Om en besynnerlig sommar

Klas Östergren. Foto Viktor Gårdsäter

[171202] Klas Östergrens senaste roman handlar om sommaren 1970 i en skog av ett sällsynt träslag kallat sumak, och om hans nya klasskompis Dan som bor med sin syster Hellen i ett hus i kanten av skogen. Och där upplever de en besynnerlig sommar tillsammans.

Huset och sumakskogen ligger i en förort väster om Stockholm. Men huvudpersonen Kenneth Jansson går på en trångbodd skola i Stockholms innerstad. Hans mor är ensamstående med honom, hon jobbar hemifrån lägenheten som sömmerska och har emellanåt diverse karlar på besök som Kenneth helst vill undvika.

Sista terminen i nian kommer en ny klasskamrat till deras klass. Dan Schoultze heter han. Uppträder med särpräglat självförtroende. Verkar lite äldre än sina klasskompisar. Den gängse klädseln på skolan var jacka, jeans och polotröja men den här nye kamraten bar ytterrock, mörka byxor med pressveck, vit skjorta under en cardigan och välputsade brogueskor med lädersulor. Hans ljusbruna hår var kortklippt och på det hela taget hade han en vuxen stil som att han kom från en finare del av staden.
Han är mycket hemlighetsfull och det tar lång tid för Kenneth att få veta att Dan är uppväxt i Saigon i Sydvietnam där hans far är militärattaché.
Kenneth och Dan börjar hänga med varann en del. Utanför skolgrinden står de och röker varsin cigarrett när skoldagen är slut och Kenneth försöker förstå sig på Dan vilket inte är det lättaste. Han bjuder dock Kenneth att komma hem till det hus där han och systern Hellen bor.

”Vi kan ha party. Ta med dig dina skivor.”säger Dan.

Kenneth kommer dit en lördagskväll i maj och blir insläppt av systern som luktade patschuli och inte var särskilt välkomnande. Det var bara systern och Danny, som hon kallar honom, som bodde där. De hade fått dit en del möbler men huset verkade ändå på något sätt obebott. Deras föräldrar kom sällan och hälsade på men de hade inrett ett sovrum på övervåningen och det fanns en moster som dök upp ibland och en städerska som kom när det behövdes. Annars fick de sköta sig själva.

På baksidan fanns en stor altan mot väster och man såg ut över en obebyggd och igenvuxen tomt som också var deras. En stor skog tog vid efter tomtgränsen, som verkade nå ända fram till huset för ödetomten var full av behändiga lövträd som bildade en egen liten skog. Träden var låga och löven hade inte slagit ut än så man kunde överblicka hela området.

”Det såg ganska märkligt ut. Jag visste inte vad det var för träd.
”Sumak”, sa Dan. ”Rhus på latin.”
”Aldrig hört talas om”, sa jag.

Ett barskåp fullt med oöppnade flaskor av vodka, whisky, konjak och en flaska gin Beefeaters upptäcker Kenneth. Dan ursäktar sin syster och säger att hon är sur för att hon äter för lite, är vegetarian. Hon var färdig med skolan och hade konstnärliga ambitioner och Kenneth fick senare se att hon målade fantasilandskap. Mediterade gjorde hon också. Och rökte gräs.
Marijuana.
Vilket även Dan gjorde och Kenneth tänkte att det kanske kunde förklara en del av hans beteende.
Kenneth delar en joint med dem vid första besöket. Och det blir fler besök i huset denna sommar. En liten hydda bland de små träden i sumakskogen blir tillhållet. Kojan hade väggar av flätade videkvistar och det var knapp ståhöjd under taket men stort nog för att flera skulle kunna ligga där och sova. Där fanns en jordpipa som syskonen grävt och som hade själva piphuvudet flera meter bort från hyddan. Man drog in röken via en gummislang som låg nergrävd på någon decimeters djup i marken.

”Det var en stillsam frid som härskade där…Vi sa inte mycket, närmast ingenting. Jag kände mig omedelbart hemma och blev snart lika långsam och sävlig som de.”

Men när lovet kommer så sommarjobbar Kenneth hos en skräddare och besöken blir inte så täta hos syskonen. Men ganska snart återvänder han igen.

Det finns en bihandling i boken där grannar till Kenneth och hans mor för ett ofantligt oväsen och slåss och bråkar på kvällar och nätter. Till Beatleslåten ”Yesterday” på deras Tandbergbandspelare, absurt nog, sker våldsamheterna som hörs in till Kenneth och hans mamma. Utslagna och alkoholiserade lever grannarna i misär med en son vid namn Håkan som bor med dem. Klas Östergren är en mästare på att skildra utsatta och udda människors tillvaro och dessutom göra det på ett uttrycksfullt litterärt språk. Pratcitaten är en annan storhet Östergren har, korta och koncisa och precisa, är de. Och de långa meningarnas mästare har han alltid varit men inte ett enda ord är ändå överflödigt i de långa satserna.

Det visar sig efter ett tag att Kenneth och Dans syster har känslor för varann. Kenneth tar med sig tjejkompisen Monika dit ut som utvecklar känslor för Dan men han visar sig ointresserad. Monika säger till Kenneth:

”Han har inga känslor. Det är så sorgligt. Han erkänner det själv.”

Monika säger dock att hon tycker om Dan och Hellen, men att de är ”mysko”. Det var någonting med dem som man inte förstod sig på. Kenneth säger att det nog är för att de är annorlunda. Men Monika säger: ”För att de är påtända hela tiden.”

Kenneth får av systern veta att Dan anmält sig själv till krigstjänstgöring i Vietnam, pårökt och förvirrad, och att han och en kamrat skulle infiltrera armén och genomdriva pacifistiska buddhistiska aktioner från insidan. Hans föräldrar insåg att han måste bort därifrån och hans frivilliga enrollering kunde hävas med hjälp av kontakter.

En amerikansk Vietnamdesertör dyker upp i huset efter ett tag och en teveproducent kommer dit – efter att ha varit där på en stor fest i början av sommaren – och tigger marijuana. Jag ska här inte avslöja upplösningen av berättelsen mer än att säga att marijuanaodlingen som funnits i sumakskogen inte var Dan och Hellens och det dyker upp personer som vill veta vart den tagit vägen.

Denna roman är mästerlig. Så rik på litterära ingredienser. Något få svenska författare lyckas med.

Slutligen vill jag återge ett mellanparti, typiskt för Klas Östergrens sätt att både fördjupa prosan och att föra den vidare.

”Fast jag hade bara fått uppleva det som ångest, i dess renaste, mest förgörande form, en alldeles outhärdlig plåga, ett tillstånd så upphackat i sina beståndsdelar att alla perspektiv och mer eller mindre förnuftiga föreställningar blev till intet; ett tröstlöshetens eviga nu, ett smärtans och skräckens eviga pågående, en bedövande meningslöshet, men, absolut – här och nu. Jag hade obestridligen fått uppleva det.”

▪ Leif Wilehag


Klas Östergren
I en skog av sumak
Natur & Kultur 2017

Kategorier
Dela den här artikeln: