Sevärd scenkonst från dans till docka

Katitzi på Teater Sesam

[171031] Det är grymt att behöva skriva att sista chansen för allmänheten att se  föreställningen Antarktis av Regionteater Västs dansensemble är den 2 november i Borås. Sex dansare och fjorton storbandsmusiker skapar ett både vackert, roligt och allvarligt scenkonstverk som borde ges bättre chans att nå ut också till en stor vuxenpublik.

Naturen, inte ishav utan skog, ligger till grund också för Backa Teaters senaste – Glängtan, medan Teater Sesam bidrar med ännu en uppsättning ”puppetry art” på tema solidaritet och mänskliga rättigheter – baserat på böckerna om Katitzi.

Dagens kulturpolitik, med uttalad inriktning på barn och ungdom, är tveksam på så sätt att den tvingar teatrarna att åldersbestämma sina uppsättningar. Västra Götalandsregionen inklusive Göteborg har ett stort och ambitiöst utbud av teater som i första hand vänder sig till skolelever, men är både vad gäller ämne och utförande av intresse för en publik av alla åldrar. Det gör att scenkonst av stor konstnärlig halt sällan når ut till en vuxenpublik utan spelas med få undantag endast för skolklasser. Klart bra att lärarna tar med sina elever på teater som ett inslag i undervisningen, men klart dåligt att vuxenvärlden eller för den delen alla dessa barns föräldrar mycket sällan får chans att se vad deras barn upplever.  Det är en reflektion jag ofta gör i min ambition att botanisera i den ambitiösa teaterfloran som erbjuds västsvenska skolor.

När det gäller Regionteater Västs dansensembles senaste verk Antarktis i samarbete med Bohuslän Big Band med musik av en av vårt lands främsta tonsättare är det ett allkonstverk som alls inte talar  bara till en begränsad åldersgrupp.  Bakom ligger en noggrann undersökning av det liv som förekommer i Arktis och vars förutsättningar hotas av pågående temperaturhöjningar.

Scenografin tänks spegla ett isigt landskap med hjälp av glasartade kuber som kan bli isberg, flytande och smältande isflak och inte minst vidga spelrummet genom sina spegeleffekter. Det är mycket illusoriskt. I detta isiga landskap rör sig dansarna i härligt fantasifulla, härmande, både roliga, ömsinta och sorgliga koreografier för att gestalta de olika djurarter, pingviner inte minst,  som befolkar Arktis och deras oro för sina livsvillkor.  Och vilka fenomenala dansare! Att fyra av de sex är män, varav två särskilt kraftfulla och skäggiga, kan säkert radera eventuella fördomar när det gäller synen på detta yrkesval.

Det är andra gången som denna dansensemble gör ett verk ihop med ett storband av världsklass, Bohuslän Big Band, knutet till Vara kulturhus sedan 2004 med uppdrag att sprida storbandsmusiken till regionens invånare såväl som nationellt och internationellt.  Jag häpnar att uppleva dessa fjorton musiker – pianist, basist, trummis, slagverkare och blåsare – kanta scenen på Bohusläns Teater i Uddevalla och ackompanjera de sex dansarna. Föreställningen har bara kunnat framföras på tre scener med tillräckligt format – teatrarna i Uddevalla och Borås och Vara konserthus.  Musiken gnisslar och klirrar, alarmerar, varnar och klagar i samklang med den fantasifulla koreografin.

Backa Teaters föreställning med det dubbeltydiga namnet Glängtan är inspirerad av en bok, som ofta inom barnteatern, nämligen Trädens hemliga liv av Peter Wohlleben, som väckt stor uppmärksamhet sedan den kom på svenska förra året. Nog första gången jag läst att en teateruppsättning krävt tillstånd från Skogsakademin. Det är en vacker och lekfull föreställning som väcker liv i naturen och trädens liv och försöker populärvetenskapligt åskådliggöra de vetenskapliga upptäckter som boken redogör för.  Det är en ambition som gärna hamnar lite över huvudet på de lågstadiebarn som man främst vänder sig till.

Å andra sidan är det vid den åldern som de stora frågorna om livets villkor dyker upp. Långörer uppstår men tekniska finesser som hologram som dubblerar figurer och skapar fascinerande molnformationer gör ändå den knappa timmen till ett magiskt, mentalt och sceniskt äventyr. Namnet Lars-Erik Brossner som regissör och kompositör för dock mina tankar till den intima stämning och de fantastiska små föreställningar som kunde ses på scenen En trappa ner på Folkteatern i Göteborg innan scenen försvann i och med den stora renoveringen 2009.

Men det är de fria grupperna med sina eldsjälar som med betydligt knappare resurser vidmakthåller ett generöst utbud av barn- och ungdomsteater, eller allåldersteater som det också kan kallas. 30-årsfirande Teater Sesam är trogen sin ambition att hålla liv i en uråldrig tradition, som teaterns skapare och konstnärliga ledare Nasrin Barati fört med sig från sitt fäderneland Iran, en blandning av dock- skugg- och traditionell teater, kallat ”puppertry art”.  Lagom till premiären nyligen på senaste föreställningen, som bygger på Katarina Taikons självbiografiska böcker från 1970-talet, totalt 13 stycken, om den romska flickan Katitzi, kom beskedet från Statens Konstnärsnämnd att Nasrin Barati tilldelats ett tioårigt långtidsstipendium. Gratulerar!

Scenrummet en trappa ner på Chapmans torg är disponerat så att man använt dess största längd för att skapa en byggnad som något liknar gamla häststallar med halvmåneformade öppningar till utrymmen, som tjänar olika funktioner, däribland de bostäder, stundom med drag av tält,  som Katitzi upplevde under en uppväxt, präglad av tidens syn på ”zigenare”, som romer länge benämndes. Konstruktionen lämpar sig också för de skuggfigurer som bidrar till föreställningens magi.  Skådespelaren Emelié Sterner framträder som skådespelare som ska gestalta Katitzi i en filminspelning medan en förtjusande docka i likadan klädsel föreställer den verkliga Katitzi.

Föreställningen fokuserar på Katitzis barndom och de brott mot FNs konvention om mänskliga rättigheter som hon och hennes familj ständigt utsattes för. Att inte få gå i skolan, att inte ha rätt till en riktig bostad är en del av svensk historia att skämmas över.  Att den välgjorda och uttrycksfulla Katitzi-dockan vid tillfälle placeras på en bänk mitt i den unga publiken gör att problemen kommer närmare.  Katitzi spelas några gånger under höstlovsveckan för att återkomma i december medan ensemblen är på resa till Japan och ett samarbete där.  Med Katitzi fångar Teater Sesam upp frågor om fördomar och rasism, som man hoppats varit i avtagande. Det finns många frågor från denna och även de tidigare .nämnda uppsättningarna att ta med hem till klassrummet och matbordet.

▪ Britt Nordberg

Bild tv: Katitzi som docka hos Teater Sesam

Verk: Antarktis
av Regionteater Väst och Bohuslän Big Band
Koreografi: Lidia Wo
Musik: Paula af Malmborg War
Scenografi, kostym o mask: Tomas Sjöstedt
Ljusdesign: Ida Gustafsson
Dansare: Jimmie Larsson, Oliver Mahar, Rasmus Skaremark Solberg, Moa Sobelius, Maria Ulriksson, Aaron Vickers
Musiker: Joakim Rolandson, Martin Svanström, Mikael Karlsson, Alberto Pinton, Lennart Grahn, Samuel Olsson, Jan Eliasson, Niclas Rydh, Christer Olofsson, Hanne Småvik

Scen: Teater Sesam
Föreställning: Katiitzi
efter Katarina Taikons böcker
Manus och regi: Nasrin Barati
Kompositör: Jonas Franke-Blom
Ljud- och Ljusdesign: Jesper Berger
Scenografi: Ger Olde Monnikhof
Illustration/grafisk design: Golshan Cowan
Dock/skuggfigurer: Golnosh Hosseini, Nasrin Barati
Kostym/publikvärd: Jenny Holml
Skådespelare: Emelié Sterner, Alexander Hopman Lilja

Scen: Backa Teater
Verk: Glängtan
av Stefan Åkesson
Regi och musik: Lars-Eric Brossner
Koreograf: Cecilia Milocco
Scnografi och kostym: Heidi Saikkonen
Maskör: Helena Ekenger
Ljus, ljud och hologra: Miclas Ericsson
På scenen: Stefan Abelsson, Gunilla Johansson, Gyllenspetz, Barbro Garelius Hallgren, Mars Nahlin, Josefin Neldén, Ulf Rönnerstrand

Kategorier
Dela den här artikeln: