Svenskan blir alltmer politiserad

Olle Josephson

[180530] På senare tid har den språkpolitiska temperaturen skruvats upp rejält i landet. Fraser som i Sverige pratar man svenska och skärp kraven på svenskkunskaper och svenskundervisning (för nyanlända) hörs allt oftare. Partier och politiker tävlar i utspel ett valår som detta.

Dessutom har samiskans såriga historia blottlagts i ett antal uppmärksammade verk, alltifrån den rosade filmen Sameblod till det hyllade dikteposet Aednan av Linnea Axelsson.

Jämte detta åser vi hur Svenska akademien, den främsta beskyddaren av det svenska språket kränger och krockar om vartannat i en kulturmedial såpopera med extra allt.

Lägligt kommer nu Olle Josephsons bok Språkpolitik. Här avhandlas språkpolitik ur ett flertal perspektiv – historiskt, teoretisk praktiskt, för att nämna bokens tre huvudkapitel.

Framställningen är rik och skriven med den säkerhet som bara djup lärdom kan ge. Som professor i nordiska språk har Olle Josephson varit med länge i både forskningen och debatten om språk och språkpolitik. Inte minst gäller det svenskan och de nordiska språken. Så här finns mycket att ösa ur, både allmänt och personligt. Framstående teoretiker som Gramschi, Spolsky och Haarmann passerar förbi som referenser, lätt och ledigt.

Centralt i boken är tesen att språk både genomsyras av och skapar makt. Till sin hjälp använder Josephson olika teoretiska begrepp, exempelvis begreppen skalor och indexordning som myntats av den belgiska språksociologen Blommaert. Skalor är de språkliga register eller resurser som är gångbara i olika situationer. Exempelvis ekonomsvenska som späckas med engelska formuleringar för att låta rationell och effektiv, mediestockholmskan med dess trendkänsliga uttryck eller den slängiga och svängiga förortssvenskan.

Dessa sätt att formulera sig har olika status i tid och rum, vilket benämns som indexordningar. Med andra ord, att prata förortssvenska i styrelserummet på en storbank är sällan så gångbart, medan en rappare gärna får signalera att hen kommer från orten, i TV eller i skivbolagens styrelserum. ”Tala till bönder på bönders vis och till de lärde på latin”, skrev en gång skalden och akademiledamoten Karlfeldt, vilket visar på att användningen av våra sammanlagda språkresurser avgör hur väl vi tar oss fram i samhället.

Josephson väjer inte för att gå in i getingbon, att beskriva och i viss mån också uttala sig om kraven på språktest, den omfattande kritiken mot SFI och modersmålsundervisningens utsatta position. Rösten kommer dock från en akademiker, utan politisk agenda vilket gör analysen mer trovärdig och intressant. Kokar man ner dagens situation handlar det i hög grad om man uppfattar vårt land – som enspråkigt eller flerspråkigt.

För ytterligare markera Sveriges språkpolitiska vägval görs rikliga jämförelser med de andra nordiska länderna, vilket placerar Sverige och Danmark som två poler på en skala med mångspråkig och enspråkig ideologi. Danmark saknar ju språklag och har en av Europas hårdaste krav på språkkunskaper för medborgarskap. Modersmålsundervisning inte heller i Danmark.

Vidare lugnar Josephson landets upprörda språkpoliser med att varken den så kallade förortsvenskan eller engelskan håller på att äta upp vårt vackra språk. Förortssvenskan används parallellt med standardsvenskan hos ungdomar, medan antalet engelska lånord begränsar sig till någon enstaka procent i en genomsnittlig dagstidningstext.

Problematiskt är dock den okritiska användningen av engelskan inom allt fler domäner, inom vetenskap, ekonomi, populärkultur och utbildning. Här finns inte bara risk för att svenskan utarmas, att det uppstår domänförluster, utan också att förståelsedjupet blir lidande bland elever och studenter som exempelvis läser om svenska flora och fauna på engelska. Med engelska som undervisningsspråk hotar vi att utarma både pedagogik och metodik.

Att engelska värderas så högt i alla tänkbara situationer påverkar också hur vi ser på andra språk, som allt som oftast uppfattas som överflödiga eftersom ”English is enough.”

Undersökningar visar också att svenska med amerikansk brytning står högst i kurs. Våra andra invandrarspråk hamnar långt ner på statusstegen.

Även i EU-sammanhang ligger Sverige lågt med att hävda sitt eget och andra nationalspråk värde och nytta. Det räcker liksom med engelska. Tillsammans med Finland och Danmark använde Sverige bara hälften av sin tolkningsbudget 2013.

Generellt har svenskar en utpräglat praktisk syn på sin språkanvändning, där engelskan fungerar bäst och därför kan bli ensam herre på täppan, utan några djupare tankar kring vad detta kan leda till på sikt. Här platsar sällan kulturarvstänkanden, bildningsargument och föreställningar om att flerspråkighet kan berika livet. Inte heller går Sverige riktigt i takt med övriga EU, där de egna nationalspråken har en betydligt högre status och värda att vårda och strida för. Eller för att citera Josephson själv:

Det är alltså ett genomgående drag i svensk EU-språkspolitik att hävda svenskan endast av praktiska skäl – om det över huvud taget sker. Kulturarvsargument förekommer inte. Det skulle i detta sammanhang kunna formuleras ungefär: det är Sveriges skyldighet att bidra till Europas kulturella rikedom genom att ge svenskan spridning också utanför Sverige (s.165).

Josephson uppehåller sig mycket kring kopplingarna språk, makt och hegemoni, själva essensen i språkpolitik. Samtidigt verkar medborgarna enligt uppgift mest vara intresserade av språkriktighet – återigen denna praktiska nivå. Ska det heta de eller dem? Internet med versal eller inte? Är hen okej att skriva?

Var vårt praktiska och osentimentala förhållningssätt till svenskan kommer ifrån kan man naturligtvis bara spekulera om. Sannolikt lär den långa freden och suveräniteten spela in. Svenskan har aldrig stått inför något större hot eller fungerat som den enade faktorn i ett utsatt land. Även den sociala ingenjörskonsten och folkhemsbyggets egalitära ideologi kan vara av betydelse. Modernitet och effektivitet har ju länge stått högt i kurs i vårt land. Möjligen kan även den massiva utvandringen till USA och Tysklands krigsförbrytelser i andra världskriget vara en bidragande orsak, då vi fjärmade oss från tyskan och drogs mot engelskan.

Här märker jag att Josephson bok inte bara upplyser, vägleder och bildar, utan också sätter fart på tankar, precis som en intressant och välformulerad text ska göra.

▪ Erik Cardelús

Bild tv: Olle Josephson.

Bokomslag
Olle Josephson
Språkpolitik
Morfem 2018

Taggar
Kategorier
Dela den här artikeln: