Brevväxling med hjälp av flaska

Joar Gerhardsson

[180426] Falsk ”varudeklaration” är det första jag tänker när jag kommit en bit in i Joar Gerhardssons debutroman Vi dricker drucket vatten, som nu kommer ut på Bakhåll. Och jag undrar ju förstås varför baksidestexten, åtminstone i mina ögon, skevar så mot ”innehållet”. För det som står där var ju faktiskt det som lockade mig att läsa.

På denna baksida står bland annat

”Vincent och Paula befinner sig på skilda öde öar.”  (De är strandsatta och skickar brev per flaskpost mellan sig.)  ”Skrivandet gör dem båda gott. De öppnar sig inför varandra. Den utsatta situationen får dem att kasta av sig alla masker.”

Och i författarens egen ”introduktionstext” står det att  ”Den inledande blygheten är över, nu öppnar de sina hjärtan för varandra.”

Jag kan köpa den gravt orealistiska idén att de kan brevväxla genom den där flaskan, att den hittar rätt adress varenda gång någon kastar den i havet. Men själva breven kommunicerar inte det allra minsta. De skriver alltså knappast till varandra. Vincent beskriver i korta brev sin vardag där på ön, medan Paula berättar i betydligt längre textsjok om sitt tidigare liv i ett kulturellt och drogomtöcknat Berlin, låt vara till synes ärligt. Sedan flaxar hennes berättelse vidare till en liten stad på Sicilien och mot slutet hamnar vi i Barcelona.

Här tas varje möjlighet tillvara att hitta på så mycket tokigheter som möjligt. På snart sagt varje rad händer de mest fantastiska eller flummiga och märkliga eller odiotiska saker. Saker som långt ifrån alltid hänger ihop varken i en verklighet eller i Gerhardssons egen text. Men det är möjligen/troligen så den är tänkt, skriven helt medvetet osammanhängande. Eller är det meningen att vara något surrealistiskt/absurdistiskt eller kanske dadaistiskt, något jag missat, missförstått eller inte kan uppskatta i tillräcklig grad?

   Jag vet faktiskt inte. Jag har däremot svårt att inte allt som oftast känna Sture Dahlströms ande sväva över texten, men jag saknar hans skärpa i berättandet, och framförallt hans poesi.

Människor dyker plötsligt upp, gör eller säger något vettlöst eller dråpligt, och försvinner lika snabbt igen. En del återkommer, andra inte. Det är inte alltid lätt att hänga med bland figurer och händelser. Det är flipprigt och oförutsägbart, men efter ett tag blir det oförutsägbara närmast förutsägbart. Vi vet inte vad som kommer hända, men kan vara ganska säkra på att det på nästa rad eller den därefter gör det.

   Ett exempel på hur det kan låta när texten går åt det mer morbida hållet, och på vilka människor vi har att göra med

Det ringer på dörren. Astrids pappa Stephen Majewsky klampar in i sin stora parkasjacka och mörkröda yllemössa. Han har ett blodigt spädbarn i famnen vilket han med ett plask släppte ner på parkettgolvet. Han viftade ledigt med armarna och pustade ut.

   ”Min kusin blev av med det här i går”, suckade han. ”Har burit runt med det ända sen dess.”

   ”Ingen fara”, sa Salem och plockade försiktigt upp det som en trasig påse matrester och slängde in det i garderoben.

   ”Det blev en flicka förresten”, log Stephen och satte sig vid bordet. ”Så gott det luktar. Vad blir det?”

Jag försöker släppa att det faktiskt inte handlar om en riktig kommunikation mellan två strandsatta och läsa på ett nytt sätt. Samtidigt måste jag ju bli imponerad av författarens galet fria fantasi- och idéliv, och att Gerhardsson kan skriva råder det ingen tvekan om. Det blir dock inte alltid bäst med extra allt mest hela tiden.

Både Vincent och Paula har alltså efter sina båtars förlisning hamnat på var sin liten obebodd ö. Var dessa öar är belägna får jag ingen direkt vetskap om, men gissningsvis någonstans i Medelhavet. Deras män har (troligtvis?) båda försvunnit i havets djup. De skriver brev för att … ja, för vad då? Jo, att Paula har behov av att skriva av sig är relativt tydligt. Hon har ett snurrigt förflutet i Berlins konstnärskretsar och har hamnat i någonslags droghärva med mord och förföljelse som konsekvens. Om Vincent får man i stort sett inte reda på någonting; vem han är, hur han levde, et cetera.

Vincent berättar om sina vedermödor där på ön, bland annat anar han en ”benig” figur som verkar smyga på honom, och han drabbas även av ett benbrott. Men det är med Paula och alla hennes mer eller mindre galna medresenärer vi vistas mest i de osannolika berättelserna. När vi småningom följer dem till den lilla sicilianska staden/byn Perluzzo blir tempot lite lugnare och vi får en mer sammanhållen historia. Där trivs jag betydligt bättre än i det tidigare uppsplittrade och vimsiga.

Mot slutet förändras berättelsens förutsättning radikalt, det blir vanskligt att fullt ut veta vad vi faktiskt just har läst. Jag vet dock inte om jag känner mig så trakterad av den tvärstupa vändningen, vad eller om den tillför berättelsen någon märg.

▪ Stefan Hagberg

bokomslag

Joar Gerhardsson
Vi dricker drucket vatten
Bakhåll 2018

 

Författarfoto: Niclas Tilosius (beskuret)

Kategorier
Dela den här artikeln: