Fördjupning i fenomenet seriemördare

Kjell E Genberg

[180130] Seriemördare är människor som mördar fler än tre personer med en avkylningsperiod mellan varje dåd.
Det får vi veta i den här boken där det berättas om ett urval av sådana mördare från 1500-talet fram till våra dagar.
Hårresande och skräckfyllda berättelser, motbjudande och svårbegripliga. Fast om det är ondskans ansikten är jag tveksam till.
Jag menar: människor som från början uppför sig väl kan utföra de mest fasansfulla brott och orsakerna till det finns ofta att finna i t ex uppväxten eller tillkortakommanden i kärleks- och känslolivet.
Men vissa fall ter sig så groteskt grymma så man kan nog inte ta till någon annan förklaring än att det är ondskan som rår för det.

Låt mig säga att korrekturläsningen här borde ha utförts på ett mycket bättre sätt. Med det sagt, så är detta en andra upplaga av boken. Den första kom 2011 och innehöll bl a en del om Thomas Quick, eller Sture Bergwall som han egentligen heter, men det är borttaget nu sedan det ”fastslagits att hans status som seriemördare inte är annat än en fantasi fabricerad på rättspsykiatriska i Säter, i polishuset i Sundsvall och hos åklagarämbetet i Härnösand” som Genberg lite syrligt skriver i efterordet.

Uttrycket seriemördare myntades 1976 av FBI:s profilerare Robert K. Kessler. För att kvala in under definitionen ska samma mördare ha utfört mord på fler än tre personer med en avkylningsperiod mellan varje dåd.

USA hade flest seriemördare under 80-talet, tätt följt av Sovjetunionen (numera Ryssland) men snart stod det klart att Sydafrika började producera den sortens brottslingar med en hastighet som matchade eller till och med överskred utvecklingen i de två tidigare nämnda länderna.

En kort historik finns i inledningen där det berättas att de flesta har tagit andras liv för vinnings skull; pengar, nya riken att styra – medan övrigas motiv är höljt i dunkel. Och några av dem vars liv det spunnits legender om tycks inte vara mer än just legender.

Ungerska grevinnan Elizabeth Báthory påstods ha dödat över 600 offer men dömdes till sist för 80 mord. Hon levde 1560-1614 och dödade och torterade med hjälp av fyra medbrottslingar unga kvinnor och flickor eftersom hon – ”blodsgrevinnan” som hon kallades – trodde att hon blev ännu vackrare om hon badade i blod.

En av de mångmördare som fick stora rubriker i europeisk press var Henri Désiré Landru, kallad ”den franske riddar Blåskägg” som i skarven 1800-1900-tal via äktenskapsannonser kom i kontakt med tio burgna änkor som han mördade. Han brände deras kroppar i den stora järnkaminen i huset han bodde.

En mörderska från Norge fanns i Brynhild Paulsdatter Störseth, född sex mil från Trondheim 1849. Hon flyttade till Indiana i USA och gifte sig och under namnet Belle Gunness blev hon en berömd seriemördare innan termen var uppfunnen.

Uppenbarligen strykninförgiftade hon sin första make år 1900 och fick ut livförsäkringspengar på 8 500 dollar, en stor summa då. Sin andra make, norrmannen Peter Gunness, fick en korvstoppningsmaskin i huvudet och dog på fläcken. För detta dödsfall fick hon 3 000 dollar (vissa källor säger 4 000).

Därefter dog flera av hennes män och hon tros ha fått ut minst 250 000 dollar från sina 42 offer.

Seriemördares kännetecken tas upp i ett kapitel och detta med profilering har ifrågasatts och vissa menar att det är vetenskap och konst i skön förening. Det vetenskapliga baseras på statistik från tusentals våldsbrott och på intervjuer med mördare och offer som överlevt. En bra gärningsmannaprofil ska kunna hjälpa polisen arbeta i rätt riktning och det räknas som konst. Trots framgångar på senare år finns det de som menar att profilen i bästa fall är ett resultat av kvalificerad gissning och i sämsta fall ren humbug.

Klart är i alla fall att seriemördare saknar de vanliga spärrarna. Vanliga människor kan känna vrede eller ha opassande sexuella instinkter men gör aldrig verklighet av tankarna och går över gränsen  medan seriemördare och våldtäktsmän saknar den gränsen.  Många seriemördare har misshandlats psykiskt och fysiskt av sina föräldrar när de var barn. Ett stort antal är adopterade och flera lider av hjärnskador.

Sängvätare har flera varit ända upp i tonåren. Och många kompenserade sina tillkortakommanden genom att tortera djur eller anlägga bränder i unga år.

Det har också i forskning fastslagits att seriemördare inte har fantasi – och det är just fantasin som gör oss till människor. Denna tes stöds av många analytiker.

De flesta mördare begår brotten så nära offret som möjligt genom strypning, knivhuggning eller kvävning. Även om det finns undantag. Generellt sett känner de inte sina offer. Brotten kännetecknas också av extremt våld. Kriminologer klassificerar ofta seriemördare efter motiv. Det finns sju generaliserande motiv:

  •  Svärmarna agerar som svar på röster som begär att de ska döda. De lyder ofta ett ”direktiv från Gud”. Dessa mördare är ofta schizofrena eller psykotiska.
  • De uppdragsorienterade anser sig ha rätten att befria samhället från en viss grupp individer (hemlösa, prostituerade eller som i Lasermannens fall invandrare). De hör inga röster, har inga syner och får inga meddelanden från yttre rymden.
  • Njutarna mördar för att de tycker om det och får njutning av att tillfoga skador. Dessa människor ser andra enbart som objekt för sin egen tillfredsställelse.
  • Lustmördare dödar för att bli sexuellt tillfredsställda. Deras mord är oftast ytterst sadistiska även om regelrätta samlag inte alltid genomförs. Graden av tillfredsställelse beror på hur mycket de torterar sitt offer.
  • Spänningsmördare dödar av lust efter spänning eller erfarenhet och gör det för det är roligt. De tycker om att döda och är mycket sadistiska.
  • Förvärvsmördare dödar för personlig vinst.
  • Maktsökare: Avsikten är att ha kontroll över andras liv och död.

Detta är nog det mest intressanta partiet i boken.  Och att det sägs att ungefär en man på tusen kommer att mörda under sin livstid och då nästan alltid en bekant. Men att USA har 76 procent av världens seriemördare varav Kalifornien har flest och delstaten Maine aldrig har haft någon. ”När detta skrivs” som författaren har garderat sig med inom parentes, är ju inte en alltför behaglig sanning för en Kalifornienresenär.

Men det får ju en att förstå våldsproblematiken i USA och som Genberg skriver på ett annat ställe:

”Även Frankrike har haft sin beskärda del av personer som faller in under kriterierna för att bli kallade seriemördare. Men de är inte alls lika många som i Amerikas Förenta Stater, vilket kan bero på att Frankrikes politiker inte är lika benägna som USA att skicka sina unga män i krig. Inte heller finns den vålds- och vapenfixering som på andra sidan Atlanten.”

Flera kända seriemördare uppvisar psykopatiska karaktärsdrag. De är ofta begåvade och charmerande och det gör dem till lyckade bondfångare. Däremot saknar de förmågan att känna ånger eller skuld. Och psykopati är ingen sjukdom utan en grov störning som inte kan botas med medicin eller terapi.

Det är obotligt, alltså.

I övrigt följer en genomgång av ett flertal seriemördares dåd i alla världsdelar. Något jag gärna hade sluppit läsa, om hur de utfört sina hemska brott, stuckit, skurit, strypt, till och med ätit av sina brottsoffer med mera. Fruktansvärt motbjudande och äckelframkallande tillvägagångssätt.
Modus operandi, som Leif GW Persson brukar säga.

Sista utgången i bokens slutord lyder:

”Till den besserwisser som hört av sig och påpekat att jag bland kontinenterna glömt Antarktis vill jag säga att jag inte hittat en enda seriemördare där och att han gärna får fortsätta att tro att isbjörnarna seriemördar pingviner på denna kalla plats”.

▪ Leif Wilehag


Kjell E Genberg
Seriemördare
Ondskans ansikten
i alla världsdelar

Apec förlag 2018

Kategorier
Dela den här artikeln: