Landet lagom inget för svenskar

Krönika: Jens Stilhoff Sörensen

[180123] I somras besökte min danske vän och hans familj Stockholm för första gången. På min fråga hur semestern hade varit svarade han att han var nöjd men också omskakad. Han illustrerade det senare med en anekdot. En dansk turist frågar en stockholmare vem som förstörde staden, var det tyskarna eller ryssarna? Nej, svarar stockholmaren stolt, det gjorde vi själva.

Med anekdoten ville min vän visa att den stadsplanering han sett i Stockholm och särskilt klarakvarteren, vars omvandling är så välkänd och utskälld av stockholmarna själva, var ett materiellt uttryck för en ideologi som han uppfattade som typiskt svensk. Modernistisk stadsplanering fanns överallt i Europa, men i Sverige fick den en särskild frenesi. Tanken att leda en motorväg rakt in i stadens centrum fanns också i Köpenhamn. Den drevs av socialdemokratiska ministrar på sextiotalet men stoppades i sista stund.

Man kan se resterna av det idag i det avlånga grönområde som ligger som en smal park mellan Nörrebro och Österbro, direkt på utsidan av ”sjöarna”. Där skulle motorvägen ha gått, rakt in mot Sortedams sjö, som skulle fyllas igen, och sen in i centrum. Men det som stoppades i Danmark drevs igenom i Sverige, inte bara i Stockholm utan över hela landet. Resultatet är att vi har åtskilliga småstäder som alla ser tråkiga och likadana ut. En lång centrumgata med lite tvärgator och ett torg. Längs denna låg en varuhuskedja, antagligen Tempo, ett Systembolag, en post, och kanske ett hotell och stadens enda pub. Sannolik fanns också en korvkiosk. Idag är detta ersatt med samtidens viktigaste kedjor, kanske ett espressohouse och i stället för korvkiosk finns det kanske en kebabvagn. Staden förnyas, men tråkigheten bevaras.

Detta är givetvis en karikatyr; en nidbild. Men karikatyren innehåller en kärna av sanning. I Sverige finns en tro på rationalitet och modernitet som i få andra kulturer. Denna genererar också vår tråkighet.
På ett diagram från world values survey hittar man Sverige i en extrem uteliggarposition längst upp till höger. Vi är allt annat än lagom och sekularismen och individualismen är högst i världen. Det sägs att Skåne, det område där jag skriver denna krönika, är det mest sekulära i världen.

Tilltron till vår egen rationalism och modernitet gör oss till radikala idealister när det gäller övertygelsen att vi kan designa och forma våra liv och vårt samhälle helt utifrån de goda idéer och intentioner vi har. Här finns inga historiska eller andra begränsningar.

I flera avseenden är detta en styrka. Föreställningen om en bättre framtid och att vi kan forma samhället i den riktningen är en grund för all politik. Men utan ödmjukhet och eftertanke riskerar denna idealism att slå över i radikal utopism. Vi är övertygade om vår egen måttlighet, vår pragmatism, och vår dyrkan av ’lagom’, men driver en politik där vi vid en tidpunkt är beredda att jämna alla stadskärnor med marken i byggandet av det moderna samhället, medan vi nåt decennium senare kan genomdriva genuspedagogik i skolorna utan att ta hänsyn till vetenskapligt vedertagna biologiska skillnader.

Får vi bara en idé som verkar perfekt så kan vi driva den gränslöst, utan eftertanke. Avsaknaden av eftertanke kommer från en bristande självinsikt som genererar en slags rationalistisk hybris som kan slå över i kollektiv dumhet. Det är som om rationaliteten plötsligt avdunstar i glanset av vår egen självtillräcklighet. Denna gör att nästan hela det politiska och offentliga Sverige under en kort period kan hävda att det inte finns några begränsningar för hur stort flyktingmottagande vi kan ha, inte ens om det skulle handla om trettio miljoner, som var Annie Lööfs bud. Det finns ingen begränsning på bostäder, lärare, sjukvård, eller välfärdssamhället. Men plötsligt vänder det, och det är svårt att i efterhand se det som annat än en form av radikalism och kollektiv dumhet.

Vi vill också ändra språket och väjer inte för ideologiskt styrd språkförnyelse och språksanering. Samtidigt finns en osäkerhet och ett tvivel inför om den språkliga korrektionen verkligen kommer att vara tillräcklig och om alla kommer att följa den. Vi står inför samma underliggande fråga som huvudpersonen Winston Smith i Orwells 1984 när han blev erbjuden ett exemplar av senaste upplagan av Nyspråk: kommer revolutionen att vara fullbordad när språket är perfekt?

För att få perspektiv på svenskhet måste man oftast söka sig utomlands, eller åtminstone lyssna på en utländsk vän. Där, på lite avstånd kan man se nyanser och konturer som inte framträder när man befinner sig inne i dem. Efter att själv ha bott många år utomlands framstår Sverige som allt märkligare. Den svenska snabbheten i att framställa vår egen politik som mest progressiv, mest modern och humanitär, och raskheten i att fördöma andra européer, som danskar eller polacker, eller för all del amerikaner, som mindre progressiva, moderna eller humanitära, kan behöva mötas med en ’utifrån-blick’. Sedd utifrån kan svensk ideologi framstå som allt annat än måttlig och pragmatisk och snarare ge ett intryck av en särpräglad radikalism och fanatism.

▪ Jens Stilhoff Sörensen

Jens Stilhoff Sörensen ingår i Albas redaktionskommitté.

 

 

Kategorier
Dela den här artikeln: