En närmast furiös text

David Grossman

[171024] Jag har läst en roman med en ståuppkomiker som huvudperson. Stundtals roligt, men mestadels om en ytterst plågad man. Plågad av sitt självförakt och sin historia, av vad som hände honom i barn- och ungdomen. Vad som sedan följde får vi inte veta mycket om, mer än att han är/var gift och har barn. Vid fjortonårsåldern går han på matematikkurs tillsammans med en från samma skola. De blir vänner och hamnar senare på ett slags förberedande militärutbildning.

Dovaleh anträder scenen likt en clown, han snubblar till och öppnar på det viset för en rolig och sårbar person. Men ganska omgående börjar han attackera en kvinnas utseende, inte minst hennes botoxfyllda läppar får sig en omgång. Och genom föreställningens två timmar växlar han ständigt mellan att berätta om sina sår och tillkortakommanden under barn- och ungdomsåren och att framstå som en ganska obehaglig typ när han häcklar folk ur publiken. Däremellan drar han vitsar, eller blir sarkastisk när han närmar sig det politiska. Det finns ju en del sådana möjligheter om man bor i Israel och är jude. Och det är inte svårt att dra associationer till andra judiska ”komiker”, som Lenny Bruce eller Woody Allen, men då en Bruce eller Allen på speed. Det är en väldigt intensiv gestaltning av huvudpersonens framfart på scenen, och författaren följer honom nära intill i en elektrisk och närmast furiös text. Det finns få döda punkter, och dessvärre också, för den här läsaren, knappt några andnings- eller läspauser. Få indrag eller styckeindelningar. Men kanske är det meningen att genom ton och temperament skapa känslan av att vara med Dovaleh där i strålkastarljuset. Och jag undrar hur det skulle vara att uppleva den här texten som en ståuppföreställning på riktigt. Skulle det funka? Långa stunder tror jag det, långa stunder skulle jag gärna sitta där vid ett bord. Utsätta mig.

För romanens publik både det gör och inte gör det. Går man ut på ett dylikt evenemang ”vill man ju ha roligt”, och det får man långt ifrån enbart. Dovaleh håller på att krackerlera som människa, han är på väg att tappa kontrollen fullständigt, bli vansinnig. Vid några tillfällen slår han sig hårt i ansiktet, på riktigt, och publiken förfäras.

Det hela handlar om, ”En häst går in på en bar”, av David Grossman, född 1954 i Israel där han lever och verkar. Han är en ytterst etablerad författare med en rad publikationer i skilda genrer bakom sig, en hel del av dem prisade. Till svenska finns, med denna roman, tolv böcker översatta, den senaste Fallen ur tiden, 2014, om ett föräldrapar som sörjer en död son.
Romanen är skriven i ett energiflöde och med en känsla som låter som vilken etablerad ståuppartist som helst, och jag känner inte av några språkliga skarvar eller svackor i Natalie Lantz flyhänta översättning (från hebreiska).

Under ungdomsmilitärlägret blir Dovaleh plötsligt anmodad att lämna stället och bege sig till Jerusalem för begravning. Han förstår att någon av föräldrarna är död men inte vem av dem. En löjtnant skall köra honom. Jag förstår naturligtvis att det var känslomässigt besvärligt för den unge att inte få reda på vem som var död, att det var okänsligt av befälen/de vuxna att behandla honom på det viset. Men att till den grad bygga upp och dra ut på scenen så väldigt långt och länge har jag svårt att se full täckning för. Det blir i mina ögon ganska märkligt. Framförallt när jag upplever flera andra saker som händer Dovaleh som mycket tuffare och som rimligen gav en djupare påverkan på hans fortsatta liv. Han blir till exempel ofta mobbad på skolan, och fadern verkar vara en tyrannisk typ som gärna slår honom

”… när han slog mig, brukade jag träna på att på att stoppa mina hjärtslag. Jag kunde komma ner till tjugo eller trettio per minut, som om jag gick i ide, det var det jag strävade efter, det var drömmen. Ni kommer att skratta åt det, men jag tränade också på att sprida smärtan från stället där jag blivit slagen till andra delar av kroppen, så att den skulle fördelas lika, ni vet, jämlik distribution av resurserna, liksom.”

Så pratar knappast någon som fått stryk någon enstaka gång.
För att försöka avväpna sina plågoandar har Dovaleh en liten egenhet; han går allt som oftast på händer. Vem kan slå någon som är uppochner? Handgåendet är också till för att få modern att skratta. Han har för övrigt en betydligt bättre relation med henne än fadern, och han har lättare att identifiera sig med modern, som också har sina sår och en väldig sorg att hantera. Båda hans föräldrar och deras familjer har erfarenheter från nazisternas härjningar under Andra världskriget. De hamnade bland annat i Josef Mengeles groteska experiment

”Jovisst, vi väckte denne introverte mans nyfikenhet. Åtminstone tjugo grabbar från pappas familj gick igenom hans labb, bröder och kusiner, och varenda en av dem, utan undantag, upptäckte med doktor Mengeles hjälp att himlen är gränsen. ‘Och bara pappa’ – han brister ut i strålande leende – ‘den fähunden, missade helt Mengeles undersökningar, eftersom han emigrerade hit som pionjär ungefär en minut innan allt satte igång där borta. Men mamma råkade på honom i allra högsta grad, doktorn menar jag, och hela hennes familj gjorde också det. Man kan faktiskt säga, att han var lite som vår familjedoktor, på sitt eget vis, om ni fattar? Näha, inte det.’”

Nej, det gör ju publiken knappast, de vänder och vrider på sig och önskar mest att han skall dra en ny vits. Efterhand lämnar folk i obehag lokalen och när föreställningen är över finns där två personer kvar.

I Babel talade David Grossman om att alla behöver ett ”livsvittne”, han ville närmast lagstadga om det. Ett livsvittne är någon som ser det positiva hos oss, kanske mer positivt än vi ”förtjänar”. I romanen finns två personer som kände Dovaleh som ung. Dels den man som är bokens berättare, en (i förtid) pensionerad domare som blivit speciellt inbjuden av ståupparen själv; för att berätta vad han såg. Dels en väldigt liten kvinna, som väl är det där livsvittnet. Hon träffade Dovaleh tre gånger och minns saker den självföraktande mannen inte själv kommer ihåg, saker som visar honom som betydligt mer humanistisk än vi hittills anat. Han var den ende som inte mobbade den ytterst kortväxta flickan, han till och med pratade med henne. Nu sitter hon och våndas och lider över den mörka bild av sig själv som artisten bombarderar oss med.

En häst går in på en bar är stundvis gastkramande läsning. Den drar med sig Dovaleh och hans föräldrar, den berättande före detta domaren, den lilla kvinnan och stora delar av publiken i en rasande berättelse om humor och allvar, om ilska och sorg, och om samvetskval och skuld. Men jag förstår fortfarande inte varför Grossman drar ut på det så länge. Måste tyvärr erkänna att jag efterhand tröttnade något.

▪ Stefan Hagberg

bokomslag
David Grossman
En häst går in på en bar
övers. Natalie Lantz
Albert Bonniers förlag, 2017

foto: Kobi Kalmanovitz

Kategorier
Dela den här artikeln: