Mias magi

Bild av Mia Engberg

[190407] Kunde man säga att Mia Engberg är för filmen vad Anna Pettersson är för teatern? Ja, i den meningen att de på ett överrumplande sätt förändrar den konstform de samtidigt fullkomnar – så att om Anna Pettersson nyläser och i sina iscensättningar återanalyserar teaterns klassiker, bättre än någon akademisk institution (läs gender), så låter Mia Engberg filmerna hon arbetar fram hela tiden vara på väg att gå i upplösning för att ta ny form, ibland helt enkelt genom att försvinna ett tag – som när ett telefonsamtal mellan de älskande får äga rum under ’black screen’, vilket får åskådaren känna sig sitta i samma rum som dessa två mentalt befinner sig i.

Ibland tar filmen bara paus i form av en klippning som inte verkar ha ’blivit av’, vi får lite betänketid för att komma tillbaka till äventyret mera utvilade och även den enskilda bilden, det omsorgsfullt utvalda motivet, befinner sig hela tiden i rörelse, som använde hon kameran som en pensel, analogt med den svävande historia två människor som varken kan undvara eller behålla varandra berättar.

Hennes filmer representerar en verklighetsåtergivning som, hur sökande den än ter sig, verkar förbereda sig på att bli konstverk och på det sättet en del av evigheten.

Låter det lite högtidligt? Kanske, men Mia Engberg drar hela tiden åt det hållet i denna skildring av a match made in heaven och jag utgår från att den urstarka historia hon delar med sig av i någon mening är hennes egen.

– Ibland tror jag att jag hittat på dig, säger hon, för att bli mig.

Det är porträttet av en livslång, utsiktslös kärlek; för det är inte förknippat med verkligheten att tänka sig ett liv tillsammans med en svårt missbrukande eller, som i det här fallet, en hårt kriminell utan vare sig vilja eller förmåga att lämna det illegala livet bakom sig.

Engberg bearbetar erfarenheten med hjälp av myten om Orfeus och Eurydike. Orfeus vill hämta Eurydike upp ur underjorden men kommer bara lyckas om han fullbordar Hades’ krav att inte vända sig om efter henne under resans gång. Engberg låter könen byta plats så att det är hon som är Orfeus medan mannen Vincent ikläds Eurydikes roll. Men även inne i själva berättelseförloppet, narrativet som man säger inom konstvetenskaperna, byter rollerna plats, när berättaren spelar med möjligheten, att det är Eurydike själv som inte vill återvända, liksom Vincent inte vill, inte kan, lämna mörkret han lever i.

Det är i en sådan max-vibration Mia Engberg har placerat historien, som hon med lugn, fast, alltid omsorgsfullt beaktande stämma redovisar förutsättningarna för.

Hon möter Vincent på sin första resa till Paris och de infångas båda. De gör upp framtidsplaner tillsammans när hon kommer in på filmskolan i Stockholm men han kan inte fullfölja dem utan drar tillbaka.

Hans bakgrund ger inte de rätta förutsättningarna för att möta det annorlunda Sverige, han saknar alla de verktyg hon besitter till övermått i fråga om att förstå och tolerera, se till orsak och verkan, kunna förlåta, orka tro. Här framstår Mia Engberg som en välsignad motpol till alla de dödsdomar vi för närvarande ser falla över drabbade individer, vars passioner inte alltid stått att kontrollera. I kampen mot onda gärningar behåller vi den värsta av dem alla, dödsstraffet, som om det skulle hjälpa.

Genom att Engberg fördjupar historien utan att moralisera, uteslutande användande sig av den noggranna undersökningen och förståelsen, öppnar hon möjligheten för att ett mirakel kan äga rum och att det är hon själv som initierar detta mirakel.

I de två filmer som skildrar berättarens och Vincents gemensamma livshistoria använder Engberg ett bildspråk som ser subjektet komma till uttryck i allt. Miljöerna är allt annat än passiva: gatorna i Paris tycks ha valt sina inbjudande placeringar på egen hand och inviterar dig att beträda dem, hora på dem eller bara njuta av hur vackert och graciöst de slagit sig till ro. Skogens kraftiga trädstammar talar samma tydliga språk: verkligheten är som den är, det här är vår verklighet och den låter sig inte ruckas på utan ödesdigra konsekvenser.

Det är vad vi människor har att spela med medan vi gråter och ser våra tårar landa och bilda mönster på bilarnas vindrutor medan bilarna själva bara kör och kör.

När berättelsen tog sin början i Belleville Baby var Vincent en småkriminell, i Lucky One har fällan slagit igen. Han har suttit i fängelse, fått tänderna utslagna och arbetar nu inom maffian och med prostitution; han är indrivare, han har kanske till och med dödat någon.

Men han har också en dotter att ta hand om som sjunger i kyrkokör. Han har som alla vi andra mer än ett ansikte. Filmerna hämtar sina titlar från djuren de också handlar om. Baby är katten han slår ihjäl i plötsligt ursinne medan Lucky är en guldhamster han släpper ut ur buren. Den prostituerade från Ukraina drömmer om ett eget hus tillsammans med sin riktiga man, alla skapar en bild av framtiden som de helst ville se den gestalta sig och hur orealistisk den än framstår hittar regissören Mia Engberg det som lyfter dem ur förlamningen med hjälp av en till synes enkel trollformel:

Slut ögonen, räkna till tre – nu är du fri!

Mia Engberg är i dag också lärare i film. Lyckliga de som får låta sig föras av henne, måste man tillägga. I ett samtal efter Lucky One på Hagabion gav hon uttryck för en framtidstro för den konstform hon vigt sitt liv åt som är få förunnat att kunna omfatta i de snåla tider vi finner oss omgivna av, det är vi henne stor tack skyldiga för.

Mia Engberg nämner inte Agnès Varda som en av dem hon vill framhålla som inspiratör (dem hon pekar på är Derek Jarman, Chantal Akerman och Marguerite Duras), men vid visningen av Varda av Agnès slås man av åtminstone en sak även de har gemensamt: en förkrossande fördomsfrihet och beredskap att möta svårigheter och motstånd, för Vardas del i denna hennes sista film genom en rent förtrollande resa i såväl film- som upplevelsevärld.

▪ Kjerstin Norén

Bild: Mia Engberg. Foto: Sara Mac Key.

Belleville Baby
regi: Mia Engberg
Sverige 2013

Lucky One
regi: Mia Engberg
Sverige 2019

Varda av Agnès
regi: Didier Rouget, Agnès Varda
Frankrike 2019

Kategorier
Skänk ett bidrag till Alba!

swishGillar du denna artikel? Redaktionen arbetar gratis, men vi behöver stöd till driften. Ditt stöd skulle betyda mycket för oss. Swisha valfritt belopp till Tidskriften Alba.

Swisha till 1231666452

Mer information om Swish och Alba.nu

Dela den här artikeln: