[190210] Jag sitter i min barnlösa, efter många år av anorexi närmast infertila, kropp och tittar på HBOs filmatisering av Margaret Atwoods The Handmaid’s Tale. Min position gör att jag har lättare att identifiera mig med Yvonne Strahovskis gestaltning av Serena, hustrun som inte kan föda själv, som tillhör den religiöst dominerade överklass som styr landet.
Men självklart känner jag också med protagonisten, Elisabeth Moss som June Osborne, eller som hon kallas i sin roll som handmaid, Offred. Hon som förlorat allt, bland annat sitt namn, sin familj, sin dotter Hanna, sitt liv. Jag tänker på hur födandet, från våldtäktsbefruktningen till ammandet, gör Junes kropp till ett redskap. Hon utför bara ett arbete, i Gilead har alla andra aspekter av moderskapet överförts till den styrande klassen, till Serena.
Jag tänker på födande och arbete. På engelska används ordet labor om födseln. Att go into labor, samma ord som arbete. Födseln och arbetet tycks alltså höra samman. Jag tänker på hur det som skildras i The Handmaid’s Tale är omöjligheten i att reducera födseln till arbete. Serien visar, att när födseln mekaniseras, är det något som dör, mänskligheten, naturen, friheten. Jag tänker att det är något i detta som skaver och är obegripligt.
I min barnlösa kropp ser jag serien Call the Midwife, som skildrar livet på ett kloster och en barnmorskeklinik i efterkrigstidens London. Denna serie är på många sätt motsatsen till The Handmaid’s Tale. Det gemensamma är skildringen av födande. Men här finns ett överflöd av ömhet, omtanke, mänsklighet. Där finns inga arbetsvillkor, för det barnmorskorna gör räknas knappt som ett arbete, utan är istället ett kall.
Förlossningsupproret, med krav på rimligare villkor och löner, ifrågasätter synen på barnmorskans jobb som ett kall. Eller gör det det? Jag uppfattar att det som sker här, i politiken och i kulturen, är ett försök att förstå födande i en värld som förstås genom ekonomi, arbete och marknad. Jag tänker att det är svårt, och att det därför känns som om det skaver.
Jag hör hur Natashja ”Lady Dahmer” Blomberg och Cissi Wallin i podcasten Penntricket diskuterar barnafödande. Jag fastnar för hur de beskriver hur födseln börjat betraktas som en prestation. Förr i tiden talades det inte om det, om det som händer vid födseln, nu gör man det alltmer (även om mycket ännu aldrig sägs, exempelvis om förlossningsskador, om depressioner, komplikationer, sånt som man är rädd ska skrämma, som ska förstöra bilden av det mest naturliga, den största lyckan). Kanske är det det ökade talet och öppenheten, som gör att prestationskraven ökar. Man kan tala om smärtstillande, förlossningstimmarna, sprickorna, och det är då det kan bli en prestation att klara mycket smärta, orka många timmar eller duktigt göra det fort.
Jag tänker att detta med graviditet och födande som prestation hänger samman med hur kroppen i stort idag ses som sådan. Kroppen är en arena där ens ansträngningar ska synas. Kroppen är något som ständigt måste skapas och återskapas. Det är ett arbete att ha en kropp. Men det är ett arbete som är obetalt. Ett obetalt arbete i högsta grad indraget i den kapitalistiska världen.
Jag ser The Handmaid’s Tale, med sina bilder av hur June våldtas till graviditet, hur hon hålls borta från sitt barn, hur det görs till något som inte hör till henne, hon är endast en surrogatmor, jag ser det som en kritik av bland annat just surrogatmödraskap och den handel med kroppar som det kan innebära. Jag ser det som en kritik av synen på barnafödande som något som är möjligt att kapitalisera, att se som ett arbete. För June far så illa. Hennes döttrar, Hanna och Holly, far så illa. Kanske är det essentialistiskt, det mest naturliga. Kanske blir det så smärtsamt för att Gilead inte tar hänsyn till naturen. Jag tänker att detta kan vara ett problem. Jag tänker att naturen och kroppen är ett problem. Att det är något omöjligt.
Omöjligheten att se födseln som enbart arbete, samtidigt som det är just labor, likställt med arbete, dubbelheten i arbete och icke-arbete, gör den gravida, den födande, moderskroppen obegriplig i ett samhälle som ännu präglas av modernitetens syn på arbete. Arbete som det som ska föra samhället framåt, hålla det uppe. Kroppen är ett arbete och kroppen kan inte vara det. Kroppen kan inte begripas enligt dessa premisser, ändå är den kärnan som allt cirklar kring.
Jag tror att det tjänarinnan berättar för oss är att det finns glapp. Ett glapp mellan samhälle och kropp. Mellan marknad och ömhet. Ett glapp som måste ses som en form av omöjlighet, och därför ständigt diskuteras och omprövas. Ett glapp som inte kan stängas in bakom kliniska skärmar och absurda ritualer. Den gravida och födande kroppen måste få vara en obegriplighet.
Jag sitter i min barnlösa kropp och känner samtidigt, att den är lika obegriplig. Den är icke-produktiv (sjukskriven och familjelös), den står utanför naturen och marknaden. Jag tänker på hur jag som kvinna är obegriplig i det lönsamma samhället, och på hur jag är obegriplig som kvinna. Ingenting funkar i detta moment tjugotvå. Det går inte att fatta, och försöken blir ofta mer av övergrepp. Jag tänker på sorgen i detta.
