Tilltagande språkfattigdom i Sverige

Krönika: Erik Cardelús

[180221] Idag är modersmålets dag. En bemärkelsedag bland många kan tyckas, men det kan ändå vara värt att stanna upp och skänka dagen en tanke. I världen finns idag mellan 5000-6000 språk, beroende på hur man räknar. Antalet är sjunkande, snarare än ökande. Trenden är att de små språken äts upp av de stora, nu när globaliseringen och digitaliseringen letar sig in alla tänkbara vrår.

Hur står det då till här hemma? I Sverige talas idag minst 150 olika språk. Aldrig har den språkliga mångfalden varit större. Vid sidan om svenskan finns som bekant fem minoritetsspråk: finska, jiddisch, meänkieli, romani chib och samiska.

Trots dagens uppenbara flerspråkighet finns tecken på utarmning. Ett av dessa tecken handlar om hur denna flerspråkighet hanteras och värderas. Att modersmålsundervisning – eller hemspråk som det tidigare – ofta sätts på undantag är allmänt känt. Ofta schemaläggs modersmålsundervisningen styvmoderligt, lärare saknas och andra ämnen prioriteras i skolan.

Ett annat exempel är moderna språk, där en svensk kommun nyligen lagt ner franska som språkval i alla sina högstadieskolor, vilket väckt debatt i några dagstidningar, speciellt Dagens Nyheter Fenomenet är långtifrån nytt. På högstadiet väljer många elever bort moderna språk, avhoppen växer och i slutändan blir endast 65-70 procent av en elevkull kvar i slutet av årskurs 9. Även på gymnasiet är siffrorna nedslående: endast ett par procent fortsätter till högre nivå, alltså steg 5 och högre. Och på högskolan läggs allt fler språkutbildningar ner. Forskning visar också att jämförelser mellan engelska och moderna språk ofta missgynnar det senare (Henry 2012). För har man redan etablerat det ena språket som större och viktigare än det andra blir det svårt att ändra bilden.

Vi ser alltså både utarmning och en tydlig paradox; för aldrig har vi levt så öppet och globaliserat som nu. Aldrig med så stora möjligheter att kommunicera, inte minst med alla digitala resurser som tillkommit och den ökande mobiliteten.

Kruxet är att kommunikationen ofta begränsas till två språk – engelska eller svenska. Mångfalden trycks ner i enfaldens eller tvåfaldens trånga mall. För i Sverige pratar vi svenska, som moderatledaren Ulf Kristersson sade i sitt jultal och sparkade in en öppen dörr.

För i Sverige pratar vi svenska, fast helst engelska. Tänk reklam, forskning, management, musikindustri och affärskommunikation – där blygs man sällan över engelskan. Eller snarare svengelskan.
Cirka 85 procent av alla vetenskapliga publikationer i vårt land skrivs på engelska, en ökande siffra. En förkrossande del av alla utländska filmer som köps in är på engelska. Musik som sjungs på ett annat språk än engelska eller svenska skyfflas ofta ner i den intetsägande kategorin ”World Music”. Att menyer, reklam och hela kurser hålls på engelska ses inte heller som problematiskt, utan fullt normalt och modernt.
Vad detta beror på vet vi nog alla – att engelska dominerar i världen och vi människor gärna frotterar oss med vinnaren, ledaren och härskaren. Nästan oavsett vem hen är och gör.

För engelska signalerar hög status. Viktig person, viktigt ärende. En statusmarkör från hörnet Hollywood, Wall Street och Washington. En statusmarkör så oreflekterad och självgående att den driver in oss i flocken och strömmen. Go with the flow, you know. För engelskan är ”de styrande klassernas språk”, för att tala med professor Olle Josephson i en krönika om språkfrågan i Sverige (Fib/K 1/2018). Och någonstans har föreställningen om att ”English is enough” bitit sig fast, i Sverige mer än i många andra europeiska länder, enligt forskning.

För skulle det enbart handla om storleken så skulle vi likaväl lära oss kinesiska, ett språk långt större än engelska och med en ökande betydelse, inte minst ekonomiskt. Eller tyska, som är det överlägset största förstaspråket i Europa och med Tyskland som Sveriges viktigaste handelspartner och EU:s ekonomiska draglok. Och med Brexit kan mycket av Londons ekonomiska makt glida över till Frankfurt, eller Bankfurt som tyskarna skojar till det. Därtill är globalspråket arabiska det största förstaspråket efter svenskan i dagens Sverige. Eller varför inte spanska, ryska, franska eller hindi när vi ändå är inne på globalspråk?

Därtill finns en historisk aspekt. För engelskan blev det dominerande främmande språket i Sverige först efter andra världskriget. Tidigare dominerade tyskan, men även franskan i de finare salongerna. Dessförinnan latinet, åtminstone bland lärt folk.

Att man pratar svenska i Sverige är självklart. Det är vårt gemensamma samhällsbärande språk. Ska man integreras och fungerar väl i vårt land måste man prata svenska, på ett rikt och fördjupat sätt. Här har Kristersson rätt. Här ansluter jag mig gärna till honom och andra som sparkar in öppna dörrar, gärna med tillägget att SFI bör stärkas, snarare än sänkas av diverse oseriösa aktörer. Inte minst sådana som sätter snöda privata vinstintressen i förgrunden snarare än samhällsnytta. Förutom svenskan behövs självklart också engelskan, ett formidabelt rikt och användbart språk, precis som många andra språk.

Jämte dessa självklarheter behövs dock något mer, en uppdatering och uppvärdering av språksynen i vårt allt mer multikulturella och globaliserade land. Vi måste både leva och lära efter principen att flerspråkighet är en rikedom, att den skapar nytta och mening – på en och samma gång. Den skapar välstånd, gynnar vår export och våra internationella kontakter, men den gör oss också till mer empatiska, vidsynta och – rent av – mer kärleksfulla människor. Och det behövs mer än någonsin idag.

▪ Erik Cardelús

Referenser
DN-debatt, Åsa Fahlén, 2018-01-22, Kommun avvecklar franska i alla sina högstadieskolor. https://www.dn.se/debatt/kommun-avvecklar-franskan-i-alla-sina-hogstadieskolor/
Folket i bild Kulturfront, 2018/1, Josephson, O., Engelskan – de styrande klassernas språk.
Henry, A. (2012). L3 motivation. Diss. (sammanfattning) Göteborg : Göteborgs universitet, 2012. Göteborg.

Institutet för språk och folkminnen, 2018-02-19, http://www.sprakochfolkminnen.se/sprak/minoritetssprak.html
Sveriges Riksdag, 2009: 600, Språklag https://www.riksdagen.se/sv/dokument-lagar/dokument/svensk-forfattningssamling/spraklag-2009600_sfs-2009-600

Kategorier
Dela den här artikeln: