[180715] Högsommar: staden har tömts, ljuden dämpats och parkernas gräs blivit gulbrunt. Något ensligt, lätt overkligt har lagt sig över gatorna nyss så fulla av liv och rörelse, men nu så ödsliga och folktomma. ”Livet är någon annanstans”, som titeln på en roman av den tjeckiske författare Milan Kundera. Någon annanstans än här, på dessa ödsliga, soldränkta stengator.
I det bländvita solljuset kisar jag och ser en Doktor Glas kommer vandrande, ensam där på skuggsidan av gatan. Men – varför tänka på Doktor Glas just nu?
Varför tänka på den dystre Doktor Glas nu när badstränderna fylls av glada rop, parkerna av picknickkorgar och allsång ljuder över nejderna? Sommartider hej hej – inte sommartider nej nej.
Kanske för att Doktor Glas är en av våra mest lästa böcker. I slott och koja, bland folk och fä.
En klassiker, som skolelev efter skolelev har tröskat sig igenom, i nöd och lust. I ur och skur. En bok som oupphörligen figurerar i läskampanjer, lästips och läsecirklar.
En bok som sätts upp på små och stora scener, med kända och okända skådespelare. En bok som föranlett omdiktningar av diverse andra framstående författare, som Kerstin Ekman i Mordets praktik eller Bengt Ohlsson i Gregorius.
Sedan där det den där Söderberg, vår säkraste stilist – sparsmakad, vemodig och stundtals aforistisk. Och mitt i all detta placerat i Stockholm, staden i Söderbergs hjärta, staden som fick hans penna att raspa på och skapa sina odödliga skildringar – Martin Bircks ungdom, Förvillelser, Gertrud, Historietter och Den allvarsamma leken. Och såklart – Doktor Glas.
Men sedan är det något med Söderberg och sommaren. Närmare bestämt med Doktor Glas och sommaren. Den där effektfulla kontrasten mellan ljus och skugga, det skavande hålrummet mellan glädjen som borde infinna sig och alla de där motstridiga och oönskade känslorna som ändå finns där.
Vemod och tomhet, känslor som inte ryms på en badstrand eller i allsångspubliken, men som ändå kanske finns där. Aldrig kanske ensamheten kan skildras så starkt som just under sommaren, gemenskapen, uppsluppenheten och ljusets årstid.
Kanske just därför är Doktor Glas en sommarens bok. Den lever på effekten mellan det inre och yttre landskapet, lever i skärningspunkten mellan sommaren ljusa uppsluppenhet och det dunkla vemod som årstiden ändå kan framkalla. Den lever genom en man som vandrar runt ensam i ett hett, kvavt och sommartomt Stockholm.
Om Doktor Glas har det sagts mycket. Bland annat nämns ofta likheten mellan Doktor Glas och Raskolnikov i Brott och straff. Båda lever i enslingens själsliga kval och begår mord som de föreställer sig ska skänka dem någon sorts förlösning och förändring. Båda romanerna blandar tunga och eviga moraliska och filosofiska frågor med det som idag anses vara det enklaste sättet att sälja böcker – att blanda in mord och ond bråd död. Man kan med rätta kalla dem för moralisk-filosofiska deckare, om man så önskar.
Därtill utspelar sig mycket av båda romanerna under sommaren, i kvav och tryckande hetta. Det första raderna i Brott och straff talar om att ”I skymningen en mycket het dag i början av juli lämnade en ung man sin kammare”, medan Doktor Glas inleds med: ”Jag har aldrig sett en sådan sommar. Rötmånadshetta sedan mitten av maj. Hela dagen står ett tjockt töcken av damm alldeles stilla över gatorna och torgen.”
Att sommaren gör något speciellt med oss, med vårt liv och vår fantasi är inget djärvt eller nytt påstående. Kanske är det så enkelt att värme driver på våra själsliga och fysiologiska processer – som den får diverse grundämnen att koka, ruttna, torka, blekna och rent av att börja brinna.
Kanske det är just därför som vi så gärna läser på sommaren, för att vi känner oss lite extra levande just då och för att vi behöver eftertänksamhetens skugga som kontrast till det uppsluppna, bländande solljuset.
