Är ålderdom en tillgång?

Ålderdom

[180119] Kanske samtidens besvärligaste fråga är åldrandet. En grånande elefant som står där ensam i rummet och trampar, allt medan partyt oförtrutet fortsätter. För med statistisk säkerhet blir vi allt äldre och vår planet fylls av åldringar. Detta sker inte bara i det som vi traditionellt uppfattar som den rika delen av världen, utan även i utvecklingsländer där levnadsstandarden höjs, sjukvården blir allt bättre och medellivslängden ökar.

Det räcker med att titta på någon av den framlidne professor Hans Roslings alla presentationer för att bli varse denna glädjande trend. För ett långt liv ger oss fler chanser att vara lyckliga, att känna mening och lust. Det sägs ofta att våra kroppar är genetiskt programmerade till att leva fram till 120-årsstrecket, men allt mer talar för att man kan trycka fram denna gräns i framtiden.

Samtidigt märks en ganska trasslig paradox i vår Nya Sköna Värld. För parallellt med att jordens befolkning blir allt äldre fortsätter vi att leva i en globaliserad kultur som hyllar ungdomen, den unga och orynkiga kroppen, känslan av ostoppbarhet och osårbarhet. Om detta hämtar näring ur ett inneboende förakt för svaghet, en allmän förnekelse av vår biologiska klocka, konsumtionssamhällets cyniska logik eller ren skär dumhet, förblir nog bäst osagt, men konstigt är det.

Ännu konstigare blir det om man betänker att våra krav på god vård och ett friskt liv blir allt mer framträdande samtidigt som politiker världen över vinner val på löften om skattesänkningar, utan att beröra den bistra sanningen om att en ålderstigen befolkning medför ökade vårdkostnader, oavsett hur många fitnessprogram, superdieter och medicinska framsteg som finns. Att många bland våra allt rikare ekonomiska eliter väljer att smita från beskattning gör inte heller saken bättre, tvärtom. Så ekvationen går helt enkelt inte ihop, inte nu när kortleken fylls av allt fler Svarte Petter och allt fler väljer att spela efter egna regler, med privat sjukvårdsförsäkring eller konto på Caymanöarna. Ännu värre blir det om man lägger till ett antal inkompetenta eller ideologiskt egenkära beslutsfattare, giriga konsultföretag med flashiga amerikanska namn och misstänkt vänskapskorruption när det är dags att bygga nya vårdanläggningar och planera vård.

Även vår individbaserade livsstil, med själv som bästa dräng och lyckas smed, rimmar illa med det ofrånkomliga faktum att vi med växande vårdköer och stigande vårdkostnader säkerligen kommer att tvingas ansvara allt mer för våra egna och närståendes ålderskrämpor, såvida vi inte accepterar skaviga skattehöjningar och annorlunda prioriteringar.

Leende ungdom och grimaserande ålderdom, i en kultur som ständigt hyllar ungdomen riskerar åldrandet att förvandlas till ett nederlag och ett svek, något som vi till varje pris ska undvika, stuva undan eller passas över till vetenskapen att fixa.

För vem vill bli gammal, rynkig och grå, när man kan vara ung, slät och skinande? För tittar man på närmaste Hollwoodfilm inser man osökt att rynkor, grå hårtestar och ihopsjunkna kroppar inte är så speciellt vägvinnande eller önskvärt. Forever young, som tyska syntbandet Alphaville en gång sjöng eller den oföränderliga och oklanderliga ungdomliga skönheten hos Dorian Gray i Oscar Wildes välkända roman, där huvudpersonens ofrånkomliga åldrande överfördes till ett sönderfallande porträtt av honom själv. Eller så har vi den medeltidssägen som Goethe plockade upp och förvandlade till Faust, mannen som säljer sin själ till djävulen och belönas med evig ungdom, rikedom och makt.

För att åldras uppfattas uppenbarligen som jobbigt, både nu och då, vilket öppnar för diverse bluffar, förnekelser, mirakelkurer, svammel och verklighetsflykter. För vi lever som bekant bara en gång och då vill man resa i första klass och bara njuta, because you ’re worth it, som ett lönsamt kosmetikaföretag formulerar känslan av att konsumera en produkt som ska hindra det där försmädliga åldrandet.

För nog är vi värda att köpa en antirynkkräm för åtskilliga hundralappar, utan någon som helst bevisad effekt bortsett från att dess namn signalerar att här kan vi förvänta oss en unik anti-ageing-formula som forskats fram i ett högeffektivt laboratorium någonstans mellan diffust belägna alptoppar och som kan bromsa den där irriterande biologiska klockans tickande. Någonstans är vi nog alla värda ansiktslyft, fillers, hårtoning eller hårimplantat, gödning med antioxidanter eller annan superdiet, allt för att slippa snacka med den där grånade elefanten som trampar runt oss och riskerar att sabba stämningen.

I konsumtionssamhället och i företagsvärlden finns ett omvänt sätt att hantera åldrandet, en annan grällare och raskare elefant trampar runt där. Där får våra konsumtionsvaror gärna åldras så där lagom snabbt att vi helt enkelt bestämmer oss för att köpa en ny modell, må det vara en ny smartphone eller ett nytt paket mjölk.

Korta bäst-före-datum, en utbredd rädsla för ofräschhet och matförgiftning gör att hundratals ton mat kastas i onödan, detta istället för att den gamla beprövade metoden ”titta, lukta och smaka” används. Att tolka bäst-före-datumet som en rekommendation snarare än en orubblig vetenskaplig sanning är inte heller något som görs i tillräcklig grad, varken i hemmet eller i butiken.

Att matsvinnet nu är uppe EU:s bord och att det även stod i förgrunden för utbildningsminister Fridolins jultal är ett tidens tecken. Frågan är bara hur mycket dessa politiska aktörer förmår mot en matindustri med stora resurser och vassa tänder. För att äta gammal mat är lite som att bli gammal: visst kan det vara bra, men bäst om någon annan gör det än Jag.

Inom vår tids kanske mest emblematiska industri – IT-sektorn – handlar det istället om ständiga uppdateringar, förändringar som gör nya modeller gamla och får oss att ganska spontant och oreflekterat köpa nytt, eftersom det oftast är både lättast och billigast så. För vem vill sitta och vänta på plats sjuttioelva i någon trög telefonsupport som dessutom outsourcats till främmande plats? Vänta för att sedan inse att varugarantin gått ut eller att man saknar erforderlig kod, referens eller uppdaterad programlicens?

Nyligen stämdes Apple för att ha förkortat livslängden på sina telefoner. I en artikel i SvD-näringsliv (17/1-18) menar Mattias Lindahl, professor i miljöteknik, att problemen är större än vi någonsin kan föreställa oss, att ”alla vet om det men ingen pratar om det.” Apple är således inte den enda skurken, utan ett avsiktligt accelererat åldrande är inbyggt i ett flertal produkter eftersom det utgör en smart drivkraft till att handla nytt, vilket i sin tur håller konsumismens hjul snurrande och reklamens ljud surrande. Så både företagen och den ekonomiska tillväxtens apostlar jublar tillsammans, trots att det finns ökande tecken på att konsumenternas förtroende för företagen minskar (DN-debatt 2018-01-18). Men att sticka hål på en lönsam pakt, uppbackad av enorma materiella och PR-mässiga intressen och resurser, är inte alltid det lättaste. Allra minst då det för stundens känns ganska skönt att stå där med en sprillans mobil i handen när man väntar på bussen. För vad kommer egentligen att pysa ut när man sticker hål på bubblan? Vem vill egentligen avslöjas som antingen bedragen eller bedragare? Och vem vill sabba partyt?

Bäst är alltså att hålla tyst och låta den ”rosa elefanten” trampa vidare i rummet, rosa som djuret beskrivs av tidigare nämnda professor Mattias Lindahl i artikeln. För konsumtionen driver på ekonomin och ser till att kurvorna pekar åt rätt håll, vilket gynnar de politiker som sitter vid makten och de som kan härleda tillväxten till sitt och den egna gruppens agerande. Vad som sedan händer med klimatet är en annan fråga. Det blir en annan elefant som trampar runt i ett annat rum, tack och lov. För i Sverige är vi bra på att konsumera, trots att vi gärna ser oss själva som miljövänligare och förnuftigare än många andra nationaliteter. För svenska hushåll ligger högt bland andra europeiska hushåll, närmare bestämt på tionde plats bland 28 andra jämförda EU-länder. Dessutom har vi en hög ekonomisk tillväxt som vi gärna talar om, i tid och otid.

Så mitt i partyt blandas en ganska explosiv cocktail, där vi å ena sidan lever allt längre med allt större krav på vård, komfort och samhällsservice, men å andra sidan vill behålla allt mer av skattepengarna för att kunna konsumera produkter med allt kortare livscykel. Risken blir att vi till slut står ensamma där på gardenpartyt med förgiftad växtlighet, inkapslade i demens eller någon annan åldersrelaterad sjukdom, med vår femtioelfte smartphone i handen, allt medan den grånade elefanten brakar rakt genom möblemanget.

▪ Erik Cardelús

Referenser
DN-debatt, 2018-01-18, Deleryd et al, Konsumenternas förtroende för företagen allt sämre.
DN, 2017-12-21, Matsvinn i fokus i Fridolins jultal.
DN, 2017-01-25, EU tar krafttag mot matsvinn.
Ennart, H. (2013) Åldrandets gåta. Stockholm: Ordfront.
SvD Näringsliv, 2017-01-17, Experter: Företag planerar för att prylar ska gå sönder.

Kategorier
Dela den här artikeln: