhi, född i Houston, Texas 1975. Sin religiösa utbildning fick han just vid ett av wahhabismens viktigaste lärdomscentrum, det ovan omtalade islamiska universitetet i Medina, Saudiarabien där han tillbringade tio år. 2005 återvände han till USA som predikant. Han talar varmt om sin tid i Saudiarabien och om wahhabismens fader Muhammad ibn Abd al-Wahhab (1703-1792). I sin ungdom identifierade han sig som salafist. Hans predikningar och föreläsningar har över 20 miljoner visningar bara på hans officiella Youtubekanal.

Qadhi menar att många av dem som företräder vad som brukar kallas wahhabitiska och salafistiska ståndpunkter är väl fyrkantiga och inte erkänner komplexiteten i islams tidiga historia, samtidigt som han framhåller att de har givit positiva bidrag till den samtida diskussionen om hur islam ska tolkas. Han håller också fast vid deras ambition att nogsamt följa Profeten Muhammads exempel och göra allt som går för att efterlikna den första generationen muslimers praktik och tro.

Det gör att han är kritisk till all form av innovation på trons område, även om han tonat ner den djupa wahhabitiska kritiken mot shiismen. Däremot delar han ofta arena med predikanter som är fördömande mot homosexuella och förespråkare av ganska långtgående könssegregering, åsikter han verkar dela.

Kan vi acceptera en sådan som Qadhi? Innan vi ger ett svar på den frågan bör vi se att han dessutom är en skarp och ihärdig kritiker av såväl terrorism som IS våldskult, som dessutom kan förklara för andra muslimer var våldsbejakarna går fel i sin tolkning, även utifrån vad som skulle kunna kallas sina egna premisser.

Vid sidan av detta är Qadhi också filosofie doktor från prestigeuniversitetet Yale och även aktiv i det bredare amerikanska samhället. Tillsammans med en grupp imamer och judiska rabbiner från USA har han bland annat besökt nazistiska koncentrationsläger, han deltar återkommande i religionsdialoger med kristna präster och framhåller ofta i sina lektioner och predikningar vikten av att vara en god medborgare i den stat där man bor. I somras stod han på trapporna vid ingången till Civil Rights Museum i sin hemstad Memphis, Tennesse och talade för flyktingar och immigranters rättigheter och ett USA byggt på arvet från George Washington och Martin Luther King.

Även de som har vissa åsikter som kan framstå som oacceptabla verkar alltså kunna bidra till integration och ett positivt samhällsengagemang. Det vore förödande om vi tar avstånd från dem. Samtidigt som vi naturligtvis ska fortsätta att kritisera det som vi anser oacceptabelt bör vi hålla i minnet att samhället också måste ha plats för reaktionära och för oss motbjudande åsikter. Så länge de inte förverkligas i handlingar som strider mot svensk lagstiftning.

▪ Klas Grinell

Klas Grinell är forskare och intendent på Världskulturmuseet i Göteborg.

Kategorier
Dela den här artikeln: