Grisen vs eleven en talande konflikt

Krönika: Susanne Dodillet

[180403] Enligt läroplanen ska grundskolan kännetecknas av saklighet och allsidighet. Det är skolans uppdrag att förmedla faktakunskaper och att upplysa om olika sätt att tolka dessa och att på så sätt möjliggöra för individen att ta egna beslut. Detta kan beskrivas som ett genuint pedagogiskt mål: barn ska utvecklas till myndiga vuxna.

Alldeles för ofta ersätts detta pedagogiska mål emellertid med det politiska målet att forma ”goda medborgare”. Inte individens frigörelse, utan dess anpassning till en föregiven samhällelig norm eller vision står då i centrum.

Ett konkret exempel på ambitionen att skapa goda medborgare, dvs människor som lever i enlighet med ett föregivet ideal, hittade jag häromdagen i dotterns skolväska: sagan Grisbra, Roberta! som ingår i en serie läseböcker för lågstadiet. Berättelsen handlar om den talande grisen Roberta som göms av sin bonde. Bonden är rädd att människorna kommer sluta äta gris när de får reda på att grisar kan tala, vilket också händer under sagans gång. Roberta rymmer och offentliggör nyheten i en tv-debatt. Alla människor slutar äta gris och firar julafton inte med skinka utan med sina talande griskompisar. För att inte missa budskapet frågas barnen i slutet av boken om de vet vad människor som inte äter kött heter samt anmodas att diskutera för- och nackdelarna med att äta kött. (Här hittar du ett smakprov ur boken: https://issuu.com/smakprov/docs/53beb2fdebe59c587da2da3833b4589fa84f40ca

Bokens budskap kan tyckas lovvärt och inte heller är det fel att skolan tematiserar komplexa moraliska och etiska frågor som köttätandet, tänkte jag när dottern hade läst färdigt. Frågan är hur denna tematisering ska gå till.

Utifrån det pedagogiska målet att bidra till människors upplysning framstår Grisbra, Roberta! som ett exempel på den osaklighet och ensidighet som politiserad utbildning kännetecknas av. Sagan om Roberta är ingen faktatext, utan en fiktiv berättelse med ett tydligt moraliskt budskap. Boken förmedlar inte kunskaper om köttindustrin och presenterar inte argument för och emot vegetarianism. Roberta finns inte. Nyheten om de talande grisarna som avslöjas framför bokens tv-kameror är falsk. Att göra sagan till utgångspunkt för en diskussion om köttätandets för- och nackdelar, bemyndigar inte eleven till välunderbyggda, självständiga ställningstaganden. Sagan appellerar till läsarens känslor och moraliserar istället för att upplysa.

Även om det är lätt att sympatisera med bokens sensmoral, är det tveksamt om skolan borde ta ställning i komplexa moraliska frågor som denna. Ska skolan och ska läraren använda sin auktoritet till att propagera för ett särskilt levnadssätt och en särskild samhällsordning hos den framväxande generationen? Eller borde samhällslivet istället formas av medborgarnas varierande övertygelser och därmed vara mångfacetterat och i ständig förändring?

Sagan om köttätandet framstår som oproblematisk i ett system där staten propagerar ett visst sätt att leva, och tillskriver utbildningssystemet syftet att fostra den människotyp som är kapabel att skapa, representera, och föra vidare denna levnadsform. Men den går dåligt ihop med ett samhälle som erkänner att människor kan utveckla olika preferenser beroende på sin familjära, kulturella och religiösa bakgrund och med en skola som hjälper till att skapa förståelse för denna mångfald.

Är alltså den lilla sagan om grisflickan ett tecken på den fria världens undergång? Jag läser läseboken som uttryck för en tilltagande tendens att missbruka skolan som verktyg för skapandet av en allt mer specificerad värdegrund. Men, berättelsen om Roberta har också påmint mig om att den politiserade skolan kännetecknas av en övertro på skolans möjlighet att fostra den nya generationen.

Dottern älskar sin korv med bröd också efter hon läst klart. Hon tycker det är konstigt att jag läser sagan om Roberta som en anti-Bratwurst bok. Uppenbarligen är det svårare att sprida ett moraliskt budskap än vad man skulle kunna tro. Barn är vana vid talande grisar i sina böcker insåg jag när vi diskuterade de nämnda frågorna till texten. De kan se skillnaden mellan fiktion och verklighet.

▪ Susanne Dodillet
Taggar
Kategorier
Dela den här artikeln: