Se upp för äktenskapet!

Vinjettbild: Ulrika Josephsson

[181205] Det är inte första gången och säkert heller inte den sista: Lars Norén går bärsärkagång i de äktenskapliga korridorerna.

Kunde jag åter bli
den som jag förut var
jag gifte mig, nej, nej, aldrig mer, aldrig mer

låter de avslutande raderna i en italiensk folksång, det är en ton som ekar i varenda replik i Sofia Jupithers iscensättning av Episod. Den scenografiska uppbyggnaden, eller skulle man säga inbyggnaden, är enastående effektiv. Ända ut i åskådarrummet är det svårt att andas.

Den avslutande repliken är fruktansvärd. Ett hus är sålt och själva försäljningsakten spänner den dramatiska kurvan pjäsen igenom mellan tre olika par, till sist är det avgjort och hustruns konstaterande efter mannens omtalande av ’vårt’ hus är iskallt:

– Det är inte vårt längre.

Det har sina problem att arbeta med en Norén-text som är så ut i fingerspetsarna norénsk. Det är hört förr. Jupither arbetar naket, skickligt och sakligt men man kunde tänka sig en skörare ton, något som en del Fosse-iscensättningar kan hitta, ett drag av overklighet i stället för den påträngande realismen i författarens osvikliga iakttagelseförmåga.

Det fungerar trots allt och tristessen i det ”lilla” familjelivet kommer till uttryck i all sin förtvivlade orimlighet.

I filmen The Wife stelnar däremot äktenskapsskildringen till en en kliché. En amerikansk författare får Nobelpriset i litteratur, filmpremiären insynkad i själva krisåret för priset, nämligen i år, sekreteraren heter t.o.m Engdahl i efternamn. Ganska snart kommer det att framgå, att böckerna i lika hög grad är skrivna av hustrun och att den olycklige sonen med författarambitioner lider svårt av sin framträdande far. En far som därtill är skamlöst förförisk gentemot omgivningens yngre damer – även på en sådan oväsentlig punkt följer dikten verklighetens misär.

(En allätande misär. ”Dokumentären” om Svenska Akademien, Det slutna sällskapet, handlar endast perifert om institutionen, Jean Claude Arnault är programmets genomgående huvudperson, ingen annan.)

Efter särskilt tungt sorgliga begravningar är nog liknande akademiska högtidligheter en näst intill oöverkomlig svårighet att överföra till film, en tvättäkta no-go, och Runge, som gjort sig känd för mästerligt finkänsliga personteckningar i Om jag vänder mig om (2003) och ännu mer i Mun mot mun (2005), kommer inte karaktärerna inpå livet den här gången. De stannar kvar som kulisser bland andra kulisser, man tycker de kan ha sitt tjafs för sig själva, historien är för mallad, allt går som man förväntar sig, det går inget vidare, inte på något plan, inte på flygplanen heller vare sig på ut- eller hemresa.

▪ Kjerstin Norén

Bild tv: Ulrika Josephsson, producent.

Episod
av Lars Norén
regi: Sofia Jupither
scenografi: Erlend Birkeland
Jupither Josephsson Theatre Company på Stora Teatern 2018

The Wife
regi: Björn Runge
USA 2018

Det slutna sällskapet
en dokumentärfilm av Christian Catomeris och Knut Kainz Rognerud
SVT 2018

Kategorier
Dela den här artikeln: