Annorlunda normalitet i Israel

vinjett krönika

[180528] Jag kliver in i taxin och säger adressen i Tel Aviv. Sen frågar jag kort vad som hänt under dagen. ”Vadå är du rädd”, frågan chauffören. ”Nej, jag vill bara veta. Jag har suttit på flyg hela dagen”, säger jag. ”Ok, vi bombade tunnlar i Gaza idag och häromdagen i Syrien du vet, så nu är det lugnt igen ett tag”, säger han.

Tilltron till snabba militära insatser är utbredd i Israel. Framför allt hos den del av befolkningen som tillhör högern, eller den religiös-nationalistiska falangen. Men även hos stora delar av den övriga israeliska befolkningen. Samtidigt har ÖB Gadi Eizenkot och delar av det israeliska militära toppskiktet vid flertalet tillfällen under senare år kritiserat regeringen Gaza-politik, eller snarare frånvaron av den, och betonat att den humanitära krisen i Gaza utgör en säkerhetsrisk för Israel. De har påtalat att det ligger i Israels intresse att underlätta vardagen i Gaza för vanliga Gaza-bor.

Men efter veckans gränsprotester och dödsskjutningarna sluts leden. Nu handlar det mer om att gemensamt stötta de unga soldaterna som tjänstgjorde vid gränsen under de senaste protesterna. Nu, när kritiken från det internationella samfundet hörs som starkast, läggs eventuella meningsskiljaktigheter mellan militär och regering åt sidan.

Det är dock uppenbart att veckans händelser har gjort avtryck i det israeliska samhället och debatten. I stort sett alla samtal jag haft med vänner, kollegor, taxichaufförer och försäljare av olika slag återkommer till veckans kontraster. Israel som Eurovisionvinnare, flytten av den amerikanska ambassaden till Jerusalem och protesterna i Gaza.

Under tisdagen kunde man följa händelserna parallellt på israelisk TV. Jag satt hos en palestinsk kollega och hennes familj med ett fantastiskt bord av sötsaker och frukt och följde utvecklingen på nyheterna, dödssiffrorna som steg och Kushners tal. ”Detta är bara början”, ikväll kommer det att vara betydligt fler döda”, så fortsatte samtalet som handlade om bristen på studiemöjligheter för israeliska araber efter grundskolan, svårigheten att komma in på universiteten och behoven av ackrediterade arabiska högskolor i Israel. Men också om familjens barn som inte längre fastar på Ramadan och om huruvida familjens söner skulle få fortsätta röka inomhus eller inte.

Tillbaka i Tel Aviv senare på kvällen besöker jag en vän mitt i stan. I en liten lägenhet med gigantisk takterrass ser vi ljusen och hur ljudet från Rabin Square och firandet av Eurovision vinnaren Netta Barzilai med me-too låten ”Toy”. Det liberala Tel Aviv firar och försöker för en kort stund inbilla sig att världen nu kommer att tala om Israel i något annat sammanhang än konflikten”, konstaterar min vän. Tel Aviv som går under bemärkelsen den mest ”Gay-friendly” staden i världen, där cyklar tar över stadsbilden, där NGOs kämpar för de eritreanska och sudanesiska flyktingarnas rätt till att få stanna i landet och inte bli deporterade, en kosmopolitisk stad som i mycket utmärks av mångfald och öppenhet.

Vet de hur många döda och skadade det är upp i nu?, frågar jag. ”Många”, säger min vän och stänger balkongdörren för att hålla musiken ute. ”Och fler lär det bli.” Som många av de vänner jag känt sedan tiden för den första Intifadan 1987 håller han numera politiken på avstånd, orkar inte längre, fokuserar på sitt vardagliga liv, med utrymme för en del cyniska kommentarer då och då för att få ur sig lite av sin frustration.

På morgonen träffar jag en kollega på ett café nära en av järnvägsstationerna. Han brukade spela i ett punkband som stöder fotbollslaget Maccabi Tel Aviv men nu har han lagt av. Han tänjer redan på gränserna i sin forskning om de afrikanska flyktingarnas, eller ”infiltratörer” som de benämns av regeringen, närvaro och representation i israelisk media. ”För första gången tänker jag att vi närmar oss en katastrof”, säger han, ”vad gör vi om de bestämmer sig för att lämna Gaza i båtar, vad gör vi om de bestämmer sig för att i ännu större antal bege sig mot gränsen?” ”Det kan inte fortsätta så här”, säger han och berättar sedan att han och hans familj nyligen besökte det hus i ultra-ortodoxa Mea Shearim som hans mormor och hennes familj växte upp i. ”Och de släppte bara in oss”, säger han. ”Helt otroligt hur de bor där och min syster kände igen sig från när hon var liten och hälsade på”.

Jag försöker få tag i en taxi i hettan. Ska ta bussen till Jerusalem. ”Var är du från frågar taxichauffören?” ”Sverige säger”, jag. ”Varför hatar alla svenska oss? Varför kommer inga svenska hit?” ”Jag är här och jag hatar inte er”, säger jag avväpnande. ”Sverige är ändå så litet”, fortsätter han, ”spelar ingen roll, vi har Trump bakom oss och Gud ovanför oss”, så skrattar han.

Väl i Jerusalem åker jag förbi Bibi Netanyahus hus på väg till en vän. Välbevakat. Ständig demonstration utanför. Min vän tar emot mig och berättar omedelbart att han skapat en facebook-grupp och försöker etablera ett grönt parti inför de lokala valet i Jerusalem. ”Titta ut, vartenda träd är förstört, de tar död på alla träd i den här stan. Istället för att tänka vänster eller höger kanske vi ska tänka miljö? Genom att fokusera på något annat och utgå från något annat så kan vi närma oss konflikten. Nästan alla frågor har ju en miljöanknytning”, säger han övertygad.

Jag är tveksam, säger att det låter bra, men inte så realistiskt. ”Vad är realistiskt här”, säger han, ”inget, från början till slut”. Jag tänker på ceremonin under gårdagen. Män i långa rader, amerikanska och israeliska politiker och ledare och den tydliga närvaron av den evangelistiska kristna högern. Pastor Robert Jeffress, omtalad för sina anti-semitiska uttalanden, som bad en tre minuters lång bön med slutna ögon. Ett inslag som fick den amerikanska mormonen och tillika presidentkandidaten Mitt Romney att gå i taket. USA bakom och Gud ovanför tänker jag medan min vän fortsätter tala om sitt gröna initiativ.

Sent tillbaka i Tel Aviv, värmer håller på att lägga sig. Jag tar en löprunda längst med havet. Det är fullt med folk. Högtiden Shavuot (Veckofesten) och ledighet på ingång. Ofantligt vackert. Medan jag springer söderut på promenaden börjar en liten flicka springa jämte mig. Hon fortsätter och fortsätter och jag hejar på henne. Hon skrattar. Så orkar hon inte längre. Vi vinkar av varandra och hon försvinner i trängseln. Jag springer på och tänker att den här stranden och det här havet fortsätter till Gaza.

▪ Isabell Schierenbeck

Isabell Schierenbeck är statsvetare och ingår i Albas redaktionskommitté.

Dela den här artikeln: