När idrotten blir klimatsmart

Klimatet.vinjett

[190207] Tävlingsidrott ser skenbart ut att vara oförändrad under mer än hundra år. Men även om en bil har fyra hjul är det stor skillnad på en T-Ford och en stadsjeep. Idrottsgrenarna har blivit fler och idrottskroppen har utvecklats mer systematiskt. Med den nya klimatkampen står vi inför ett paradigmskifte i synen på idrotten.

Den olympiska rörelsens officiella motto är citius, altius, fortius – snabbare, högre, starkare på latin. Det myntades ursprungligen 1891 av dominikanermunken Henri Didon i samband med en prisutdelning i Paris. I OS-sammanhang användes det första gången av Michel Bréal vid kongressen 1894. En av den olympiska rörelsens grundare, baron Pierre de Coubertin, myntade ett annat motto: Det viktigaste i livet är inte att segra, utan att kämpa väl. Vilket motto passar för morgondagen?

Citius, altius, fortius. Sprider inte det en doft av kapitalistisk medvetenhet! Tanken är inte orimlig, för den moderna idrotten och sporten växte fram under 1800-talet. Kapitalismen är ungefär hundra år äldre, men det var först under 1800-talet som den på allvar började genomsyra samhället. En en viss försiktighet kan dock rekommenderas. Att sport har en struktur och logik som påminner om en kapitalistisk struktur betyder inte utan vidare att det finns en djupare relation. Under större delen av 1800-talet dominerades idrott av annat än sport, ofta med påstådd nationell prägel. Den tyska gymnastiken skilde sig till formen från den svenska. I den tyska gymnastiken fanns mer redskap medan den svenska varianten hade fler fristående övningar. Men likheterna var också tydliga, släktskapet med militär kultur exempelvis.

Fotboll, målning.

Bild: Fotboll i Manchester tidigt 1900-tal. Målning av  Christopher Richard Wynne Nevison

Så hur hänger idrotten samman med kapitalistiska strukturer? Om vi tar fotboll som exempel, så utvecklades den i jordbrukssamhället och förekom främst vid festliga tillfällen. England var redan då tättbefolkat. Byar som låg nära varandra kunde utmana varandra till tävling med boll. Vid varje by markerades ett mål – i symbolisk betydelse byporten. Antalet spelare varierade och bollen kunde se ut lite hur som helst, spel- eller lekytan var allt mellan byarna. Det var tillåtet att använda både händer och fötter. Reglerna var få men det gällde att göra flest mål, eller kanske det enda. Tjyvknepen var säkert vanliga. Idag har denna tidiga variant av fotboll börjat återupptas vid lantliga fester (jämför med lekar under midsommarfester i Sverige). Videoexempel finns på nätet.

För överklassen var idrott inledningsvis främst ett pedagogiskt redskap, exempelvis för att disciplinera eleverna i de engelska internatskolorna. Byfotbollen hade potential att bli intressant för de besuttna klasserna men behövde först omformas. Spelet omgärdades med alltfler regler. En spelplan definierades och blev rumsligt begränsad. Antalet spelare stipulerades. Disciplineringen på den fyrkantiga fotbollsplanen påminner om disciplineringen i en fabrik. Spelet utvecklades åt två håll, antingen gjorde man det med fötterna eller huvudsakligen med händerna. Så formades det ena maneret till fotoll, det andra till rugby.Sporten började från mitten av 1800-talet i England att bryta upp den lokala prägeln på idrott genom den framväxande konkurrenssporten och än fler regler som skapade den speciella idrottsgrenen. Det var en logik som fabriksarbetarna intuitivt kunde ta till sig, även om vägen dit var en successiv process. Nu började spelare ur de olika klasserna att mötas under nya former. Men organiserandet tog de övre skikten hand om, vilket förklarar att amatöridealet blev så långlivat. Överklassen närde inga drömmar om att bli professionella idrottsmän.

Trots att amatötridealen utvecklades inom fotbollen hindrade det inte att den professionella fotbollen utvecklades i en parallell struktur mot slutet av 1800-talet. Om spelare från överklassen på amatörnivå utvecklade det individuella dribblandet, så blev den kollektiva insatsen ett signum för arbetarklassen. Eller på ett abstrakt plan fabriksägaren mot arbetarna. Här fanns uppenbarligen en ideologisk koppling.

Låt oss återgå till det som blev den olympiska rörelsens dubbla tävlingsmotton ”citius, altius, fortius” respektive ”Det viktigaste är inte att segra, utan att kämpa väl”. Det första mottot hymlar inte medan det andra gör det. Ändå hänger de samman. Det andra mottot är ett uttryck för amatöridealet, som länge var giltigt för överklassens förhållningssätt till den moderna tävlingsidrott som långsamt fick allt större inflytande i samhället. I Tyskland kallades det kroppskultur, som är ett bredare begrepp än sport. När de olympiska spelen infördes med början 1896 i Athen fanns i många länder redan en gymnastikrörelse i flera industriländer, som i Tyskland. Norden hade också starka gymnastikrörelser men var närmast förindustriella. Linggymnastiken i Sverige hade sitt starkaste fäste i skolan.

Under större delen av 1900-talet levde amatörtanken parallellt med professionell idrott. Samma relation kan uttryckas som folkrörelsestyrd idrott och idrott organiserad enligt företagsprinciper. Den hierarkiskt upplagda tävlingsidrotten drog bägge idrottsprinciperna åt samma håll. Till slut fungerade de största amatörföreningarna som en professionell klubb. När amatöridealet upphävdes gick övergången till marknadsekonomin i princip gnisselfritt. Där är vi idag.

Om vi är lite generösa så har den moderna idrotten funnits i tvåhundra år. Gymnastikrörelsen lika länge. I åtminstone norre Europa dominerade gymnastiken från starten i början av 1800-talet, för att under 1900-talet successivt krympa till en verksamhet bland många andra. Hur ser det ut för fortsättningen med kroppskultur om vi breddar begreppet till fysisk aktivitet i stort, inte bara till tävlingssport?

Under 1900-talet har ett speciellt försök gjorts att påverka idrottens utveckling. Det var Atbetarnas idrottsförbund, AIF, som mest aktiv från cirka 1925 till 1935. Tyska arbetarförbundet hade 1914 runt 1,4 miljoner medlemmar, den norska motsvarigheten ungefär 50.000 medan svenska nog var lite mindre. Trots lovvärda försök att skapa en alternativ arbetaridrottsrörelse fick den aldrig den kraft som skulle behövas för att lyckas. Kanske var logiken i de bägge organisationerna, AIF och Riksidrottsförbundet RF, för lika? RF styrdes visserligen av samhällseliten med kungahuset som beskyddare. Kanske var ledningen för AIF alltför hårt knuten till kommunistiska partiet? Mer demokratisk ledning för AIF än RF verkar rimligt att anta att den hade. Men det räckte uppenbarligen inte. Till sitt innehåll var det nog svårt att skilja organisationerna från varandra, bortsett från retoriken.

En stormfågel av annat slag kan man betrakta ett initiativ i bakvattnet av studentrörelsen i Västtyskland på 70-talet. I den marxistiskt inspirerade teoretiska svallvåg som drog fram följde även kritiska granskningar av idrotten som samhällsfenomen. En grupp lärarstudenter försökte skapa en teoretisk och praktisk metod att bryta med tvälingsidrotten inom skolgymnastiken. Inriktningen skulle gå mot mer lek och glädjen i att lära sig behärska sin kropp. Men projektet stannade på idéstadiet och var kanske före sin tid?

Det är lätt att tro att den moderna idrotten ser ut idag som för hundra år sedan. Flera svenska fotbollsklubbar är runt hundra år gamla, i Storbritannien betydligt fler. Men när samhället förändras så förändras även idrotten. Och nu måste samhället förändras om vi ska klara klimatkrisen. Så vilka förändringar inom kroppskulturen väntar oss?

Rekordtanken är central inom alla idrottsgrenar med likvärdiga mått mätt. Här ingår inte någon skidgren, för resultatet beror till stor del på i vilket skick snön är. Torrt före, tösnö, terräng. Ingen valla i hela världen kan jämna ut förhållandena för olika tävlingar. Därför jämför man inte ett tremilalopp med något annat tremilalopp. När det gäller stavhopp, diskus eller löpning gäller den gamla devisen ”citius, altius, fortius”. Men i samtliga idrottsgrenar, inklusive skidor, är rekordtanken förbunden med ansträngningar och att ständigt bryta nya smärtgränser. ”Prestera eller dö” är en devis som konkurrenskapitalismen och toppidrotten delar.

När det gäller det kapitalistiska marknadssystemet är det just rekordtanken som har utvecklat den globala miljökris som nu drabbar alla medborgare på Jorden, oberoende av hur mycket eller lite av kapitalism som lokalsamhället representerar. I avancerade kapitalistiska marknader har allt mer av mänskliga aktiviteter blivit indragna i den kapitalistiska logiken. Idag gäller att all produktion som leder till utsläpp av koldioxid är överproduktion. Rekordtanken och den nutida vanan att se varje ting som en solitär i världen bör ersättas av andra tankestrukturer. Vi måste utveckla förmågan att se de samband som gäller för klimatet.

Elitidrotten idag med ansträngningarna för att slå rekord är ingen hälsokur för den enskilde idrottaren. I den kapitalistiska ekonomin är människan en förbrukningsvara, inom den professionella tävlingidrotten nära nog detsamma. Men här har varje stjärna ett högre pris och får ofta en snabb medicinsk behandling för att kunna återgå till showen. Ytterst är det i bägge systemen den enskilde individen som får betala priset med sin hälsa. Mycket talat därför att idrotten kommer att ändra fokus när miljökampen kommit längre än idag.

Ett brott med rekordtanken inom idrotten ligger i rörelsens förlängning. Bland åskådarna till ishockeymatcher på hög nivå ökar intoleransen för tacklingar som leder till hjärnskakningar hos spelarna – skador som till viss del orsakas av det allt högre tempot. Men rekordtankens snedvridna machomentalitet håller redan på att tappa sitt grepp om publiken. Tävlingsidrottens yin och yang-figur – lek och tävlan – har låtit leken locka både tävlande och åskådare vidare mot prestationsorienteringen. Bägge delarna har samtidigt varit giltiga för alla intresserade. Jag tror att glädjen och nyttan av motion kommer att bli en allt viktigare drivkraft för att idrotta. En förhoppning som nog kräver att kapitalismen som ekonomiskt system tvingas in på nya spår.

Denna ståndpunkt anknyter till Linggymnastikens motstånd mot den moderna tävlingsidrotten mot slutet av 1800-talet. Fram till dess hade Lings gymnastikfilosofi varit dominerande i Sverige under flera decennier. Här poängterades gymnastikens välgörande hälsoaspekter. Gissningsvis stora delar av läkarkåren delade denna åsikt. Linggymnastiken låg i linje med inflytelserika politiska strömningar, men tävlingsidrotten hade också inflytelserika stödtrupper. Tävlingarna hade uppenbarligen stor attraktionskraft och ett allt större utbud att visa upp. Bandyn knoppade av ishockey med större intensitet i spelet och numera även betydligt större publik.

En aktuell fråga är hur de olympiska spelen kommer att utvecklas. Tävlingarna har drabbats av elefantsjuka och både vinter-OS i Sotji 2014 och sommar-OS i London har efterlämnat spöklika arenor som inte används speciellt mycket och som kostat stora stora summor. Speciellt i västländerna finner man avtagande entusiasm för att ha spelen i de egna länderna, som där medborgarna i Calgary röstade emot att arrangera ett vinter-OS i staden 2026. Ett trendbrott i synen på OS ligger i linje med ett nödvändigt trendbrott i synen på klimatkrisen.

Det är inte bara klimatkrisen som påverkar idrottens fortsatta utveckling. Förändringen har antagligen påbörjats redan innan vi började prata om klimatkrisen. Det som på mitten av 1980-talet kunde uppfattas som en tillfällig våg av långdistanslöpning dog inte ut som en tillfällig fluga utan har fått sällskap av en tillväxt av gymmen. Det intressanta med denna växande friskvårdsrörelse är att den domineras av kvinnor. Det är troligt att sportartikelindustrin initialt har varit pådrivande i utvecklingen. Sportutrustning kommer vi säkert vilja skaffa oss även framöver, men då återvinningsbar.

Rekordjakt som drivkraft för att idrotta kommer att bli mindre attraktiv ju längre in i klimatkrisen vi når. Kurvan över antalet aktiva inom den traditionella tävlingsidrotten tenderar att peka nedåt. Fotboll har ett sjunkande antal lag och detsamma gäller för flera andra idrottsgrenar. Men vart utvecklingen tar vägen är inte mindre spännande än de gamla spänningarna.

Så vilket motto kommer att bli etikett för idrotten framöver? Inget, gissar jag. För visst känns det som ett imperiebyggande projekt och därför inte något som ligger i tiden.

▪ Christer Wigerfelt