Sanningen om Nuckan

Vinjettbild ur Nuckan

[190303] Plötsligt står Malin Lindroth på scenen – som på ett torg för att ta upp en förhandling om sitt sociala eller mentala tillstånd. Precis som Aftonbladets kritiker en gång pekade på, hur Lars Norén omskapat teatern till ett antikt torg, där han satt tidens ämnen till debatt.

I den konstnärliga forskning föreställningen Nuckan – epilogen är ett exempel på har genren blivit föremål för en vidare artikulering genom Marianne Van Kerkhoven och Camilla Eeg-Tverbakk.

Ämnet har blivit mera närgånget, närgångnast av allt: den enskilda kvinnans förhållande till ofrivillig avsaknad av samlevnad. Författarinnan vandrar på scenen mellan sin position som uppläsare av den egna boken och en friare placering framför publiken, där hon tar chansen att reflektera vad hon redan formulerat i skrift. Bakom henne rör sig tillvaron i en stor rörlig bild utan fasta konturer, vid sidan av henne står en musiker, som vid bestämda tillfällen blir utsatt för direkt tilltal. Hennes instrument är vattenfyllda glas i olika storlek och form.

Valet av glasmaterial ligger i naturlig förlängning av den karaktär Lindroth skapar i egenskap av aktör. Hon skriver sin kvinna som rakryggad, beundransvärt rakryggad och djärv, men hon gör det i ett urskört tillstånd. Denna utsatthet gör att hon, precis som i filmen Beautiful Boy med Timothee Chalamet i rollen som den hjälplöst drogberoende, tvingar fram publikens egna minnen av utsatthet och tafatta försök att ta kontroll över sina liv.

Jag minns hur jag ljög mig fram. Efter varje sommarlov på familjepensionatet i Rågårdsvik återvände jag till flickskoleklassen i Jönköping och berättade om pojkvänner jag aldrig haft. Till sist förde jag in lögnen i min första bok, Jag dör av frihet, där jag hittade på att jag blivit våldtagen på mitt förstklassiga konfirmationsläger i Dalarna. Föga funderade jag över hur fruktansvärt detta måste sårat min pappa, som gjort sitt absolut bästa för att ge mig ett minne för livet. Vi stod inte i ett förhållande till varandra, att jag såg mig föranledd att på något sätt diskutera vad som stod eller inte stod i mina böcker. Nu, när det är för sent, skäms jag djupt över att så till den grad ha krossat min pappas hjärta. Men det betyder också, att jag genomskådat metoo som bestående av en rad sådana, mer eller mindre oskyldiga, lögner, sätt att göra sig till, göra sig lite märkvärdigare än man faktiskt är.

– Secrets and lies! som Timothy Spall utbrister i filmen med samma namn, ett avgörande konstnärligt dokumenten om familjelivets bedrägeri(er).

För det är inte minst där Malin Lindroths undersökning landar, i omgivningens barbariska krav på normalitet, där en människa som hon helst skall upphöra, åtminstone försvinna ur det omedelbara synfältet, vilket är det hon här och nu vägrar, trots insikten, att ”tystnaden alltid kommer tillbaka”.

Det som gör hennes undersökning frigörande och djupt lärorik är att hon konsekvent undgår att rota i några former för intimiteter angående sin livsstil. Hon värnar rätten till integritet och beskriver i svart humor hur hon gång på gång kränks av oskickliga journalister som överhöljer henne med nyfikenhetsfrågor, där började den verkliga skärselden till följd av det bokliga dokumentet hon lämnat ut till allmän beskådan.

Hon beskriver ett tillstånd av evigt varande i tiden och hon har inga orsaker att peka på. Hon tillåter sig tidsresor för att låta sin sexåring söka upp henne som femtioåring med den stora frågan: var det det här du hade tänkt dig?

– Var det så här det skulle sluta, var det så här det skulle gå? som Björn Afzelius sjunger i låten ’Dockhemmet’.

Det påminner mig om en mycket vacker föreställning nyligen med Göteborgs Kammarkör tillsammans med fysikern och filosofen Bodil Jönsson, där den senare påpekade, att de minnen hon bar var inte bara hennes egen livstids, de bestod av århundranden av minnen bakåt. Och att hon därför, när hon i dag på gatan möter en person från annan kontinent – dem vi kallar ’invandrarna’ – konfronteras med en person med lika många, men helt annorlunda hundratals år av minnen, något man måste respektera! Vilket var ett raffinerat sätt att påtala, hur oändligt komplicerad den folkvandring vi i dag utsätts för är att hantera för var och en men där det inte återstår något annat än att leva denna verklighet, bäst möjligt. För den kommer inte gå över. Den kommer att förändras, men det betyder inte att den nödvändigtvis kommer att bli lättare.

– Allt måste förändras, för att allt skall förbli vid det gamla, som Tomasi di Lampedusa skrev i Leoparden (1958).

Det samma kunde sägas om det livsöde Lindroth lyfter fram. Hon är absolut sann i sin berättelse – för hon påstår ingenting! Hon finner sig existera i ett tillstånd som inte har någon förklaring och som ingen därför borde vara ofinkänslig nog att avkräva henne en förklaring på. Däremot erbjuder det en mängd möjligheter. Och det tillståndet delar hon med en mängd andra. För bara ett par dagar sedan begravdes Jarl Hammarberg Åkesson, en mästare i att gå sina egna vägar, vilket han också gjorde.

En av de möjligheter hon fått är friheten att i lugn och ro iaktta vad som händer omkring henne. Iaktta för att därefter genomskåda och möjligen beskriva. Det är vad boken och föreställningen Nuckan – epilogen visar och det påminner mig om en föreställningsform Cecilia Lagerström för många år sedan använde sig av på Artisten för att porträttera en rad kvinnliga artister, bland dem Maria Fahl Vikander. Genom samma fria sätt att vandra mellan uttrycksformerna, den gången genom en rad repriser med hjälp av bandspelare av högst olika kvalitet, lät hon den ena personligheten efter den andra framträda i obeslöjat skick.

Det är vad vi ser hända här också och det är starkt berörande.

▪ Kjerstin Norén

Bild ur Nuckan. Foto: Lars Bonde.

Nuckan – epilogen
av Malin Lindroth
regi: Cecilia Lagerström
ljudkomposition: Anna Gustavsson
rörlig bild: Karin Wegsjö
Atalante 2019

European Dramaturgy in the 21st Century
av Marianne Van Kerhoven
Performance Research, 14:3 2009

Theatre – ting. Toward a Materialist Practice of Staging
av Camilla Eeg-Tverbakk
Documents, University of Roehampton 2016

Beautiful Boy
regi: Felix Van Groeningen
USA 2018

Jag dör av frihet
av Kjerstin Norén
Cavefors 1979

Secrets and Lies
regi: Mike Leigh
UK 1996

Kärleken och tiden
Göteborgs Kammarkör och Bodil Jönsson
dirigent: Gunnar Eriksson
Artisten 2019

Det här är bara jag
regi: Cecilia Lagerström
Artisten 2005

Kategorier
Skänk ett bidrag till Alba!

swishGillar du denna artikel? Redaktionen arbetar gratis, men vi behöver stöd till driften. Ditt stöd skulle betyda mycket för oss. Swisha valfritt belopp till Tidskriften Alba.

Swisha till 1231666452

Mer information om Swish och Alba.nu

Dela den här artikeln: