[180310] Ibland kan det vara skadligt att ha för stora förväntningar. Och när det gäller omtalade Lady Bird, med makalöst sensuella spelare som Saoirse Ronan (Brooklyn), Lucas Hedges (Manchester by the sea) och Timothée Chalamet (Call me by your name) plus en regissör som Greta Gerwig (huvudrollen i Noah Baumbachs Francis Ha) så väntar man sig ett riktigt smarrigt kalas.
Det blir mer av en trevlig fika, det är charmigt, det har alla tänkbara vändningar omkring det att bli vuxen men det biter aldrig till och det har mycket att göra med att de två manliga motspelarna till Ronan har fått så outvecklade karaktärer att arbeta med.
Den konturlöse Danny (Hedges) och den nonchalante Kyle (Chalamet) får inte möjligheter att leverera de rätta utmaningarna för att Ronan i sin tur skall kunna uppröra och gripa. De åker var sin karusell i väntan på vuxenlivet och vet inte när, var och hur de skall hoppa av den.
Nu blir det i stället förhållandet till modern (en fint utmejslad Laurie Metcalf) i det ständigt (ekonomiskt) sinande familjelivet i ett Amerika på fall som ges utrymme, men det är i sin tur ett så genommanglat tema att man kunde skrivit replikerna medan man tittade (en lek jag och barnen brukade roa oss med när vi såg på Dallas på åttiotalet!).
Sätt allt detta i kontrast till den djupt engagerande historien om en pakistansk familj i Norge, där en ung kvinna i utveckling kidnappas, bortförs och till sist misshandlas av sin egen familj – av den enda anledningen att hon vill bli kär som alla andra.
I Vad ska folk säga ges vi tillfälle att följa det känslomässiga spelet som det äger rum, både i Oslo och i Pakistan, först och främst ur den unga kvinnans synvinkel. Till det som stämmer till eftertanke hör den skandinaviska socialrådgivningens roll i detta spel. Sedvänjorna i hederskulturen ligger på så milsvitt avstånd från vad vi lärt oss hålla för självklart, att det i det dagliga arbetet tycks svårt inse allvaret och göra de snabba och konsekventa ingrepp som krävs. (De politiska partierna agerar på samma nedbrytande sätt, när de i första hand ser till röstetal och först därefter till individers lidande. Att just Fi mer än alla andra hamnat i denna fälla är snudd på skrattretande, men leder förhoppningsvis till att vi slipper dem som ännu ett parti i riksdagen – leda Fi!)
Hela historien är intensivt gestaltad i Iram Haqs film, som utvecklar sig till en thriller (historien ligger nära hennes egen). Sådana berättelser är obeskrivligt viktiga och dess bättre får vi ta del av dem i rikt mått tack vare indiefilmernas existens. Förr eller senare måste det nästan få konsekvenser för hur vi konfronterar dessa för oss både nya och överraskande överträdelser av vad vi vant oss vid att betrakta som självklarheter men som i alldeles för stor del av vårt samhälle visar sig vara det rakt motsatta
