Hierarkisk ordning på teatern föder trakasserier

Bild på Josefin Nilsson

[190327] Återigen tas problemet med mäns övergrepp på kvinnor upp. Med all rätt. Bakgrunden är SVT-dokumentären om sångerskan Josefin Nilsson, som misshandlades svårt av sin pojkvän, fysiskt och psykiskt. Skador som bidrog till hennes förtidiga död.

Utifrån detta uppstår osökt frågor. Hur kunde det gå så långt? Och vem bär ansvaret? Låt oss börja i den första frågan, som såklart varierar från fall till fall. Klart är dock att en mångårig relation kantad av övergrepp sällan är en total hemlighet för omgivningen.

Återigen hamnar vi i ett centralt tema i Me-too-kampanjen: tystnadskulturen. Eller för att låna Martin Luther Kings ord om att den stora tragedin inte är de onda människornas brutalitet utan de goda människornas tystnad.

Återigen frågor: Varför agerade ingen, tidigare och tydligare? Någon som var där. För det är ingen enstaka händelse. Allra minst på upphöjda kulturinstitutioner. Tänk på Kulturprofilens många övergrepp, som pågick år efter år, i de fina kretsarna runt Svenska Akademien.

Självklart faller störst ansvar på förövaren, ett ansvar som han uppenbarligen inte tagit. Utan skakat av sig. Då måste omgivningen agera, inte vara passiv och skjuta undan ansvaret.

Vem måste då främst agera? Här finns två principer: den som står situationen närmast och den som har den starkaste positionen. Ofta är det en manlig chef eller kollegor med hög status, någon som har hierarkisk backning och befogenheter. Resten blir en fallande skala där alla självklart bör agera, utifrån sina förutsättningar.

I media tog nyligen en skådespelare bladet från munnen och sa sig framgent avstå från att arbeta med misshandlande män. Tråkigt nog kommer denna gest först nu, när övergreppen på Josefin och Me-toos första stora våg är över. Uttalandet kom också med kommentaren att ”karriären kanske går åt helvete, men nu får det vara nog.”

Men vänta nu… är priset för att ta medmänskligt ansvar verkligen så högt? Blir man utfryst och förlorar sin karriär om man försöker förhindra mäns uppenbara övergrepp på kvinnor? Är tystnadskulturen så stark och straffande, förövarnas makt så stor? Eller är det mesta inbillning, irrationell rädsla, flata svepskäl eller ren feghet?

Själv har jag varken arbetat på Dramaten eller i Svenska Akademien, men en gång i min ungdom arbetade jag på en kulturinstitution med liknande drag. Där trakasserades en av mina kvinnliga kollegor av en Stor och Upphöjd Skåådespelare, vars lynnigheter och elakheter ständigt förbisågs, men det mesta skedde inför öppen ridå och den drabbade berättade dessutom om det, både tydligt och öppet.

Själv var jag en osäker förortsgrabb i senare tonåren, längst ner i teaterns hackordning. Trots detta fick jag en dag nog. Detta skedde efter att den drabbade tjejen, blek och gråtande, återigen berättade sin historia i scenarbetarnas fikarum. Varpå den Stora Skåådespelaren stormade in och röt att ”hon bara försöker framkalla falskt och billigt medlidande.” Mitt i den infekterade stämningen reste jag mig upp. ”Nu räcker det”, minns jag mig säga, där jag stod mellan den Store Skåådespelaren och min kollega. Luften tjocknade och Skådespelaren närmade sig, full av vrede. ”Din jävla lilla nolla”, skrek han och viftade med en stor klackring. Sedan morrade han något sin egen pappas skådespelartid, ”nollor som mig minsann höll käften alltid.” Och stryk skulle jag ha, såklart. Så där stod han och vässade ett tag, med förolämpningar och den stora klackring mitt uppe i mitt ansikte. Vässade tills vreden droppade av och han gick därifrån.

En tystnad lägrade sig över fikarummet, över hela teatern. I andra akten när jag drog en ridå i mörkret kom den kvinnliga huvudrollsinhavaren fram och diskret klappade mig på håret. Som på en hund. Vad detta betydde, förblir oklart än idag. Kanske något om overdogs och underdogs, nollor och stora skådespelare, något om ansvar och att vara människa.

Vad hände sedan då? Tydligt var att Skådespelaren inte trakassera min kollega mer. Inte heller gick min karriär i kras och ingen katastrof drabbade mig. Skådespelaren hälsade till och med på mig i korridorerna, efter några dagar.

Något år till jobbade jag kvar på teatern, med denna produktion och en till. Den senare pjäsen handlade om en obetydlig typ från förorten som kom in i de fina salongerna. Där var han lite udda, förstod inte spelreglerna riktigt, det blev knas men det ordnade sig ändå. Men det är såklart en annan historia.

▪ Erik Cardelús

Bild: Josefin Nilsson. Foto: SvT.

Kategorier
Skänk ett bidrag till Alba!

swishGillar du denna artikel? Redaktionen arbetar gratis, men vi behöver stöd till driften. Ditt stöd skulle betyda mycket för oss. Swisha valfritt belopp till Tidskriften Alba.

Swisha till 1231666452

Mer information om Swish och Alba.nu

Dela den här artikeln: