En ickenärvaro

författarfoto Sofia Runarsdotter

[190401] ”Först när solen sjönk igen tuggade de var sitt piller och sköljde efter med Savanna och hennes kropp som tidigare varit glasklar av kokainet blev nu samtidigt viktlös, som en såpbubbla av skottsäker kristall. Armarna lyftes mot biltaket av sig själva och de sidenrosa lungorna vidgades tills hon fick rum i dem för hela universum så att universum för varje andetag strömmade igenom henne i sitt totala gnistrande mörker och fanns där både inom henne och utom henne utan några gränser.”

Två vilsna själar vimsar omkring i drogdimmorna i Kapstaden. Den ena, Ester, har flytt undan någonting i Sverige, bor på ett hostel och arbetar stundom på ett reportage om Sydafrika efter apartheidregimens fall. Den andre, Tom som identifierar sig som dykare, är född in i den vita överhögheten i landet. Han verkar leta fotfäste för sitt liv, under tiden smugglar han abalone (en slags öronsnäckor) till kineserna. De bor på samma hostel och festar tillsammans. Ibland verkar de vara ett kärlekspar, men samtidigt är båda känslomässigt avstängda och verkar ointresserade av det mesta förutom att snorta kokain och besöka barer och discon. Man förstår att de bär med sig saker de försöker fly undan. För hans del handlar det om en exfru och deras gemensamma dotter hon har vårdnaden om. Vad som trycker Ester får vi aldrig rakt ut reda på, åtminstone är det inget jag greppar. Alldeles innan hon reste till Sydafrika dog hennes alkoholiserade far. Hon ordnar med begravningen och drar iväg, hon är alltså inte med när fadern läggs i jorden. Varför förstår jag alltså inte. Det visar sig efter ett tag att Ester är gravid, hennes illamående leder till att hon gör ett test. Vid ett tillfälle anas det att hon menar att Tom är den blivande fadern, men stundvis inbillar jag mig att hon kanske redan var gravid när hon anlände till Kapstaden och att hennes flykt möjligen kan ha med det att göra. Men det är nog en ganska vild gissning.

Marit Furn debuterade 2016 med romanen Skuggan (recenserad här i Alba) om en vilsen och misslyckad kemist som spionerar på August Strindberg som själv genomgår sin infernokris. Det var en alldeles lysande debut; välskriven, personlig och litterärt spännande. Den nominerades till Borås tidnings debutantpris såväl som till Katapultpriset. Furn, som är född 1977, är utbildad journalist och arbetar som skribent och bildkonstnär. Nu har hon kommit med sin andra roman, Abalone.

Båda är som sagt ganska avstängda, och Ester uppvisar inte så sällan ett ointresse för vad andra säger eller berättar.  Ofta replikerar hon enbart med ett ”Okey”, inget mer, inga kommentarer eller följdfrågor. Det kan dock hetta till när Tom, som är ett tydligt exempel på någon som vuxit upp med det naturliga i att se ner på den svarta befolkningen i Sydafrika, vräker ur sig något rasistiskt. Vid ett tillfälle vill Ester i vredesmod lämna bilen efter hans tirader. Tom var med som soldat i kriget i Angola och anser sig ha rätt till sitt land som han alltså försvarat med livet som insats. Han ser sig nu som diskriminerad av den svarta majoriteten. När Ester emellanåt tar tag i sitt reportageprojekt åker hon runt med en svart fotograf och intervjuar olika människor. Jag vet dock inte hur seriöst man kan se detta projekt, om det mest är en förevändning för att fly livet i Sverige. Har överhuvudtaget svårt att se meningen med intervjuerna hon gör, och dessvärre också vad Furn vill berätta.

  Berättelsen glider omkring ungefär som Ester och Tom, utan vidare riktning. En massa saker händer, men det känns närmast som att författaren distanserar sig från allt på ett liknande sätt som paret gör.

Jag är vanligtvis gravt allergisk mot en alltför detaljerad text, där varje handling eller rörelse tydligt måste redovisas. Jag har inga problem om man emellanåt skriver på det viset, men här blir det för mycket och jag frågar mig vad vitsen med det hela är. Risken är att man som läsare känner sig helt omyndigförklarad, att man inte är betrodd att förstå, framför sig se eller tolka någonting själv. Längre fram i romanen minskar det möjligen något, eller om jag efterhand blir van. Och jag får vid något tillfälle en lätt vanvördig tanke i skallen; att Abalone är skriven innan debuten. Det känns stundvis lite valhänt, lite nybörjaraktigt så där. Samtidigt skriver Furn till stor del snyggt och bra och alla beskrivningar av miljöer, människor och handlingar ger en förträfflig närvaro i texten. En närvaro bland ickenärvarande huvudpersoner.

▪ Stefan Hagberg

bokomslag

Marit Furn
Abalone
Albert Bonniers förlag 2019

Författarfoto Sofia Runarsdotter

 

Kategorier
Skänk ett bidrag till Alba!

swishGillar du denna artikel? Redaktionen arbetar gratis, men vi behöver stöd till driften. Ditt stöd skulle betyda mycket för oss. Swisha valfritt belopp till Tidskriften Alba.

Swisha till 1231666452

Mer information om Swish och Alba.nu

Dela den här artikeln: