Ambitiöst om en kontroversiell man

Författarfoto Per Vesterlund Copyright/fotograf: Stefan Tell

[180529] Harry Schein – namnet har alltid väckt känslor i Sverige. Såväl under hans livstid som efter hans död. Den här biografin är en komplett förteckning över hans mångfacetterade yrkesliv och litegrann om hans vidlyftiga privatliv.

Österrikaren med judiskt påbrå som skickades till Sverige som 14-åring våren 1939, på flykt undan nazismen. Hans mor skulle sedermera dö i ett koncentrationsläger. Harry Schein kom till Småland och började arbeta som bonddräng och springschas. Utbildade sig till kemiingenjör och började arbeta med vattenrening. Gjorde sig oumbärlig genom sin framåtanda och sina språkkunskaper. Efter några år tog han över firman Mibis. Han vägrades att få patent av svenska staten på den vattenrening han sa sig ha uppfunnit, så han sålde sedermera Mibis och dotterbolaget Skandinaviska Magno AB till Bonnierkoncernen och blev ekonomiskt oberoende för resten av livet. Detta var 1960.

Redan som 19-åring publicerade han politiska analyser och kulturkritik i Bonnierpressen och kommunistiska Ny Dag. Han kallades direktör och tjänade mycket pengar men han var också politisk radikal, antinazist och medlem i Clarté. Han skuggades en tid av säkerhetspolisen och gjorde sig bekant med unga socialdemokrater som stod till vänster i partiet. Liksom med kulturmänniskor, som t ex författarparet Artur Lundkvist och Maria Wine.

Han hamnade i kulturella kretsar och började även skriva filmkritik tidigt. Detta ledde så småningom till att han var den store tillskyndaren bakom bildandet av Svenska filminstitutet 1963. Det hade börjat med att Harry Schein skrev debattboken ”Har vi råd med kultur?” där han skissade på hur filminstitutet skulle byggas upp. Från Finansdepartementet kom sålunda ett pressmeddelande i mars 1963 om att nöjesskatten på biografernas biljettintäkter skulle avvecklas. Detta skulle försvåra läget för svensk filmproduktion som under många år fått återbäring från denna skatt. Istället erbjöd nu branschen staten att gemensamt bilda en stiftelse, för att förvalta de nya avgifter som biograferna förband sig att betala. I motsats till en skatt på 25 procent av biljetterna skulle nu 10 procent av samma intäkter gå till stiftelsen. Av de medel som fonderades skulle 30 procent kompensera för den uteblivna återbäringen till filmproducenterna, 35 procent avsattes till kvalitetspremiering av inspelad svensk film och fem procent lades på marknadsföring och export av svenska filmer.

De 30 procent som återstod var ämnat som finansiering av olika kringverksamheter som filmutbildning, filmmuseum och forskning.

Detta ord ”kvalitet” var en käpphäst som Harry Schein hade, och det kom att bli ifrågasatt och omdebatterat av flera.

Kritiska röster höjdes rätt snart mot institutets direktör Harry Schein. Många menade att reformeringen gått för fort. Att den drivits fram av egennytta och maktbegär i ett slutet sällskap av socialdemokratiska potentater och filmdirektörer. Att den var utformad för Ingmar Bergman och främst skulle gynna de största filmbolagen men inte filmen som medium. Att den snarare var industristöd än kulturpolitik.

Harry Schein var redan i början av 60-talet bekant med flera av de ledande politikerna i socialdemokratin. Han spelade tennis regelbundet med socialdemokraternas påläggskalv Olof Palme så småningom. Något de båda gjorde länge, sista gången samma dag som Palme mördades. Den 28 februari 1986.

Förvisso fick en del nya svenska filmer utmärkelser vid internationella festivaler, som väntat Ingmar Bergmans och även Jörn Donners film ”Att älska” t ex, men missnöjet bland många andra filmare blev allt eftersom stort. Bo Widerberg t ex var rasande att hans film ”Kvarteret Korpen” slarvades bort på Cannesfestivalen 1964. Materialet om filmen hade institutet glömt att lämna ut.

Filmkritikern Gunnar Oldin frågade sig i en krönika i Folket i Bild 1964 om ”filminstitutet ens var möjligt utan Harry Schein?” Det hade lagt under sig den lilla finkultur som hade funnits i landet och dess ambulerande visningar av det som kallades kvalitetsfilm konkurrerade ut filmstudiorörelsen.

Harry Schein hade uppfattningen att dokumentärfilm passade bäst i TV. Och att smala filmer, ”filmvänstern” som han kallade dem, inte var ”kvalitetsfilm”. Samma med barnfilm som han inte brydde sig det minsta om.

Bengt Forslund riktade i Chaplin kritik mot Filminstitutets ställning. Han ansåg att det började bli ett helgarderat monopolföretag som försökte återförsäkra sig mot all opposition, inte bara genom att dela ut stödpengar utan också genom att bjuda på drinkar och filmbaler. Om någon kritik ändå yttrades såg institutets upplyste diktator snabbt till att tysta den.

Dementier var något Schein var närmast expert på. Och kritik var inget han tyckte om att få.

Filmare som hade sysslat med dokumentärer och kortfilmer i många år ansåg att denna kulturpolitiska reform – som institutet var – finansierades och förvaltades av den kommersiella filmbranschen och gav inte stöd till sådan film som biografernas avgifter inte i första hand var avsedda att bekosta.

Kontroversiell och omdebatterad var han under hela sitt yrkesverksamma liv. Och att han gifte sig med skådespelerskan Ingrid Thulin, en av Bergmans stora filmstjärnor, var något iögonfallande det med. De båda vigdes 1956 och levde i ett öppet och fritt äktenskap i 33 år – hon i Italien och han i lyxvillan i Danderyd – tills Harry begärde skilsmässa 1989 då han hade levt med en annan kvinna i tiotalet år. Ingrid Thulin lär ha motsatt sig skilsmässan. Under många år på 60- och 70-talet figurerade Harry och Ingrid i kolorerade veckotidningar och bilden av ett framgångsrikt filmpar etablerades. Utomlands och vid filmfestivaler benämndes Harry ”herr Thulin”.

De flotta vårpartyn han bjöd på i Danderydsvillan varje år, med gräddan av mediefolk, filmpotentater, skådespelare och politiker som gäster, stack i ögonen på svenskt filmfolk även det. Liksom på hans socialdemokratiska vänner. Bilden av en elitistisk playboy, ekonomiskt oberoende (i hans testamente uppgick förmögenheten till trettio miljoner kronor) med tillgång till kontakter inom såväl kulturlivet som den politiska makten rimmade illa med den svenska traditionen.

Per Vesterlund, som haft tillgång till ett rikt källmaterial, skriver utförligt och ofta lite för långrandigt om Harry Scheins alla yrkesutövningar. Han var inte bara filminstitutets chef utan även ordförande i Sveriges Radio ett tag, sakkunnig inom socialdemokratin i mediefrågor, ordförande i STIM i några år, mångårig krönikör i Dagens Nyheter, författare av två – kan man säga – memoarböcker, en roman (på ålderns höst), och flitigt anlitad som debattör och tyckare i såväl radio som TV.

Inte minst efter sin pensionering på 90-talet. Hans chefsjobb inom Investeringsbanken (som han fått via Olof Palme) var över. Investeringsbanken hade köpts av Pk-banken. Och upphört att existera vid halvårsskiftet 1990. Vesterlund skriver att Scheins ironi var mer i takt med tiden på 90-talet, än tidigare.

I radions ”Kulturnytt” sa han följande om ironi:

”Den maximala lyckan uppnår man när av t ex etthundra personer endast en enda förstår att man sagt något roligt. 99 oförstående miner, men en stor gemenskap med den ende som förstod. Ironikern och den ende som förstår honom tillhör en hemlig orden, en elit. Vi mot dom. Lyckan är nästan lika stor om man är den förste, helst den enda, som förstår någon annans ironi.”

På det hela taget är detta ett mycket ambitiöst arbete. Författaren skriver med stor sakkunskap om huvudpersonen. Det märks att Per Vesterlunds forskning bl a har rört filmpolitik, den svenska arbetarrörelsen samt svensk tv-historia. Han har dessutom varit redaktör för antologin ”Citizen Schein”.

Av alla sina göranden och låtanden är nog Harry Schein mest känd för att 1971 ha anmält Åsa-Nisse filmerna till Sveriges Radios granskningsnämnd då han ansåg dem strida mot kravet på god underhållning. Dock blev han motsagd där. Filmerna fälldes inte.

Bland allt det skrivna på dessa nästan 500 sidor fastnar jag för ett citat från Harry Scheins självbiografiska bok ”Makten” som han skrev på ålderns höst.

”Jag är skild. Min far är död. Mitt barn är ofött.”

Han var omgiven av många vänner inom parnassen och gräddan, men hemma i sin lyxvilla kände han sig uppenbarligen sorgsen och ensam.

Harry Schein dog den 11 februari 2006, 81 år gammal, på Danderyds sjukhus. Han hade länge lidit av lungsjukdomen KOL men avled i en lunginflammation som blivit allvarlig på grund av hans allmäntillstånd. Hans kropp var försvagad av alkoholrelaterad nedbrytning.

Cutty Sark var hans dagliga whiskysort och två cigarrettaskar Kent om dagen lär han ha förbrukat.

På bokens baksida står det:

”Harry Scheins liv och karriär skulle kunna beskrivas så här:

Sverige fick en ny filmpolitik.

Harry Schein blev en kändis.

Många fick göra film som annars inte hade fått göra det.

Många fick inte göra film som annars skulle ha fått göra det.

Men vem var han egentligen?”

Ja, det har nog inte heller denna biografi kunnat reda ut fullständigt.

 

 

▪ Leif Wilehag

bokomslag

Per Vesterlund

Schein –En biografi

Albert Bonniers förlag 2018

 

 

Författarfoto: Stefan Tell

 

 

 

 

 

Kategorier
Dela den här artikeln: