Fotboll, samhälle och den nära framtiden

Fotboll, samhälle och den nära framtiden

[171226] Ett gammalt år är på väg ut, ett nytt på väg in. I skarven mellan gammalt och nytt uppstår osökt spekulationer och reflektioner om var vi står och vartåt det går, men också hopp om förbättring. För visst kan mycket bli bättre än under året.

Terrorattentat, en växande högerextremism som tågar fram på våra gator, antisemismens fula tryne som visar sig återigen, uppblossande eller segdragna krig och konflikter, skenande klimatkris utan resoluta lösningar i sikte, maktfullkomliga politiska ledare och därtill alla dessa hemska övergrepp som synliggjorts av me-too-kampanjen.

Dessutom visar diverse läckor att vi har en politisk och ekonomisk elit som ofta väljer att smita från plikten eller möjligheten – välj det som passar – att bidra till det välfärdsamhälle där de själva växt upp och verkat i. Istället lägger de sina förmögenheter i skatteparadis, platser där de sällan har satt sin fot annat än som tillfälliga turister.

I de globala härvorna figurerar allt ifrån uppburna progressiva rockstjärnor och vältaliga toppolitiker till smilande finanspampar och uppburna sportprofiler, så beteendet kan sällan isoleras till någon annan grupp än sådana som har extremt mycket pengar och vill hålla en maximal del av förmögenheten för sig själva snarare än bidra till det allmännas bästa.

Giriga eller smarta, sjaskigt omoraliska eller skattejuridiskt nyttomaximerande, oavsett hur vi ser på det vet vi att beteendet urholkar innebörden i begrepp som ömsesidig tillit, samhällskontrakt, gemenskap och solidaritet, praktiskt inriktade begrepp som utgör bärande bjälkar i dagens globalsamhälle som oupphörligen ställs inför allt större utmaningar.

Så hopp behövs mer än någonsin. Hoppfulla handlingar, hoppfulla människor och hoppfulla texter. En hoppfullhet kommer från Erik Niva, den flitiga norrländska sportjournalisten som formligen sprutar ur sig tankar och texter om fotboll.

Återigen har Niva skrivit en volym om fotboll, nu med den passande titeln #jag är fotboll (2017). Den består av ett 70-tal texter där Niva iklädd en fotbollströja berättar om något lag eller någon fotbollsrelaterad företeelse som sprider hopp. Ofta handlar det lika mycket om medborgarrätt och humanism som om fotboll.

En text i volymen handlar om Rayo Vallecano, det fattiga förortslaget från Madrid som lever i skuggan av de två jättarna Real och Atlético, men som har skapat sig en speciell identitet som ett lag som stödjer dem som bäst behöver. Laget har infört ett regnbågsband på sin klassiska matchtröja, något som följs upp med att 65 kronor från varje såld tröja går till organisationer som arbetar med HBTQ-frågor. Denna handling blir speciellt viktig då de fotbollsstjärnor som fram till nu kommit ut som HBTQ-personer kan räknas på ena handens fingrar.

Genom att sätta sig på det polska laget Cracovias tröja tar Niva upp den nymornade och ytterst oroande våg av antisemitism som sveper över Europa, nu även i Sverige, inte minst i Malmö och Göteborg. I en annan text står Niva iklädd Baskiens landslagsdräkt och berättelsen handlar om de landskamper som Katalonien och Baskien stundom spelar, matcher där resultatet får stå tillbaka för meningen som lyfts upp. Vidare berättas om tyska SV Babelsberg som öppnat sin verksamhet för flyktingar och integrationsprojekt, inte minst med ett nystartat supporterfrämjat systerlag med namnet Welcome United 03 som deltar i seriespel.

Så visst är fotboll viktigt, kanske den viktigaste oviktiga sak som finns, för att tala med den framlidne påven Johannes Paulus II. Tydligt är också att fotbollstemperaturen höjts på senhösten, trots vinterkyla och andra avkylande faktorer. Mest handlar det om herrlandslagets bragd då de blågula slog Italien och därmed tog sig vidare till sommarens VM-slutspel i Ryssland. Vem hade trott det när kung Zlatan och flera andra tongivande veteraner, som målvakten Isaksson och mittfältaren Källström också aviserade sina avsked?

Men hoppet reser sig ju ofta ur askan som en Fågel Fenix. Herrlandslaget kämpade på, ledda av den i sammanhanget oprövade förbundskapten Janne Andersson och på den legendariska arenan San Siro i Milano skedde något liknande ett mirakel. Efteråt talades det om att den kollektivt orienterade sossefotbollen var tillbaka.

Sossefotboll eller inte, vi såg ett outtröttligt kämpande kollektiv med karaktärsspelare, där alla stretade och gnetade tillsammans mot ett och samma mål, snarare än enstaka stjärnorna som briljerade medan andra tittade på. Vi såg en kollektivfotbollens linje som löper bakåt i tiden, närmast till Lars Lagerbäck-epoken via 94-laget och Tommy Svensson, till IFK Göteborgs internationella triumfer under 80-talet och längre bakåt mot 1958-års silverlag.

I det välansedda fotbollsmagasinet Offside (6/2017) firades triumfen med ett temanummer med titeln Ett år av magiskt kämpande. Hur långt detta magiska kämpande kan ta oss är naturligtvis omöjligt att säga. Bäst är att sluta ögonen och låta fantasin löpa fritt, tänka sommar, fotboll och fest.

Vi må gilla gnetande sossefotboll eller alls fotboll, klart är i alla i fall att man kan komma långt med kämpaanda eller grit, som det allt oftare kallas idag. Forskningsbegreppet grit  lanserades som många vet av den omtalade och omhuldade utbildningspsykologen Angela Duckworth (2016), författaren bakom storsuccén Grit – konsten att aldrig ge upp.

Att begreppet kämpaanda, jävlar-anamma eller det antikverade uttrycket gry återigen har dammats av och kommit i ropet kanske är ett tidens tecken. För när mörkret tätnar kanske det enda som riktigt hjälper är att vara ihärdig och kämpa för det man tror på, helst tillsammans med andra. Alltså – inte bara tända ett ljus, utan många och därtill kavla upp ärmarna och göra något, ihärdigt och konsekvent snarare än att tro på quick-fixes.

I vårt hundraårsjubilerande östliga grannland har kämpaandan – eller sisu som den ju kallas – länge stått i förgrunden, vilket har bäring på nästa hoppfulla tecken – skolan.

För i den senaste PIRLS-undersökningen, där fjärdeklassares läsförmåga jämförts världen över, finns det skäl till hopp här hemma. Det visar sig nämligen att den svenska skolan håller på att återta lite av det ras som pågått sedan 2001. Mycket återstår naturligtvis att göra, men att den krisande svenska skolan nu allt mer drar åt och ett och samma håll ger uppenbarligen resultat.

Hopp är också titeln på en annan nyutkommen bok på svenska. Författaren till skriften är Rebecca Solnit (2017), den välkända amerikanska författaren som myntade det så träffande och numera så välanvända begreppet mansplaining. En bärande, men inte så speciellt djärv tanke hos Solnit, är att vi alla är ”aktivister på ett eller annat sätt idag, eftersom våra handlingar (icke-handlingar) påverkar (s.179)” Aldrig tidigare i historien har vi varit så sammantvinnade eller inter-connected som det brukar heta i en den uppsjö av globaliseringslitteratur som oavlåtligen sköljer över oss och som försöker beskriva den globala by vi vandrar runt i.

Upprinnelsen till Solsnits bok är en motståndshandling, då författaren i skiftet mellan 2003 och 2004 översvämmades av pessimism i samband med den dåvarande Bushpolitiken. Med stridsropet ”You are either with us or against us” hade USA då kastat ut världen i en polariserande och bitter global konflikt, vars skakningar fortfarande gör sig gällande idag, exempelvis en fredagseftermiddag i april vid Åhléns på Drottninggatan eller i de mer eller mindre ödelagda områdena i Syrien.

Mitt i allt detta uppmanar Solnit oss att både skapa och upprätthålla hopp, både lokalt och globalt. Om vi gör det med ett sammanbitet grin eller med ett leende på läpparna, må vara osagt eller sekundärt. Vi är som bekant alla både lika och olika, på en och samma gång. För någonstans är hopp den mest effektiva instinkt och insikt som finns att skingra mörker, resa sig och gå vidare. Så låt oss börja där, med ett gott nytt år – fullastat med hopp.

▪ Erik Cardelús

Referenser

Duckworth, A. (2016). Grit: konsten att inte ge upp. (Första utgåvan). Stockholm: Natur & kultur.

Expressen, 2017- 12-05, Läsförmågan har förbättrats i Sverige, https://www.expressen.se/nyheter/pirls-lasformagan-forbattras-i-sverige/

Niva, E. (2017) #jag är fotboll. Stockholm: Modernista.

Offside, 2016/6.

Sahlberg, P. (2012) Lärdomar från den finska skolan. Lund: Studentlitteratur.

Solnit, R. (2017) Hopp. Stockholm: Ordfront.

Dela den här artikeln: