Om gränser och deras betydelse

[180312] Finland strax efter inbördeskriget 1918. En judisk man Alexander har flytt undan bolsjevikerna till sin gamla datja i Finland.
När han stiger in i huset riktas en pistol mot hans huvud.
En ung finska, Anna, bor där tillfälligt.
Hon säger sig vara beredd att skjuta.
Men Alexander accepteras av Anna och de båda försonas även på ett erotiskt plan vad det lider i denna berättelse.

Som Jörn Donner i vad han kallar ”Företal” i början av boken förklarar, så var det när han skulle sälja sin fars gamla hus i Karelska näset som han hittade lådor med dokument i pappans bibliotek. Delar av dokumenten hade ätits av möss, men i ett av de kvarvarande, skrivet på maskin, hade fadern – som dog när Jörn var två år och som han aldrig lärde känna – dikterat ner en berättelse för en ung assistent som skrivit den. En ”festschrift” kallade han den, berättelsen om ”en person jag lärde känna för länge sedan.”

Pappan ville att hans son skulle gå vidare med det han skrivit ner. Sagt och gjort, författaren Jörn Donner började skriva. Materialet han hade var fragmentariskt så han fick fylla i rätt mycket.

”Det finns ingen egentlig tidsram för vad jag försöker rekonstruera, däremot delvis en geografisk. Det handlar om en gräns, med utvikningar till båda sidor av den, västerut till staden Viborg, österut till S:t Petersburg, som vid tiden för huvuddelen för denna berättelse kallades Petrograd (en beteckning som infördes 1914 i början av världskriget för att eliminera det tyska arvet i Petersburg). Under en tid av över etthundra år hade gränsen varit vidöppen, frånsett vissa tull- och andra formaliteter. Efter oktoberrevolutionen (som min far brukade kalla en statskupp) och Finlands självständighet stängdes den för gott.”

Alexander är av judisk börd. Annas bakgrund är lite oklar men hon är finne och tillhörde den vita sidan under kriget. För båda är det förenat med livsfara eftersom de befinner sig i en gränstrakt där tyska militärer – som var med och ”befriade” Finland från de röda, vilka stöddes av ryssar – har makten. De kan när de vill utvisa människor som befinner sig tillfälligt i trakten, till Ryssland. Både Alexander och Anna är medvetna om det och försöker klara sig ifrån det genom att utföra vissa tjänster åt kommendanten.

Anna har tillhört den vita
sidan i inbördeskriget, Alexander den röda men han har flytt från St Petersburg eftersom han har genomskådat vad bolsjevism innebär. Att judehatet är kompakt där, till exempel.

Hans datja som nu efter inbördeskriget ligger i Finland låg förut i Ryssland.

Som en fänrik säger till Alexander vid hans första besök på kommendantkontoret:

”Högsta befälet här i trakten är i händerna på våra bundsförvanter tyskarna. Därför är vi bara ombud för dem.”

Jörn Donner vill med denna historia belysa det mångfacetterade problemet som fanns i gränstrakten mellan Finland och Ryssland efter inbördeskriget 1918 som vanns av de vita. Han skriver i företalet att han alltid har varit intresserad av gränser och dess betydelse.

Därav att han skriver: ”En del av människorna på Karelska näset 1918 fann separationen motbjudande. Andra ansåg den vara nödvändig”.

Och grymma övergrepp begicks av både de röda och de vita under inbördeskriget. Anna har av fänriken fått veta att i Viborg, samlade de vita ihop alla som inte var renrasiga finnar. Ryssar, polacker, ukrainare, vitryssar, letter – och sköt ner dem med gevär. Mellan två och trehundra personer. Liken rånades på värdesaker och kläder.

Det tog ett tag innan jag blev bekväm med hur boken är skriven, ska erkännas. Prosan är vacker men ofta knapphändigt skriven i korta treradiga stycken med luft emellan. Och anföringstecken (på journalistspråk: pratminus) eller citattecken saknas vid dialogerna. Som det gjorde i Stig Claessons böcker. Och vissa likheter med Slas språk går nog att finna även här hos Donner.

Storyn förs framåt och kommer till ett crescendo av dramatisk karaktär. Men det är nog beskrivningen av Alexander och Annas kärlek som är vackrast och en form av tröst i det hemska. Skottsalvor hörs utanför huset och flera män som likt Alexander har rymt över gränsen från Ryssland dyker upp och ber om skydd i deras datja men de vågar inte härbärgera dem för då skulle Anna och Alexander utvisas med. Och med all sannolikhet bli arkebuserade.

Sorgligt nog säljer Anna sin kropp till kaptenen på kommendantkontoret vilket får Alexanders svartsjuka att vakna. Men det innebär också fördelar för de båda. Liksom Annas spionageuppdrag för engelsmännen.

Mer ska jag inte avslöja här.

En del finlandssvenska uttryck och ord har smugit sig in i prosan. Exempelvis: ”När klockan blev 11 bröt vi upp, samlade ihop våra kamsor och begav oss längs stranden…”

Kamsor är väl kläder i detta sammanhang, vad jag förstår.

Och: ”Komna till stranden höll vi råd…”

”Vilade oss till ro och sovo ganska lugnt, ehuru kanonaden pågick hela natten”.

I företalet skriver Jörn Donner i sista utgången, om faderns kvarlämnade nedteckningar:

”Allt som står här antas vara autentiskt och sant, därför troligen åtminstone delvis lögnaktigt. Det är inte helt lätt att leva sig in i en epok som ligger hundra år tillbaka i tiden. Mer behöver knappast sägas.”.

Glimten i ögat och humorn i behåll, har han – den nu 85-årige – Jörn Donner.

▪ Leif Wilehag

 

Jörn Donner
Blod är tunnare än vatten
Albert Bonniers förlag 2018

 

Författafoto: Marica Rosengård

Kategorier
Dela den här artikeln: