När ojämlikheten skenar och fåväldet breder ut sig

Bild: Göran Therborn

[181103] Vi är på väg bort från det samhälle som vi länge tagir för givet. Den solidariska politiken övergår i uppsplittring, individualisering och ökande klyftor. Göran Therborn  synar det moderna svenska klassamhällets utveckling och Ove Sernhede reflekterar om tillståndet i Sverige i denna essä.

Vad har hänt med Sverige? När vårt land idag porträtteras i utländska medier är det inte längre den generösa familjepolitiken, de lagstadgade sem­ester­veckorna eller den höga levnadsstandarden som står i centrum för reportagen.  Sedan en tid tillbaka har Sverige i utländska medier snarare kommit att framträda som en nation på gränsen till sammanbrott. Ett land med ofantliga integrations­problem, social oro och ohejdbar kriminalitet. När man sedan försöker sig på att förklara orsakerna till dessa problem pekas med hela handen det på invandringen. Sverige har helt enkelt tagit emot för många flyktingar, de kostar för mycket, de kan omöjligt integreras och de hotar välfärden för alla andra medborgare.

Det är nu inte bara utländska medier som gör denna analys. Hela det politiska landskapet i Sverige har under senare tid präglats av att invandringen gjorts till en ödesfråga. Den alarmistiska högern att flyttat fram positionerna och lyckats få det politiska samtalet att handla om att flyktingarna och de ”tärande bidragstagarna i utanförskapsområdena” är på väg att orsaka en system­kollaps. Sociologen Göran Therborns senaste bok Kapitalet, överheten och alla vi andra har siktet inställt på att ge förklaringar på de förändringar Sverige gått igenom under de senaste decennierna. Men till skillnad från de mer journalistiska reportagen och de borgerliga partiernas politik pekar hans förklaringar åt ett annat håll. Grundorsaken till den fattigdom och den segregation som vi ser i svenska storstäder är den politiska U-sväng som Sverige gjorde under 1990-talet.

Inkomstklyftor och förmögenhets­skillnader har ökat och skiktat befolkningen på ett sätt som finner sin motsvarighet i hur Sverige såg ut innan välfärdsstaten. Klassamhället har rasifierats och fattigdomen gettofierats på ett sätt som döljer maktförhållanden och privilegiestrukturer. Moderaterna, ett av de partier som just framställer in­vand­ringen och bidragsberoendet i ”utan­för­skaps­områdena” som Sveriges stora problem, hävdar att invandringen 2018 kostar 40 miljarder. Detta utgör, som Therborn framhåller, 0,9 % av national­inkomsten. De beräkningar som gjorts av storleken på den svenska över­klassens undangömda förmögenheter pekar mot att dessa är värderade till runt 500 miljarder kronor. Detta motsvarar 10 % av nationalinkomsten. Bara i den av SVT framgrävda Paradisläckanuppskattar Skatteverket att svenska företagare varje år undanhåller 43 miljarder kronor från att beskattas. Så vem stjäl resurser och vem utgör hotet mot välfärden?

Therborns bok på 150 sidor är inte bara en uppgörelse med de senaste decenniernas politiska förändringar. Den tecknar också bilden av en historisk utveckling som kan sägas vara kännetecknad av en cirkel­rörelse. Sverige var vid mitten av 1800-talet ett agrarsamhälle med stora klasskillnader. Industrialiseringen omvandlade ekonomin och skapade en arbetar­rörelse som från 1930-talet fram till mitten av 1980-talet byggde ett av den moderna världens mer jämlika samhällen. Med inträdet i 1990-talet kom den politiska kompassriktning som hade väglett samhällsbygget att drastiskt ändras. Jämlikhetsidealen ersattes av tron på marknaden. Det är om denna förändringsprocess som Therborns bok handlar och denna essä är sprungen ur läsningen av denna bok.

Sverige industrialiseras och arbetarrörelsens framväxt

Vid tiden för den stora emigrationen till USA var majoriteten av Sveriges befolkning bönder. Perioden 1850 – 1914 kännetecknades av en omfattande urbanisering och industrialisering och industriarbetarnas andel av befolkningen ökade under denna tid från 9 till 30 % (Andersson-Skog & Krantz 2002). Industrins framväxt var i huvudsak koncentrerad till de områden som idag utgör storstadsregionerna Stockholm, Göteborg och Malmö. Arbetarnas villkor var ofta eländiga med låga löner och långa arbetsdagar. Konflikterna på den svenska arbetsmarknaden var också många. Mest känd är den så kallade Sundsvallsstrejken 1879 (Blomqvist 1989). Behovet av organisering var påtaglig och 1889 bildades så Sveriges Socialdemokratiska Arbetarparti (SAP) och ett decennium senare formades den nationella sammanslutningen av landets fackföreningar, Landsorganisationen (LO).

1909 manade LO till en generalstrejk som slutade i nederlag och många arbetare blev sparkade, svartlistade och vräkta från sina bostäder. Den svenska arbetarklassens situation försämrades under första världskriget och bristen på livsmedel ledde till omfattande hungerkravaller i flera större städer 1917. Militär utkommenderades för att stävja oroligheterna. Rädslan för att också Sveriges arbetare skulle gå samma väg som i Ryssland ledde till att kravet på allmän rösträtt för män genomfördes redan 1918. Ett år senare kom även kvinnorna att omfattas av denna rättighet samtidigt som 8-timmars arbetsdag infördes (Blomqvist 1989).

1920-talet kännetecknades av att levnadsstandarden förbättrades för flera grupper i det svenska samhället. Men arbetsvillkoren var alltjämt svåra för stora delar av arbetarklassen. I ”internationell jämförelse låg Sverige i tätposition då det gällde konflikter på arbetsmarknaden” (Ljunggren 2015 s 118). Den stora finanskrisen 1929 resulterade i att världshandeln minskade och massarbetslösheten bredde ut sig i många länder. Händelserna i Ådalen 1931, då militär sköt ihjäl fem strejkande arbetare i ett demonstrationståg, visade hur starka motsättningarna var i det svenska samhället.

När socialdemokratin 1932 bildade regering under partiledaren Per Albin Hansson var en tredjedel av landets alla arbetare utan jobb. Partiet ingick en uppgörelse med Bondeförbundet och lyckades på så sätt skapa en stabil grund för det samhällsbygge som gick under beteckningen Folkhemmet (Elmbrant 2015). Reformer som arbetslöshetsförsäkring, lagstadgad semester och uppgradering av folkpensionen infördes under 1930-talet (Åmark 2005). Den svenska socialdemokratin, med finansminister Ernst Wigforss i spetsen, utvecklade under inflytande från ekonomer i den så kallade Stockholmsskolan en ekonomisk politik som hade många beröringspunkter med de teorier som vid denna tid förfäktades av den brittiske ekonomen John Maynard Keynes (Elmbrant 2015). Lågkonjunkturer och arbetslöshet ledde till försvagad köpkraft. Statens roll i ekonomi måste då bli att via offentliga investeringar i till exempel infrastruktur och bostadsbyggande, stimulera ekonomin och på så sätt skapa en multiplikatoreffekt som får ekonomin i sin helhet att växa. Denna politik medförde att arbetslösheten kunde hävas samtidigt som det gav en höjd levnadsstandard och nya konsumtions möjligheter för arbetarklassen.

Folkhemmet, Saltsjöbadsavtalet och rekordåren

Det är under denna period som Folkhemmet blev en metafor för ambitionen att bygga ”det goda samhälle” där, som Per Albin uttryckte i ett tal redan 1928, det råder rättvisa och jämlikhet, där den starke hjälper den svage och där ingen trampas på. För att det svenska samhället skulle bli det ”goda medborgarhemmet måste klasskillnaderna avlägsnas, den sociala omsorgen utvecklas och de ekonomiska ojämlikheterna utjämnas” (Hansson 1928). Demokrati måste också inbegripa de arbetandes inflytande över produktionen. Ekonomisk demokrati var lika viktig som politisk demokrati och sågs som nästa stora steg i skapandet av ett demokratiskt och solidariskt samhälle.

Begreppet Folkhem hade socialdemokratin tagit över från den politiska högern. Även om den socialdemokratiska versionen av detta begrepp var radikalt annorlunda än högerns så var också Per-Albin Hanssons vision infärgad av en nationalistisk självtillräcklighet. Folkhemmet byggde på en grundläggande tanke om samförstånd (Hadenius 2003, Misgeld, Melin & Åmark 1989). Att genom politiska förhandlingar skapa breda allianser var vägen till arbetsfred, tillväxt och välstånd. Denna strategi, skiljde sig från den mer konfrontationsorienterade politik som kännetecknade arbetarrörelsens radikala gren och kom bland annat till uttryck i det av LO och Svenska Arbetsgivareföreningen (SAF) inrättade Saltsjöbadsavtalet 1938. Med detta formades ett regelverk för den svenska arbetsmarknaden som skulle skapa stabilitet för flera decennier.

Denna samförstånds- och förhandlingsordning kom att lägga grunden för det som senare kom att uppfattas som den ”svenska modellen” (Åmark 2005). Den svenska arbetarklassens ”tämjdes” genom fördelningspolitik som innebar ett ökat välstånd. Socialdemokratin ersatte klasskampen med ett samhällsbygge som betonade försoning såväl som utjämning mellan klasserna. Fram tonade ett samhälle som garanterade individen hennes grundläggande sociala och politiska rättigheter. Trots socialdemokratins radikala, programmatiska vision om ekonomisk demokrati kom aldrig äganderätten till produktionsmedlen att ifrågasättas.

Under andra världskriget (1939 – 45) hade Sverige en samlingsregering som leddes av socialdemokraterna genom Per Albin Hansson. Kriget hade lagt Europa i ruiner. Sverige hade stått utanför kriget och hade en intakt produktionsapparat. Återuppbyggnaden av Europa efter andra världskriget blev därför inledningen till en epok av stark svensk ekonomisk tillväxt, de så kallade Rekordåren.

Välfärdsstaten, Miljonprogrammet och Fordismen

Hela världsekonomin utvecklas vid denna tid i rask takt och decennierna efter andra världskriget kännetecknas av vad som ibland betecknas som den ”demokratiska kapitalismens epok” (Streeck 2013, Habermas 2015). I Bretton Woods på den nordamerikanska östkusten hade ledarna för krigets segrarmakter samlats 1944 för att skapa en ny ekonomisk världsordning byggd på internationellt samarbete, fasta växelkurser och handelsavtal som stabiliserade världsekonomin. Det marknadsekonomiska kaos med massarbetslöshet och kris som hade kännetecknat 1930-talet hade skapat den politiska polarisering som fört nazismen till makten. Denna typ av samhällsutveckling skulle inte få upprepas. I Norra Europa och i Nordamerika skapades en form för samhällsbygge som utvecklade en Välfärdsstat som skulle garantera att alla medborgare gjordes delaktiga i den sociala och ekonomiska utvecklingen.

Basen för detta samhällsbygge var ambitionen att upprätthålla en balans mellan marknadsekonomi och politiska mål om inkomstutjämning och alla medborgares tillgång till grundläggande sociala rättigheter. I de skandinaviska länderna trycktes fattigdomen tillbaka och den form för Välfärdsstat som här utvecklades framstod i många sammanhang som en förebild.

Socialdemokraterna lanserade 1947 det så kallade Efterkrigstidsprogrammet som var en radikal vision för att omforma samhället. Programmet stötte på motstånd och alla programpunkter realiserades inte men väl en allmän sjukförsäkring, en allmän tjänstepension, ett enhetligt skolsystem som skulle ge alla en likvärdig start i livet, fyra veckors lagstadgad och betald semester, en moderskapsförsäkring och en skattepolitik som omfördelade samhällets resurser (Wennemo 2014). Under hela efterkrigstiden fram till inledningen på 1990-talet hade Sverige mycket låga arbetslöshetssiffror. Detta var dels ett resultat av de goda ekonomiska konjunkturerna men också ett uttryck för en officiell ekonomisk politik som hade full sysselsättning som huvudmål. Arbetslöshet ansågs vara demoraliserande för individen och en fara för samhällsgemenskapen. Sverige gick nu igenom en omvandling som krympte de ekonomiska klyftorna och utjämnade de sociala skillnaderna mellan olika grupper Lindberg (1999).

Ett av de områden som var i stort behov av åtgärder var bostadsfrågan. Sverige hade 1930 Europas sämsta bostadsstandard. En bostadspolitisk delegation tillsattes och reformer infördes för att åtgärda de värsta formerna av trångboddhet och bostadsslum (Thörn 2013). Så även om bostadsstandarden förbättrades under 1940- och 50-talen så var 1960 hälften av alla svenska lägenheter utan dusch eller bad, mer än en tredjedel sakande WC och en tiondel var utan rinnande vatten (Nylander 2013). Vid början av 1960-talet lades därför grunden för en av de största satsningarna i den svenska välfärdsstatens historia, nämligen miljonprogrammet. Mellan 1965 – 75 skulle en miljon nya lägenheter byggas. Detta skulle i en viss mening realisera socialdemokratins gamla vallöften om bra och billiga bostäder till alla, även om det inte innebar att bostaden blev en social rättighet på det sätt som tidigare bostadspolitiska deklarationer hade stipulerat.

Det fanns redan i miljonprogrammet en inbyggd segregation. När de nya stadsdelarna planerades gjordes ofta en uppdelning eller åtskillnad av de människor som skulle flytta dit. Detta skedde genom att områdena planerades med olika upplåtelseformer. Merparten av husen som byggdes i enkla monteringsfärdiga enheter var avsedda för mindre bemedlade och här var upplåtelseformen hyresrätter, men det fanns också bostadsrätter såväl som villor i de flesta miljonprogramsområden. Så här fanns skillnader i inkomster som avgjorde var man bodde, men å andra sidan så fanns det ett köpcentrum, en skola, en förskola, en fritidsgård, ett bibliotek och en vårdcentral som betjänade alla i området. Så de olika sociala skikten möttes i vardagen, deras barn gick i samma skola, områdets alla ungdomar var på samma fritidsgård och man handlade mat i samma köpcentrum.

Den produktionsordning och det samhällskontrakt som utvecklades under denna den demokratiska kapitalismens epok går också under beteckningen Fordismen (Blomqvist et al 2012, Streeck 2013). Bakgrunden till denna benämning är att denna tid dominerades av tillverkningsindustrin vars arbetsorganisation i hög grad vilade på det ’löpande bandet’ som utvecklats i Fords bilfabriker i USA. Fordismens hade sin glansperiod från fredsslutet fram till första halvan av 1970-talet. Fordismen som samhällsbygge var grundad i en nationell Välfärdsstat som kännetecknades av goda löner, full sysselsättning och stark konsumtion. Decennierna närmast efter andra världskriget var en period av stark tillväxt, demokratisering och social utjämning.

Den för Sverige gynnsamma efterkrigstidskonjunkturen i kombination med en politisk ambition om stabilitet och utjämning ledde till att reallöner ökade och inkomstskillnader minskade ända fram till mitten av 1980-talet. Om Bretton Wood-systemet gav stabilitet åt världsekonomin genom regleringar och överenskommelser så innebar den svenska modellen ett samhällsbygge som flyttade fram positionerna för den svenska arbetarklassen samtidigt som detta bygge gav stabilitet och förutsägbarhet åt det privata näringslivet, som under denna tid växer och är mycket vinstgivande.

Högkonjunkturen bryts

Den gynnsamma ekonomiska utvecklingen under decennierna närmast efter andra världskriget bröts under första halvan av 1970-talet. Stora delar av tillverkningsindustrin mötte en allt hårdare konkurrens från nya, uppstickande industrinationer. Så utmanades till exempel den på västkusten starka textil- och varvsindustrin av konkurrens utifrån. Kläderna syddes billigare i Portugal och produktionen flyttades dit. Japan och Korea byggde större och billigare båtar än vad de svenska varven kunde, vilket ledde till att dessa efter några år av konstgjord andning till slut tvingades lägga ner (Sernhede & Johansson 2006).

Till denna utveckling adderades den så kallade Oljekrisen 1973 – 74. När de oljeproducerande staterna i Mellanöstern beslöt sig för att skära ner i produktionen av olja ökade priset på ett sätt som allvarligt påverkade den ekonomiska utvecklingen i hela världen. Den ekonomiska avkylning som detta innebar för svensk industri parerades genom devalveringar och en strukturomvandling som succesivt omvandlade Sveriges ekonomi. Omvandlingen från en ekonomi dominerad av industriproduktion till en ekonomi där tjänste- och servicesektorn, kunskaps- och informationsindustrin gavs starkare ställning var nu på gång. Vid mitten av 1960-talet uppgick antalet förvärvsarbetande i industrin till 45 % av den totala arbetskraften, motsvarande siffra för 1995 är 26 % och 2010 17 % (SCB 2016).

1970-talet övergick på så sätt i 1980-talets överhettade inflationsekonomi som liksom tidigare decennier var kännetecknade av full sysselsättning. I den omvandling av ekonomin som nu sker kom utbyggnaden av offentlig sektor att få en viktig roll. Trots att den industriella högkonjunkturen gav vika under 1970-talet så växte den svenska bruttonationalprodukten (BNP) kontinuerligt ända fram till början av 1990-talet. Under trycket från den internationella utvecklingen sökte sig också den svenska socialdemokratin efter nya tillväxtmodeller och anslöt till den pågående internationaliseringen av det finansiella systemet. Sverige anträdde genom den så kallade novemberrevolutionen 1985 den väg som tidigare hade stakats ut av USAs, Storbritanniens och flertalet andra europeiska länder. Novemberrevolutionen innebar att kreditmarknaden avreglerades och bankerna gavs fritt spelrum att låna ut pengar. Detta innebar att fastighetsmarknaden nu kom att få allt större betydelse för ekonomin i sin helhet. Fria kapitalrörelser över nationsgränserna innebar också nya möjligheter för och ökad makt åt det globala finanskapitalet (Lindberg 1999, Elmbrant 2005).

Värdet på fastigheter steg under 1980-talet. Detta ledde till en spekulation i värdestegringen som bland annat skapade en hausse på byggmarknaden. När bubblan sprack och värdet på fastigheter sjönk 1992 var staten tvungen att gå in och rädda banksystemet. Den finans- och fastighetskris Sverige gick igenom vid denna tid drabbade inte bara fastighetsägarna och bankerna. De offentliga finanserna destabiliserades och den fasta svenska kronkursen blev utsatt för valutaspekulation. Sveriges ekonomi var skakad i grunden och politikerna manade till det stålbad som innebar att hela samhället kom att ömsad skinn (Lindberg 1999, Elmbrant 2005).

Med fastighetsbranschens och bankernas fall följde också en rad andra företag och mer än en halv miljon jobb försvann under loppet av några år, såväl inom privat industri som inom offentlig sektor. Redan innan krisen slog till hade ett nytt skattesystem införts 1990. Detta var avsett att sänka skattetrycket för de med höga inkomster i tron att detta skulle skapa ”dynamiska effekter” genom att pengar frigjordes till investeringar och konsumtion. Denna ”århundradets skattereform” tog udden av den progressivitet och de utjämningsideal som tidigare varit riktningsgivande för synen på skatternas roll i samhällsbygget.

Det chocktillstånd som nittiotalskrisen försatte Sverige i användes också för att rita om det politiska landskapet. Nivåerna i sjuk- och a-kassan sänktes och på ett övergripande politiskt plan blev det viktigare att ha styrsel på inflationen än på arbetslösheten. Kraven på nedskärningar i offentlig sektor och i alla bidrags- och transfereringssystem blev allt mer påträngande (Wennemo 2014). Denna utveckling knöt också an till det internationella klimat som sedan länge krävt ett nedtonande av välfärdsstatens åtaganden. Det hävdades att välfärden hade gjort svensken lat. Uppfattningen att människor valde att leva på bidrag framför att arbeta blev allt mer framträdande i debatten.

Fredrik Reinfeldt var i början av 1990-talet ordförande i Moderata Ungdomsförbundet. 1993 gav han ut en bok om tillståndet i Sverige med titeln Det sovande folket. Han menade att den svensk som formats under välfärdsdecennierna hade blivit initiativ- och energilös och utan ambition. Svenska folket hade gjorts till ”välfärdsknarkare”. Välfärdsstaten hade passiviserat hela folket som nu skulle väckas genom en ny politisk agenda som avsåg att sporra till konkurrenstänkande och individualism. Det var dags, menade Reinfeldt, att förpassa fördelningspolitik och social rättvisa från den politiska agendan. Fredrik Reinfeldt var Sveriges statsminister mellan 2006 – 2014.

Nyliberalismen och de ökande klyftorna

När den svenska modell för samhällsbygge som hade dominerat under decennierna efter det andra världskriget började ifrågasättas hade det på den internationella politiska arenan redan blåst nya vindar som tilltog allt mer i styrka och som också började få allt större gehör i Sverige. När kraften och tillväxttakten i den västeuropeiska såväl som den svenska ekonomins försvagades under 1970-talet hamnade finansieringen av välfärdsstaten i svårigheter. Investeringarna flyttade utomlands och begränsningarna av kapitalets rörelsefrihet ledde till kapitalflykt. Detta innebar lägre tillväxt samtidigt som kostnaderna för att möta den arbetslöshet som fabriksnedläggningarna skapade ökade. Nya politiska idéer och nya ekonomiska teorier fick fäste också i den svenska politiska debatten (Lindberg 1999, Elmbrant 2005).

I Storbritannien valdes 1979 den värdekonservativa och i anti-fackligt orienterade Margret Thatcher till premiärminister. 1980 blev den konservative republikanen Ronald Reagan vald till president i USA. Båda var av uppfattningen att den politik och det samhällskontrakt som definierat efterkrigstiden nu måste brytas upp. Arbetarrörelsens och fackföreningarnas inflytande över samhällsutvecklingen måste hävas. Den reglering av marknadskrafterna som hade kännetecknat välfärdsstaten skulle nu ersättas av ett friare och mer stimulerande företagsklimat vilket förväntades främja den ekonomiska tillväxten. Thatchers och Reagans politiska agenda gick hand i hand med en ny ekonomisk politik där finanssektorn och bankerna fick en allt viktigare och allt mer självständig roll. Detta internationella utvecklingsmönster kom under andra halvan av 1980-talet att bli allt mer framträdande i den svenska debatten. Det är också denna finansialisering av ekonomin som är bakgrunden till den spekulationsekonomi som utlöste bostadskrisen i Sverige i början av 90-talet såväl som den globala finanskrisen 2008.

Therborn lyfter i sin bok fram att värdet på Stockholmsbörsen 1980 var 12 % av BNP. 1989 hade den ökat till 68% av BNP och vid tiden för finanskrisen 2008 var värdet uppe i 181 % av BNP. ”Det är mer än i USA och Storbritannien, de länder som gått i spetsen för spekulationskapitalismens ideologi, shareholder value, ”aktieägarvärde” (s 51).

Nyliberalismens recept för att upprätthålla tillväxt och företagens vinstnivåer kan, som Björn Elmbrant (2005) skriver, ses som en ”privatiserad keynesianism”. Detta innebar att stimulanserna i ekonomin gick från att vara planerade och offentliga till att bli privata. Det är denna marknadsfundamentalistiska ideologi som är bakgrunden till den skuld-ekonomi som utgör grunden för tillväxten i den svenska ekonomin under senare tid. Låga räntor och en stark expansion av värdet på fastigheter och bostäder har gjort att många som äger sin bostad lever över sina tillgångar. Med lägenheten eller villan som säkerhet kan man låna till en konsumtion som ligger över familjens reella tillgångar. Denna utveckling visar också på bankernas utlåning och konsumtionens betydelse för tillväxten. Att på detta sätt hålla igång konsumtionen är idag lika central för ekonomin som produktionen av varor och tjänster (Streeck 2013, Björklund 2017).

Sverige kunde under några decennier stoltsera med en samhällsutveckling där inkomstskillnaderna mellan fattig och rik minskade. Denna utveckling bröts i mitten av 1980-talet. 1950 tjänade de 200 ledande direktörerna tjugosju gånger mer än snittet för en LO-arbetare. 1980 – 81, efter decennier av utjämningspolitik var förhållandet ett till nio, för att 1997, efter ett decennium av skillnadspolitik åter befinna sig tillbaka till den nivå som gällde 1950. 2007 var förhållandet ett till femtioett och 2014 ett till åttiotre (Eriksson 2011, Bergström, Almqvist & Eld 2016). Medellönen för den mest välbetalda inre kretsen av företagsledare var 2014 inte mindre än 18,3 miljoner svenska kronor enligt LO:s senaste utredning om ”maktelitens” löner (Bergström, Almqvist & Eld 2016). Dessa siffror gäller alltså inkomster av lön.

För att få en mer fullständig bild av klyftorna i det svenska samhället måste vi också ta med förmögenhetsutvecklingen i stort. Denna innefattar bland annat intäkter av kapitalinnehav. Storleken på förmögenhetsskillnaderna är inte så enkelt att ta reda på eftersom regeringen, i samband med att förmögenhetsskatten avskaffas 2007, också gav skatteverket order om att inte längre föra statistik över svenskarnas nettoförmögenheter.

Med det skifte som omvandlade Sveriges under 1990-talet kom konkurrens och skillnad att betraktas som positiva för tillväxten. Det fanns en föreställning om att när de rikare blev rikare skulle de fattiga också få det bättre, den så kallade trickle down effekten skulle träda in. Det är sant att stora grupper fått det bättre (Björklund 2017). Men de skiktningsprocesser som accelererade under 1990-talet innebar en allt mer påtaglig segregation och att medelinkomsterna i storstädernas fattigaste stadsdelar sjönk. I Göteborg har medelinkomsten i de mest stigmatiserade miljonprogramsområdena sjunkit med 10.000 kr mellan 1990 och 2013 samtidigt som den växt med tre hundra tusen kronor i de rikaste stadsdelarna, allt mätt i 2011 års penningvärde (Lundkvist 2014).

Fördelningspolitikens U-sväng

Bakom denna utveckling som lett till fattigdomens återkomst finns ett målmedvetet politiskt arbete med en uttalad avsikt att tränga tillbaka välfärdsstaten, att pressa lönerna och tona ner politikens roll till förmån för marknaden (Lindberg 1999, Sandberg 2014, 2017). Den grundläggande orsaken till att dessa politiska idéer kunde omvandla Sverige under 1990-talet står ytterst att finna i en global maktförskjutning. Den kris som då slog med oerhörd kraft mot det svenska samhället var inte svensk. Krisen var inte resultatet av att välfärdsstaten var överdimensionerad utan relaterad till att 1980-talet innebar stora skiften i vår omvärld (Lindberg 1999). En dominerande politisk ambition runt om i Västvärlden hade under 1980-talet varit inriktad mot att trycka tillbaka inflationen. En åtgärd för att uppnå detta syfte är att tillåta arbetslösheten att stiga. Sverige hade länge stått emot denna typ av politik men kom med 90-talskrisen att ansluta sig till denna politik.

Med önskan om inträde i den europeiska unionen tvingades också Sverige acceptera krav på en inflationsbekämpning som krävde nedskärningar i de offentliga utgifterna. Parallellt med denna utveckling skedde också grundläggande förändringar i de europeiska industriländernas sociala ambitioner. Det gemensamma och de välfärdstatliga satsningarna tonades ned och Detta är en del av bakgrunden till klyftorna ökade och att lönernas andel av produktionskostnaderna minskade.

Med den omvandling av det svenska samhället som iscensattes under 1980-talet omfördelades inte bara ekonomiska resurser. Den innebar också att själva idén om jämlikhet och behovet av det gemensamma skulle skjutas i sank. Ojämlikheten är inte strukturell utan resultatet av personliga tillkortakommanden som individen själv är ansvarig för. Men denna ojämlikhet är en kvarn som maler ned den sociala sammanhållningen och utgör därför ett hot mot demokratin (Rossanvalon 2017). Vi har aldrig tidigare talat så mycket om ojämlikhet, samtidigt har det aldrig gjorts så lite för att minska den.

Trots att Sverige som nation aldrig varit rikare än idag, landets BNP är nu mer än dubbelt så stor som 1970, så möter vi i den politiska debatten ett ständigt tal om att vi inte har råd med olika välfärdsåtaganden. Det hävdas att vi måste hålla tillbaka de offentliga utgifterna. Sverige är på gränsen till ”systemkollaps” som en följd av flyktingsituationen 2015, vi skulle därför inte ha råd med fritidsgårdar, personal i vården och i skolan. Samtidigt har skattesystemet reformerats på ett sätt som gynnar de rika och som innebär en tvärvändning på fördelningspolitikens område.

Man skulle kunna säga att Sverige under de senaste 30 åren bedrivit en omvänd Robin Hood-politik. De 15 rikaste svenskarna har idag tillgångar som motsvarar en tredjedel av Sveriges BNP. På 1960 talet var de rikaste femton familjernas del av BNP bara en sextiondel (Sandberg 2017). 1987 var skattekvoten 51,5 procent av BNP och 2014 hade denna sjunkit till 44,5 procent av BNP (Sohlman 2013, Scocco 2014). Therborn hänvisar till att den rikaste tiondelens andel av hushållens samlade förmögenhet är 42 %, i USA är motsvarande siffra 38 % (s 97). 1991 levde 7% av befolkningen i relativ fattigdom, 2016 är det 16%. Samma år visar de störst deklarerade kapitalinkomsttagarna en genomsnittlig inkomst på 748 miljoner, vilket är 1902 gånger mer än genomsnittsinkomsten.

Alla dessa siffror visar att den fördelningspolitik som drevs av socialdemokratin under decennierna efter 1945, och som ledde till att inkomstklyftorna var mindre i Sverige än i något annat land, idag inte bara är frånvarande, den har just gjort en U-sväng. Svenska staten har varje år tappat ca 250 miljarder i skatteintäkter (mätt i 2012 år penningvärde). 1987 var andelen sysselsatta i offentlig sektor 38 procent av den arbetande befolkningen, 2014 var denna siffra 28 procent. Om vi skulle haft kvar samma sysselsättningsgrad i offentlig sektor som 1987 så hade vi haft 430 000 fler personer i arbetskraften, dvs. vi skulle i princip inte ha någon arbetslöshet.

Trots frånvaron av en övergripande, medveten plan och om än i varierande tempo så gick samhällsutvecklingen mellan 1860 och 1980 i samma riktning, skriver Therborn. ”Sedan 1980-talet har utvecklingen slagit om i sin motsats: från demokratisering, utjämning och integration till förstärkt fåvälde, ökad ojämlikhet och polarisering mellan vinnare och förlorare” (s. 140). Det är, menar han, inte otänkbart att decennierna efter kriget är en historisk parentes.

Demokratiskt underskott och post-politik

Ett kännetecken på det politiska klimatet i många länder över hela globen är att de fattiga och socialt exkluderade är frånvarande i den politiska debatten. För partierna i det etablerade politiska systemet är det uppenbarligen ytterst känsligt och hotfullt att inför sin väljarbas i allt för stor utsträckning låta sig identifieras med eller vara talesmän för det som den franske sociologen Pierre Bourdieu kallar ”det moderna eländet”. Svårigheterna för marginalgrupperna att ta plats som fullvärdiga medborgare är också beroende av svårigheterna att göra sina röster hörda i det officiella politiska samtalet. Detta, i kombination med den etablerade politikens ointresse och rädsla‚ har fått till följd att många bland de som bor i de fattiga, stigmatiserade förortsstadsdelarna förlorat intresse och förtroende för det etablerade politiska systemet. Detta mönster av lågt valdeltagande bland de grupper som inte släppts in samhället har skakat om många västliga demokratier dithän att parlamentariska utredningar tillsats för att undersöka demokratins tillstånd.

Sveriges riksdag tillsatte 1997 Demokratiutredningen som i en rad studier visade att det existerat ett ”demokratiskt underskott” i det svenska samhället. Viktiga faktorer bakom detta underskott var inte bara att de politiska partierna medlemsbaser sjönk, en än viktigare anledning är att det civilsamhälle som tidigare hade engagerat de många medborgarna nu i stor utsträckning spelat ut sin roll. Det är svårt att se hur den samtida motsvarigheten till den levande demokrati som bars upp av att många medborgare var aktiva i fackföreningar, hyresgästföreningar, konsumentkooperationen, folkbildningsorganisationernas studiecirklar, nykterhetsförbunden och frikyrkor skall se ut. I takt med att samhällsgemenskapen och den sociala sammanhållningen rivits upp så har också demokratin i hög grad blivit en angelägenhet för de som redan är i besittning av en trygg och säker position i samhället.

Att det finns en relation mellan individers och gruppers upplevelse och erfarenheter av brist på erkännande och delaktighet i samhället å ena sidan och tendensen att inte vilja delta i de val som arrangeras av den officiella politiken å den andra är väl känt från statsvetenskaplig forskning (Putnam 2000). I till exempel USA har svarta, i framför allt sydstaterna, alltid haft ett lågt valdeltagande. När detta mönster av lågt valdeltagande också blir skönjbart under nittiotalet i flera europeiska länder, inklusive Sverige, kom detta att mottas som oroväckande av politiker och samhällskommentatorer. Detta var en signal som antydde att det under den polerade och anständiga samhälleliga ytan finns missförhållanden som skulle kunna osäkra den sociala sammanhållningen.

Det har framhållits att den samtida post­politiska utveckling som mer eller mindre utplånat politikens grundläggande ideologiska brottytor stängt in det politiska samtalet i bur av konsensus. Det existerar inte längre något alternativ till den rådande sam­hälls­ordningen (Mouffe 2008). I takt med att djupet och bredden i det politiska livet krympt till förmån för ett samförstånd så har nya möjlig­heter för populism och främlingsfientlighet öppnat sig. Men demokratins livsnerv hotas inte bara av ett postpolitiskt klimat som urholkat de ideologiska grund­konflikterna. Forskare menar också att vi idag lever i en postdemokrati där politiken svikit sitt uppdrag och i det närmaste omvandlats till en av televisionens många underhållnings­genrer (Crouch 2011).

Men Therborn menar, trots de bakslag som demokratin och det solidariska samhället fått utså under senare tid, så är inte utgången av samhällsutvecklingen given. Människans historia inte är förutbestämd, den bestäms inte av naturlagar. Människan skapar historien. Therborn lyfter fram att 2010-talet inte varit motståndslöst och hänvisar bland annat till Bernie Sanders och Jeremy Corbyn. Även om han inte är överdrivet positiv eller förhoppningsfull inför framtiden så ser han tre P:n som han menar kan utmana det oinskrän­kta penningväldet – Prekariatet, Proletariatet och Professionerna. Prekari­atet utgör en femtedel av arbetskraften och är möjlig för mobilisering i riktning mot utjämningspolitik. Men prekariatet är samtidigt den ”farliga klassen” som är långt ifrån immun för populismens locktoner kan.

Proletariatet är inte längre vad det en gång var men är trots samhälls­omvandlingen fortfarande bärare av en form för klassidentitet. Denna kan under gynnsamma betingelser växlas ut i en samhälls­förändrande kraft. De humanistiska professionerna; läkare, lärare, sjuk­sköterskor, socialarbetare med flera grupper, är, menar Therborn, finans- och välfärdskapitalets främsta angreppsmål idag. Här växer också mot­ståndet mot marknad­iseringen och dehumaniseringen av människan. Kapitalets allt aggressivare invasion av välfärdsstaten och de humanistiska professionernas motstånd mot detta, i kombination med tendensen att prekariatet utvidgas, skapar nya sociala motsättningar.  Hur dessa kommer att gestaltas eller lösas in vet vi ingenting om. Vad vi däremot vet, menar Therborn, är att ”utan en historisk medvetenhet om vad som står på spel och utan folklig mobilisering…har motståndet mot kapitalets tendens att återupprätta ettståndssamhälle i modern form knappast någon chans” (s 150).

Referenser:

Almqvist, Anna & Anders Eld (2016). Makteliten. Klyftorna större än någonsin. Stockholm: LO.

Andersson-Skog, Lena & Olle Krantz (2002). Omvandlingens sekel. Malmö: Studentlitteratur.

Björklund, Per (2017). Kasinolandet. Bostadsbubblan och den nya svenska modellen.Stockholm: Verbal förlag.

Blomqvist, Håkan (19189). Den röda tråden. Arbetarrörelsens historia. Stockholm: Röda Rummet.

Blomqvist, Håkan, Werner Schmidt, Lars Ekdahl, Mats Lindqvist, Samuel Edqvist & Kjell Ötsberg (2012). Efter guldåldern. Arbetarrörelsen och fordismens slut. Stockholm: Carlsson.

Crouch, Colin (2011). Postdemokrati. Göteborg: Bokförlaget Daidalos.

Elmbrant, Björn (2015). Innan mörkret faller. Stockholm: Atlas.

Ericson, Bengt (2011). Den nya överklassen. Stockholm: Fischer & Co.

Habermas, Jürgen (2015). Demokrati eller kapitalism, i Altvater, Elmar, Jürgen Habermas, Claus Offe (red) Demokrati eller kapitalism. Europa i kris. Göteborg: Daidalos.

Hadenius, Stig (2003). Svensk politik under 1900-talet. Konflikt och samförstånd. Stockholm: Hjalmarsson & Högberg.

Hansson, Per-Albin (1928). Folkhemstalet. http://www.svenskatal.se/1928011-per-albin-hansson-folkhemstalet/

Lindberg, Ingemar (1999). Välfärdens idéer. Stockholm: Atlas.

Ljunggren, Jens (2015). Den uppskjutna vreden. Socialdemokratisk känslopolitik från 1880-1980. Lund: Nordic Academic Press.

Lundkvist, Åsa (2014). Skillnader i livsvillkor och hälsa i Göteborg. Göteborgs stad.

Misgeld, Klaus, Karl Molin & Klas Åmark (1989). Socialdemokratins samhälle. 1889-1989. Stockholm: Tiden.

Mouffe, Chantal (2008). Om det politiska. Stockholm: Tankekraft.

Nylander, Ola (2013). Svensk bostad 1850 – 2000. Lund: Studentlitteratur.

Rossanvalon, Pierre (2017). Ett samhälle av jämlikar. Hägersten:Tankekraft.

Sandberg, Erik (2014). Lönesänkarna. Stockholm: Ordfront.

Sandberg, Erik (2017). Jakten på den försvunna skatten. Stockholm: Atlas.

Scocco, Sandro (2014). Ideologi bakom pessismen om välfärden. 14-02-16. Svenska Dagbladet

Sernhede, Ove & Thomas Johansson. Storstadens omvandlingar. Göteborg: Daidalos.

Sohlman, Åsa (2013). Det svenska skattesystemet och den svenska debatten. Stockholm: Arena.

Streeck, Wolfgang (2013). Köpt tid. Den demokratiska kapitalismens uppskjutna kris. Göteborg: Daidalos.

Thörn, Håkan (2013). Stad i rörelse. Stockholm: Atlas.

Wennemo, Irene (2014). Det gemensamma. Stockholm: Premiss/Arena.

Åmark, Klas (2003). Hundra år av välfärdspolitik. Umeå: Boréa.

▪ Ove Sernhede

Bild tv: Göran Therborn vid ett möte arrangerat av Katalys inför bokprojektet.

Läs även:
Göran Therborn
Klassamhället blir allt tydligare
[Alba 9 augusti 2018]

Bokomslag
Göran Therborn
Kapitalet, överheten och alla vi andra.
Klassamhället i Sverige – Det rådande och det kommande
Arkiv förlag 2018

Kategorier
Dela den här artikeln: