[180217] Nyligen inträffade en Zirkeltag som det heter på tyska. Två cirklar slöts då det har gått lika lång tid med en raserad Berlinmur som med en befintlig. Muren som hastigt restes under några kvava augustidagar 1961 och lika raskt raserades i ett gråkulet november 1989. 28 år stod den där, lika länge har vi nu haft den som bleknande minne.
I en nättext i Der Spiegel med titeln Berlin mit und Ohne Mauer (2018-02-05) visas gatubilder före och efter. En svindlande syn för den som upplevde denna omvälvande förändring och som vistats i Berlin, en stad som vibrerar av både historia och hektisk nutid.
Järnridån rostade sönder, muren slogs ner med slägga. Öst och Väst förvandlades till begrepp i historieböckerna, samtidigt som historiens slut proklamerades av Francis Fukuyama. Alla vägar tycktes ha nått den ultimata slutstationen: den liberala demokratin, förnuftets slutliga seger. Upplysningens lampa hade återigen skruvats fast; nu skulle den aldrig lossna eller tappa sitt starka sken.
Så här 28 år senare vet vi att vägar sällan är så raka och sanningar sällan så enkla. Och om murar talas det återigen – i USA och i Mellanöstern, men även i Europa där vissa länder skyr sitt ansvar i flyktingsituationen. Inte heller verkar upplysningstänkandet må så bra. För idag står motupplysningen ofta högre än upplysningen, ett påstående som kommer från författaren Lena Andersson i den nya SVT-satsningen Idévärlden. Ämnet är Hotet mot upplysningen, ett hot som vi inte behöver vara katastroftänkande och alarmistiska för att uppleva i denna era av politisk polarisering, alternativa fakta och globaliserade nätrollsilska.
Lena Andersson går ut hårt och sågar det som benämns som identitetspolitik. Vi behöver kunna referera till en sanning, oberoende av vem som formulerade denna. Det som räknas är argumenten.
I ett annat avsnitt av Idévärlden framträder Åsa Wikforss, professor i filosofi. Även här avhandlas hotet mot det öppna och demokratiska samhällets fundament – förnuftet och den evidensbaserade sanningen. Fake news och faktaresistens, tendenser som frodas i dagens splittrade medieklimat, där var och en googlar runt och hittar sin sanning och grupp. Det som tidigare var öppen censur och murar, lögn och propaganda, styrs idag allt mer av algoritmer och filterbubblor. Vi bygger våra egna digitala faktamurar.
En tråd som tvinnas i båda programmen är att känslan odlas och frodas i samtiden. Att det offentliga samtalet tryfferas med känslor, snarare än argument och evidens. Liknande tankegångar tas upp i en av förra vårens mest omtalade böcker Age of Anger av Pankaj Mishra (2017). Enligt Mishra håller vi allt mer på att glida över från förnuftets Voltaire till känslans Rousseau, om vi nu ska bildsätta samtiden med franska filosofer.
Vi känner snarare än tänker. För känslor har inte fel, speciellt inte ens egna. Men känslor gör en kränkt, arg och vilja välta spelplanen. Eller dela upp i medspelare och motspelare, frienda och avfrienda, för att tala digitaliska. En tribalisering av tänkandet, om man ska tro Andersson, Wikforss och Mishra, fast ofta med klickar och kickar som triggar våra neurologiska belöningssystem. Känslosvallen kan utnyttjas av demagoger, inte minst när kollektiv svärta och bitterhet färgar dem. Eller för att anknyta till Mishra (2017:343) ”The appeal of demagogues lies in their ability to take a generalized discontent, the mood of drift, resentment, disillusionment and economic shakiness, and transform it into a plan for doing something.”
Senast har Facebook förändrat sina algoritmer så vi ska fokusera på våra närmastes postar snarare än andras inlägg. Risken finns att detta förtätar våra redan existerande filterbubblor.
Paradoxalt nog lever vi i en värld med nästintill obegränsad information och där fler människor än någonsin har genomgått högre utbildning. Smartare har vi aldrig varit, åtminstone inte kvantitativt. Mobiliteten har också ökat starkt. Internet och sociala medier har tillkommit, något som var science fiction när muren föll den där mörka och kulna novemberkvällen 1989.
Vad fattas oss då? Varför inte bara vara nöjda, snälla och goa? Kanske det enkla svaret är mer bildning, sans och vett. Vi behöver ett samhälle med en fungerande balans mellan utbildning och bildning, mellan tvärsäkerhet och eftertänksamhet, mellan framstegstro och skepsis, mellan snabba och långsamma processer. Vi behöver ”hålla oss lugna”, för att tala med Åsa Wikforss. Visa varandra respekt och tilltro för att lyhördhet och dialog ska uppstå, själva basen för förnuft och demokrati.
Vid sidan om bildning behövs mer av långsamhet och eftertänksamhet, insikten om att tankar tar tid, som författaren och lundaprofessorn Bodil Jönsson en gång formulerade det. Genom den långsamt verkande bildningen kan vi få syn på oss själva och den tid vi lever – i dess historiska perspektiv. Odla vidsynthet, öppenhet och ödmjukhet, men också genomskåda alternativa sanningar och fejkade nyheter. För bluffar och lockerbjudanden trivs bäst i ont om tid och i snabba beslut. Magkänslan, reptilhjärnan och flockinstinkten – sällan leder dem oss rätt, annat än om vi vill hamna i famnen på demagoger eller bondfångare, fastna i sockersöta filterbubblor eller bakom betonggrå murar.
