I väntan på nästa fotbolls-VM

Vinjett till bokrecension: Fotbollens galnaste ögonblick

[180126] Varför finns det så många fotbollsnördar? Det bästa och mest direkta svaret ges nog av att uppleva en riktigt stor match på plats, på en arena ångande av passion, kamp och dramatik.

Ett annat sätt att förstå fotbollens magi och nörderi är genom dess anekdoter, att snedda in via de passioner, egensinnigheter och tokigheter som präglar denna globala sport. I boken Fotbollens galnaste ögonblick, skriven Petter Karlsson, bjuds frikostigt på sådana anekdoter. Hela 256 stycken, fördelade på 267 sidor. Det är välslipade pärlor, stilistiskt drivna och med en föredömlig balans mellan skojigt och skarpt. Därtill flödar berättarglädjen, precis som i den tidigare boken Galna målvakter av samma författare och förlag.

Tonvikten ligger på den engelska fotbollen, vilket ter sig logiskt utifrån vår tunga Tipsextratradition och den geografiskt-kulturella närheten till England. Förordet är skrivet av Glenn Hysén, fotbollsanekdotens och göteborgstjötets okrönte kung. Redan här slås ett grundackord till det som sedan kommer. För ofta skiljer blott en tunn gräns mellan det fördärvliga och det fantastistiska. Inte minst i dåtidens brittiska fotboll, innan det formativa 90-talet då de stora sponsorerna och kapitalintressena vällde in i sporten och började kontrollera sina kapitalplaceringar, förlåt spelare.

Först ut är Paul Gascogne, det engelska bollgeniet och tabloidpressens enfant terrible, vars galna upptåg en gång föreföll lika outtömliga som ölet i glasen. Gazza, som han vanligen kallas, pryder också omslaget där en av dåtidens värsta fotbollsbusar Vinnie Jones grabbar tag om hans testiklar, allt för att få honom ur gängorna och få fördel i matchen. Psykspel kallas det visst.

Liknande spänningsfält mellan tokroliga fotbollsgenier och galopperande alkoholvrak tecknas i porträtten av Brian Clough och George Best, även om det karnevaliska överglänser det tragiska. Om Gascoigne och Best mest utmärkte sig som spelare och upptågsmakare, den ena mer som clown och den andra mer som en försupen playboy, lyckades Clough bli berömd som en fotbollsvärldens svar på Oscar Wilde, trots sin påvra arbetarklassbakgrund och ringa bildning.

För vid sidan om sina framgångar som spelare och sedan tränare, kom Clough att ha strö fyndiga och dräpande citat omkring sig som ”Rom byggdes inte på en dag. Men å andra sidan var jag inte med på den tiden.” Eller då Sven-Göran Eriksson tog över det engelska landslaget och Clough påpekade att ”Nu har vi alla fall en tränare som kan prata engelska bättre än spelarna.” Även det traditionella brittiska långbollsspelet sågades med frasen ”Om Gud hade tyckt att vi skulle slå höjdbollar hade han aldrig uppfunnit gräsmattan.” Även om sig själv kunde Clough skruva till det: ”Jag skulle inte säga att jag är den bästa managern av alla, men jag tillhör utan tvivel topp ett.”

Intressant är också Cloughs speciella sätt att ta sig an spelarna, där han å ena sidan kunde svära och skälla, å andra sidan skapa en unik relation till var och en, därtill stoppades alltid divalater eller osolidariskt beteende som förstörde lagandan. Att han ofta uppträdde och sjöng ”Fly me to the moon” med mikrofonen i spelarbussen gör inte saken sämre.

Andra anekdoter handlar om det engelska landslagets målkung Jimmy Greaves som blev nerpissad av en byracka under semifinalen i fotbolls-VM, en hund som sedan adopterades med just namnet Jimmy av den brasilianska bollgeniet, charmören och strulputten Garrincha. Samme brasilianare som vid ett annat tillfälle tryckte i sig en hel gräddtårta och sedan förförde en av bygdens skönheter i Umeå, då hans brasilianska klubblag befann sig på turné i Norrland. Resultatet av detta blev en son som numera bor i Halmstad och som också framträder i boken. Även han fotbollsspelare och med Garrinchas förunderliga fysionomi, både kobent och hjulbent samtidigt. Sorgligt nog träffades aldrig de två, fader och son.

Även Eric Cantona, det egensinniga franska bollgeniet som tog England med storm under 90-talet, får sin beskrivning, inte minst den legendariska kung-fu-spark som han riktade mot en häcklande åskådare. På efterföljande presskonferens kom det bevingade yttrandet ”När fiskmåsarna följer trålaren är det för att de hoppas att sardiner ska kastas i havet.” Bland brittisk allmänhet tolkades uttalandet som ännu ett tecken på fransk arrogans och obskyr formuleringskonst, men faktum är att Cantona än idag dyker upp i de mest väntade och oväntade sammanhang, i filmer och på hedersläktare.

I mångt och mycket, påminner Eric Cantonas beteende om allas vår egen Zlatan, åtminstone i tidiga dagar då humöret och självbilden krockade och svajade i pressade lägen. Eller om inte Zlatan, så Zidane – den franske mittfältsgeneralen som skallade det italienske råskinnet Materazzi i VM-finalen 2006 efter att ha fått höra den grövsta av förolämpningar. Ännu värre är såklart det tidigare bitandet hos dagens uruguayanske superstjärna Luis Suarez, en man som kallats både haj och vampyr. För vad kan egentligen förklara att vuxen professionell fotbollsspelare prompt ska bita en annan?

Även några få odelat tragiska och hemska porträtt förekommer. En av dessa är berättelsen om Andrés Escobar, högerback i Colombias landslag, som mördades i sitt hemland efter att ha gjort självmål vid VM 1994 i USA. En annan hemsk historia handlar om Saddam Husseins son Uday som lät tortera med- och motspelare som inte gjorde honom till viljes.

Trots en del mörka inslag, bärs boken mest av lustiga lirare och glada gamänger, av en berättarglädje och en kärlek till sporten som smittar. För vem har inte känt att det spritter i både ben och fantasi när våren görs sitt intåg, fåglar kvittar och fotbollserierna drar igång hemmavid? Eller när det drar ihop sig till ännu ett VM, som den förglömligt varma sommaren 1994, en händelse som för övrigt tas upp i den bisarra anekdot då en okänd kvinna framträdde vid det svenska bronsfirandet i Rålambshovsparken i Stockholm och falskeligen utgav sig för att vara Martin Dahlins mamma, något som tv-producenterna köpte och släppte fram i en intervju. Att kvinnans verkliga identitet än idag har förblivit okänd, gör inte historien sämre eller förvirringen mindre.

Det svenska persongalleriet är brokigt och dåtidsfokuserat. Bland annat märks Nacka som slår en hörna i mål vid sin hemkomst till Bajen, Tomas Brolin som kör på en fågel på väg till Arlanda och gör det till förevändning för att inte dyka upp hos sin engelska klubb Leeds, Gunnar Nordahl som dundrar fotbollskott i trästammar i Milano och Nils Liedholm vars ytterst ovanliga felpass möter en enormt jubel i Italien, då det ansågs som otänkbart. Lite konstigt kan tyckas att citat- och rubrikmaskinen Zlatan saknas. Kanske ligger den store malmösonens karriär allt för nära i tid eller så undviks risken att hamna i onåd hos den ganska lättretade fotbollskungen och hans PR-management.

Ibland kan tonen bli lite väl tjötig och grabbig, med ordvitsar och brötiga bravader i massor. Att den enda fotbollskvinnan som porträtteras är Pia Sundhage kan antingen ses som en spegling av den traditionella symbiosen mellan manlighet och fotboll eller tas som en fingervisning om att det är dags att skriva en liknande bok med större inslag av kvinnors färgstarka göranden och låtanden. Men det lär väl komma. I väntan på en sådan bok kan vi alla som gillar fotboll och anekdoter luta oss tillbaka i läsfåtöljen och njuta av det som bjuds här. För en bättre uppladdning inför sommarens VM kan knappt tänkas.

▪ Erik Cardelús

Bokomslag
Petter Karlsson
Fotbollens galnaste ögonblick
Ekerlids förlag 2017

Dela den här artikeln: