Låten hoppet fara – men vart?

Foto från Dogville

[181008] Det är varken första eller sista gången Lars von Triers filmmanus visar sig tjänliga att förvandlas till manuskript för teater. Kim Lantz, som i Dogville på Folkteatern gör ett knivskarpt cinemanoir-porträtt av offerlammet Grace’s realistiske/cyniske far, gjorde 2010 i Johanneskyrkan en spektakulär föreställning av Breaking the waves i samarbete med Folkteatern, Unga Folkteatern och Stadsmissionen och Christian Lollike, som 2013 tilldelades Håbets Pris av Teatern Åsen i Danmark – ett pris de delat ut sedan 1989 – för sitt okonventionella sätt att utveckla scenkonsten av i dag, ligger nu bakom Dogville-texten på scen.

Några scenografiska likheter med von Triers radikala kritteckningar i filmen görs inte, däremot har regissören tillika teaterledaren Frida Röhl anlagt ett glasklart episkt distanserat spel som befriar föreställningen från varje sentimentalt anslag.

Likväl är den sprängfylld av känsla, medkänsla och eftertanke, som oavbrutet tycks vandra mellan scen och salong för att skapa ett levande förhållande dem emellan. Alla tycks befriade från det sceniska talets konventioner och person efter person utmejslas efterhand: den monumentala Mor Ginger i Lena B Nilssons brutala gestalt, den hopplöst jagsvage Tom, gripande spelad av David Fukamachi Regnfors, aset Chuck, som Kristofer Kamiyasu gör och så där kunde man hålla på. Alla är bra.

I centrum står naturligtvis Andrea Edwards som den främmande uppdykerskan Grace, ännu ett av von Triers mäktiga kvinnliga kristus-offer, bilden som från gång till annan föranleder kritik och skepsis från den feministiska sidan. Vilket är märkligt, eftersom förmågan att offra något för andra är en grundpelare i kristen människosyn, vilken det inte kan råda tvivel om har präglat von Trier.

– Frågan kan inte besvaras här, lyder Grace’s slutreplik, huruvida befolkningen i Dogville kan dömas eller förlåtas, men historien har vänt tillräckligt ut och in på föreställningen om vad man förväntar sig och vad som överrumplar, i vilken mån innevånarna är anpassningsbara till något för dem obekant, i vilken mån de är dömda till sin inneboende grymhet – det är grymt intelligent genomtänkt!

Edwards ger också huvudpersonen oändlig mångsidighet, en skir omtålighet tillsammans med segheten i hennes uthållighet, skönhet mitt bland de fula utspelen, vighet i kontrast till stadsbornas eviga klumpigheter. Det är ännu en tour-de-force direkt efter hennes briljanta Faust-tolkning på teatern för en tid sedan. Och mer är att vänta, i vår spelar hon i Jane Eyre.

Allt strålar samman i den här uppsättningen. Suget i musiken, den sparsamma men generösa scenbilden, den påträngande men raffinerade ljussättningen, fysikaliteten i de tekniska effekterna. Mer än allt beundrar jag förmågan att undgå alla lättköpta paralleller till vår nära omgivning. Triers problemformulering har inga dylika taktiska anspråk, det han ägnar sig åt är människans grundläggande egenskaper, hennes stora möjligheter och fatala begränsningar.

Man måste säga, att Frida Röhl blivit något av en gudagåva för Folkteatern och Göteborgspubliken. Den träffsäkerhet med vilken föreställningen Dogville tar plats, mitt i den förvirrade eftervalsdebatten i landet, är beundransvärd. Hon gör det roligt och lärorikt att gå på teatern igen – ett sant nöje!

▪ Kjerstin Norén

Bild tv ur Dogville. Foto: Mats Bäcker

Dogville
av Christian Lollike efter Lars von Trier
regi: Frida Röhl
scenografi och kostym: Charlotta Nylund
ljus: Susanne Åberg
musik: Joel Igor Hammad Magnusson
Scen: Folkteatern Göteborg 2018

Kategorier
Skänk ett bidrag till Alba!
gilla.alba.3600px
Dela den här artikeln: