Ett tidsdokument

författarporträtt - Elisabeth Ohlson Wallin

[180629] Åsa Mobergs roman Snart är det 1968 gavs ut första gången år 1984 som sista delen i en trilogi med den unga Nina Broman som huvudperson. De båda föregående böckerna har också återutgivits, 2016 och 2017. Nu är det dags för Nina Broman att på allvar som 17-åring inträda i vuxenlivet, med allt vad det innebär av arbete, kärlekshistorier och, inte minst framträdande i samklang med titelns skickelsedigra årtal, politiskt engagemang.

Åsa Moberg med en lång författarbana bakom sig, både skönlitterär och debatterande, gav förra året ut sin självbiografiska skildring Livet, som är en känslig och stilistiskt njutbar berättelse om hennes liv, uppseendeväckande fint skriven och berörande. Samma goda omdöme är svårt att applicera på Snart är det 1968. Det är länge sedan den kom till, och man kan konstatera att Åsa Moberg utvecklat sitt skrivande sedan dess. Här blir det ganska yxigt programmatiskt, det syns väldigt tydligt hur vissa oundgängliga bitar kantigt pusslats samman för att göra roman av både egna minnen och andras berättelser och vittnesmål.

Nina Broman får i bokens början en praktikantanställning på modeföretaget Lao-tse. Förebilden för företaget är det vid den här tiden trendiga klädmärket Mahjong, den så kallade filtvänsterns favorit, som med sina mjuka plyschiga kläder skapade den så ofta avhånade velourmannen. De tre kvinnor som driver företaget kämpar mot ett hotande konkursspöke, avoga och misstänksamma inköpare och dåliga sömnadsföretag som levererar trasiga plagg. Samtidigt är den politiska medvetenheten hög, och det springs på diverse studiecirklar i marxism, maoism och när det gäller opinionsbildningen mot kriget i Vietnam. En moralisk utmaning blir det när företaget erbjuds en spännande möjlighet att etablera sig i USA, den imperialistiska rovdjursstaten, som försöker bomba Vietnam tillbaka till stenåldern.

Nina Broman följer sina arbetsgivares vedermödor, och det gnisslar en hel del i relationerna på företaget, de politiska irrgångarna på vänsterkanten vid den här tiden var ju otaliga. Åsa Moberg skildrar på ett kanske inte engagerande men mer rapporterande sätt hur valserna gick när partier och fraktioner utkämpade strider om hur den rätta läran egentligen skulle definieras. En sak som slår en är vilket närmast religiöst allvar som kom till uttryck i denna marxistiska exegetik, helt i strid med Marx egna intentioner med sitt teoribygge.

Bokens struktur har två bärande element, det ena är kärlekshistorien Nina har med den vackre Bernhard, som, mycket tidstypiskt, studerar nationalekonomi medan han samtidigt knäcker som förskollärare och kör taxi. För att skapa lite dramatik kring Ninas kärleksliv får hon först avsluta en relation med en kille som, mycket behändigt, avviker till Norge och sin gravida fästmö. Ninas och Bernhards sexuella akrobatik skildras på ett sätt som känns fullkomligt onödigt detaljerat och klåfingrigt. Det kan i alla fall föranleda en diskussion om sexualitetens villkor när p-pillren började bli vanliga, och många unga män (och kanske äldre också) tyckte att det gav dem någon slags självskriven rätt till samlag.

Det andra element som bär upp boken är den beramade kårhusockupationen, som Åsa Moberg inte deltog i men väl i egenskap av nyanlitad krönikör på Aftonbladet följde på plats. Det blir ärligt talat lite tjatigt att följa turerna kring ockupationen och kringaktionerna. Det evinnerliga diskussionerna, träsmakssittandet under timmar och åter timmar av nattligt debatterande, det kunde nog kännas viktigt där och då, men från dagens horisont verkar det mest fånigt. Bara att studenterna ockuperade sitt eget kårhus känns ju måttligt revolutionärt, och när man tänkte vidga aktionen så siktade man in sig på Centralstationen och Operan. Varför inte Riksdagen, Regeringskansliet, slottet eller någon av storbankerna, om man nu ville göra uppror på riktigt.

En förtjänst hos boken är att den är tydlig med hur samhällets repression och polisiära våld fungerade för att slå ner demonstranter och i miserabla rättegångar ge dem hårda och rättsligt illa underbyggda straff.

Ett tidsdokument förvisso, men inte en bok som går att oreserverat rekommendera ens för de närmast sörjande som ännu minns.

▪ Christian Swalander

 

bokomslag
Åsa Moberg
Snart är det 1968
Natur & Kultur 2018

 

 

Kategorier
Dela den här artikeln: