Föddes ryssofobin i kyrkan?

Krönika: Jens Stilhoff Sörensen

[180726] I Grodno i Vitryssland finns en gammal kyrka tillägnad de första rysk-ordoxa helgonen Boris & Gleb. Kyrkan är liten och hög och till hälften i sten och hälften i trä. Den är bokstavligen delad på mitten med södra sidan som vetter åt floden Njemen helt i trä. Denna del tillkom som restaurering efter att muren kollapsade 1853 på grund av sitt utsatta läge mot floden.

Övriga delar är i sten med ett intressant mönster av gröna och svarta stenar som är inmurade tillsammans med den rödaktiga grunden där de bildar små kors. Detta är kännetecknande för svartrysk arkitektur som kyrkan är det enda kvarvarande exemplet på i världen. Det finns bara här. Namnet svartryskt eller svart-ruthenskt är medeltida precis som namnen vitryskt och rödryskt. Svartryssland låg i dagens Vitryssland med centrum i regionen Grodno, som på polska, litauiska och virtryska heter Hrodna. Man vet inte säkert var namnen med de färgade Ryssland eller ‘rus’ kommer ifrån, men de användes först under 1300-talet och kanske anspelar de på mongolernas beteckning för olika väderstreck. Vitryssland skulle då vara västra Ryssland.

Just staden Grodno tillhör en av de äldsta kulturstäderna i Vitryssland. Här finns en gammal välbevarad stadskärna till skillnad från i huvudstaden Minsk som nästan helt förstördes av nazisterna. Det är svårt att förstå som svensk hur hårt vitryssarna drabbades av andra världskriget. En fjärdedel av befolkningen dödades och ytterligare en fjärdedel fördrevs. Många vitryska barn togs som arbetare till nazi-Tyskland. Om och när de återvände misstänkliggjordes de ofta av Stalins terrorapparat för samröre med Hitler. Det finns sannolikt ingen i Vitryssland idag som inte har någon nära släkting som dödades i kriget.

Andra världskrigets närvaro i vitrysk och rysk kultur syns i de stora ceremonier som iscensätts den 9:e maj till minne av befrielsen och segern över nazisterna, såväl som i de monument i olika städer som tillägnas “den okände soldaten” och där det brinner en evig eld. I Minsk finns också ett helt nyrestaurerat museum till minne av det stora fosterländska kriget. Framför museet står en staty av en man och en kvinna som tar farväl. Statyn är stiliserad men känns också levande.

Grodno klarade sig bättre ur kriget även om befolkningen inte gjorde det. Staden ligger nära både den polska och litauiska gränsen och har ingått både i det Polsk-Litauiska samväldet och varit del av Polen. Halva befolkningen är fortfarande polskättade katoliker medan andra halvan är ortodox. Fram till andra världskriget fanns också en stor och inflytelserik judisk befolkning. Staden har en synagoga och en blandning med ett flertal katolska och ortodoxa kyrkor. Boris & Glebs kyrka är den äldsta och härstammar från 1100-talet. Den heter också Kalozha-kyrkan, efter namnet på en stad ‘Kalozha’ som angreps på 1400-talet och där befolkningen tvingades flytta till Grodno där de bosätte sig i närheten av kyrkan.

Från kyrkans absid ser man det gamla fortet som utgjorde försvarsanläggning. Svenskarna intog staden 1706 innan de drev vidare söderut under Karl XII.

Jag tänker hur jag står framför ingången till kyrkan. Jag tittar uppåt och förundras över den svartryska arkitekturen som bryts mot en plötslig andra halva i trä. Det gamla träet har nyligen restaurerats. Jag går in i kyrkan. Den är avskärmad i mitten för restaurering. Vänstra halvan som också är den norra är öppen och består av två valv, en central pelare och ett antal nischer i väggarna. Det är en hög kyrka och när jag tittar upp ser jag en trätrappa med en avsats, en så kallad ‘empor’ som är en våning avsedd för en särskild del av församlingen. Väggarna och även centralpelaren är täckta med ikoner. Högre upp ser man hur väggarna är fulla av små hål i murverket. Dessa är gjorda med hjälp av lerkrukor och är både dekorativa och till för att förbättra resonansen i kyrkorummet.

Det står ett ljusbord framför pelaren och framför bordet, på pelaren, hänger kända ryska ikoner, på helgonet Sergij, som hjälper studerande, och på Matrona som var en blind kvinna från Moskva. Framför mig står själva ikonostasen, det bord som i alla ortodoxa kyrkor antingen delar av området för prästerna eller står mitt i rummet, alltid med viktiga ikoner. Jag går framför ikonostasen och ser till vänster.

Där på väggen finns en stor målning av Boris & Gleb. Enligt Nestorkrönikan som beskriver rysslands dop och tidigaste kristna historia var det furst Vladimir som 988 kristnade ryssarna och grundade Kievrus. Han hade tre söner, Svjatopolk, Boris och Gleb. Efter Vladimirs död ville Svjatopolk roffa åt sig makten själv och lät mörda Boris och Gleb. Enligt sägnen var det först Boris som mördades när han satt och bad i en kyrka. Han visste att om han gjorde motstånd skulled det leda till splittring i riket och valde i stället döden. Detsamma skedde med Gleb. Genom detta val, döden före det världsliga riket, återskapar bröderna samma passion som Jesus visade. Genom brödernas offer döps den rysk-ortodoxa traditionen i martyrernas blod. Men ruserna tolererar inte detta svek utan reser sig mot Svjatopolk och driver honom i exil. Morden på Boris och Gleb följs av en orosperiod.

Jag vänder mig till höger och ser en annan ikon. Den är på gudmor med jesusbarnet och är täckt med halsband, kedjor med ringar och andra värdeföremål. Den betraktas som den starkaste ikonen i rummet och påstås ha hjälpt många människor i deras bön. Tsaren Nikolaj II var här och bad framför just denna ikon för över hundra år sedan. Senare får jag veta att ikonen är en kopia av originalet som togs till Ryssland under första världskriget för att skyddas, men som sen försvann i Moskva. Det är en tydlig skillnad på turister och lokalbefolkning eller besökande ryssar i kyrkan. De senare hyser och visar en vördnad inför ikonerna som de förra saknar. Jag tänker på den kulturella tradition som skiljer ortodoxa och de västliga kyrkorna, katoliker och protestanter. Den för ögat direkt synliga skillnaden mellan våra kyrkor är kanske förekomsten av bilder.

I den protestantiska kyrkan är det väldigt avskalat. En katolsk kyrka har ofta stora krucifix eller skulpturer på änglar i guld och vackra färger. Den ortodoxa kyrkan har ikoner men inga skulpturer. Denna bildtradition har sitt ursprung i den så kallade bildstriden, eller ikonoklasmen, som inträffade i det bysantinska riket på sju- och åttahundratalet. Den traditionella historien säger att det var Påven Leo III på sjuhundratalet som införde ett förbud mot bilder för att underlätta omvändelse av muslimer. Detta ledde till stora kontroverser under sju- och åttahundratalet, vilket slutade med kompromissen att tvådimensionella bilder accepterades. Därmed utvecklades ikonen, den tvådimensionella bilden, men inte skulpturen, inom den ortodoxa kyrkan.

Jag tänker sen på den ryssofobi som är utbredd i Sverige och i Väst och att den inte bara har en politisk utan också religiösa-kulturell grund. Det finns en klyfta som lever kvar mellan den kultursfär som utvecklats under väst-kyrkan, katolicismen och sen protestantismen och den som utvecklats i den ryska ortodoxin. För den protestantiska kulturen innebär ortodoxin något mystiskt och vidskepligt. I gengäld kan de uppfatta oss som i avsaknad av djup och genuina värden, att vi inte tror på eller värderar någonting, bara en slags materialistisk dekadens. Mysticismen och klyftan kan kopplas till den så kallade hesychasmen och den teologiska schism som fick en kulmen på 1300-talet i Bysans mellan munken Gregorios, som var en viktig förespråkare för hesychasmen, och Barlaam som var starkt påverkad av västerländska tankeströmmningar i för-renässansens Italien och som kritiserade Gregorios och hesychasmen.

Hesychasmen, från grekiskans ‘hesychia’ (vila) är en mycket gammal fromhetstradition som utvecklades i de ortodoxa klostren i öst. Kanske går den tillbaka till 300-talet. Den betonar en andlighet och ett kontemplativt liv och fick stor betydelse i rysk kulturtradition samtidigt som det katolska Västeruropa gick in i renässansen. Slavisten och kulturhistorikern Per-Arne Bodin har skrivit om den i en av sina utmärkta essäsamlingar. Jag tänker på hans essäer och de fönster de öppnat till rysk och ortodox kulturtradition och kommer sen plötsligt ihåg att Kristian Gerner just kommit med en nyutgåva av sin senaste bok om Ryssland. Jag bestämmer mig för att det är en utmärkt present att ge bort på en födelsedag som snart kommer.

En kvinna som arbetar i kyrkan kommer fram till mig. Jag tror inte hon är nunna, bara en frivillig som säljer ikoner och sköter om kyrkan. Hon vill berätta något och visar mig olika ikoner för att fästa min uppmärksamhet på dem. I en nisch står en mycket gammal stentavla med avbildning av helgonen Spiridon, Serafim och Nestor, som skrev Nestorkrönikan. Jag står och tittar in i nischen och på stentavlan och försvinner nästan in i den för en stund. Genom resonanshålen i väggarna tycker jag mig höra en annan tid kalla på mig. Ikonerna och kyrkan gör ett starkt intryck. Jag vänder mig om och ser att nunnan är försvunnen. Hon måste ha gått in i den lilla inramning där de säljer ljus och ikoner.

Jag går ut ur kyrkan och upp mot parken som ligger framför och börjar promenera allt snabbare. Jag går norrut.

▪ Jens Stilhoff Sörensen

Jens Stilhoff Sörensen ingår i Albas redaktionskommitté.

Kategorier
Skänk ett bidrag till Alba!
gilla.alba.3600px
Dela den här artikeln: